Arbetet påbörjat 1938. – Sju unga arkeologeri arbete på landsbygden.
Ute i skogsbackarna, på de skördade eller betade ängsmarkerna – och för all del även ute på de med stenvastar och mer eller mindre ”osäkra” stenkummel pyntade åkerfälten på Gotlands landsbygd, traska i dessa dagar en skara unga män omkring. – Det vill säga om nu vädret är sådant att man med kartor, ritstift, kompass och andra attiraljer kan röra sig under bar himmel. – Och dessa unga män, som för närvarande är sju till antalet, gå där oftast en och en med en läderväska på ryggen och kamma under dagslånga marscher igenom terrängen socken efter socken från norr till söder, öster eller väster, mäta in avstånd och fixera gränser, pricka in rösen eller skeppsättningar, husgrunder eller vastar, allt under det att solen tittar fram mellan mer eller mindre digra höstmoln och vettskrämda vildkaniner kila bort mellan enbuskarna.
- Det är alltså inte så avfolkat ute i de gotländska skogs- och hagmarkerna, som man just nu kunnat vänta i dessa skördebrådskans tider. Tvärtom utföres det här ett vittomfattande inventeringsarbete utan att den enskilde så mycket lägger märke därtill. Arrangör för denna nya fornminnesinventering är Riksantikvarieämbetet i Stockholm. Och de unga männen med läderväskorna utgöres av unga arkeologer från fastlandet.
- Det gotländska fornminnesbeståndet inventeras. – Säkerligen ett omfattande och intressant arbete, och ett arbete som arkeologer nog tidigare givit sig i kast med. På de geologiska kartbladen över Gotland som upprättades för åtskilligt mer än ett tiotal år sedan finnes hundratals och åter hundratals forntida monument inprickade. Den nu pågående inventeringen, som enligt uppgift är avsedd att slutföras under årets lopp torde väl också snarast komma att bli en fullständigare komplettering till de undersökningar som då utfördes. Högsta chef för arbetena är doktor K. A. Gustafsson, antikvarie inom Fornminnesavdelningen. Och som närmaste man när det gäller inventeringsarbetena här på Gotland har utsetts amanuens G. A. Hellman, vilken signaturen efter åtskilliga besvärligheter häromdagen lyckades fånga på tråden.
- Jo det är sant, bekräftar vår Interlokutör, att Vitterhetsakademien för att få en sammanhängande bild av öns fasta fornlämningar, håller på med ett omfattande inventeringsarbete ute i de gotländska markerna. Undersökningen som förbereddes något hösten 1938, har pågått för fullt under sommar- och höstmånaderna 1939 och fortsätter alltjämt, men kommer att slutföras samtidigt med de fältrekognosceringar Rikets allmänna kartverk utföra. – Och det är alltså Riksantikvarieämbetet som bestrider kostnaderna för dessa fältundersökningar? – ”Ja till en del. Under nuvarande förhållanden äro emellertid anslagen så beskurna att ämbetet dock endast tack vare erhållna donationsmedel har möjlighet att fullfölja inventeringsarbetet”. – Amanuensen nämnde att inventeringen står i samband med en ekonomisk karta som lär hålla på att utarbetas, när skulle då en sådan karta kunna tänkas komma att ligga för trycket? – ”Ja sådana saker är omöjligt att yttra sig om i tider som dessa ”. – Och hur går det nu till vid själva inventeringsarbetet ? –
Vår interlokutör hann aldrig lämna mer besked i denna fråga, än att det för ”signaturen kanske vore lämpligast att ute i någon skogsbacke ta en titt på de olika arbetsmomenten”, då plötsligt en kvinnoröst i luren dillade något om ”riks-’ samtal som bryter”. – Det blev tyst i luren, men hr Hellman togs i varje fall på orden och några timmar senare haffades så en av de sju inventerarna ute i en idyllisk ”haimhagä” någonstans ute i de nordöstra socknarna.
Vår nye sagesman, som var en ung student i 20-årsåldern, står alltså med sitt ritbräda på armen ute på en öppen hällmark i skogen, omgiven av några monumentalt sköna gravkummel, som enligt vetenskapen lär ha sin tillkomsttid förlagd till den gåtfulla men förnämliga bronsåldern. – Han står mitt ute i solgasset med sin läderväska på ryggen och på ritbrädet ligger, under något som liknar en tunn celluloidruta, en fotokarta över den plats där han tydligen under dagens lopp ämnar uppehålla sig. Många av traktens fornlämningar har han tydligen också hunnit med att pricka in, ty vid en flyktig blick på kartbladet befinnes detsamma vara alldeles fullpräntat, dels med små runda prickar, dels små, ofta i olika riktningar utdragna, brutna linjer tydligen föreställande ”vantar”. Samt dessutom av små rektangulära fyrkanter, ofta placerade tätt intill varandra alldeles som de gamla järnåldershusen måste ha legat i de gotländska lövängarna.
Undertecknads närmaste uppgift var emellertid att av den unge inventeraren inhämta upplysningar angående själva arbetets utförande och omfattning. Och utan att därför avbryta sitt arbete med inprickningen av kumlen, de mindre järnåldersgravarna, husgrunderna och en del andra mindre fornlämningar i form av resta stenar, malstenar och slipblock som här tycks ligga samlade i en enda röra, berättar han beredvilligt om de metoder som komma till användning vid arbetets utförande.
- Arbetet skall visst till en del ha påbörjats hösten 1938, säger han – men inte förrän under förra somma-, ren var jag med här. Vi voro då tio till antalet, och gick då fram söderifrån, socken efter socken upp mot mellersta Gotland. När fältarbetena då avslötos, vilket skedde ungefär samtidigt med krigsutbrottet hade vi nått fram till en linje, dragen ungefär från Visby till östergarn. I sommar upptogs arbetet norr om denna linje. Starten skedde i mitten av maj. Vi arbeta tu sju stycket och endast ett fåtal socknar ute på norr återstå att undersöka. – Och hur går det tu till med själva inventeringsarbetet ? – Ja hittills har vi gått tillväga så att vi börjat i ett hört av socknen och systematiskt genomsökt detsamma varvid varenda fornlämning som kunna påträffas blivit uppmätt och inprickad. Ligger tu fornlämningen mitt inte i en vidsträckt och tät skogsmark kat det ju vara förenat med ett visst arbete att fastställa dess läge, men med hjälp av det utmärkta fotokartan och genom mätning av vissa på kartan tydligt markerade punkter går det ju ganska start. Sedan läget fastställts blir det så en noggrann uppmätning och beskrivning varvid varje socken behandlas i en särskild bok. De olika monumenten får där sitt särskilda nummer och beskrives alltså i boket i nummerföljd. – Får då alltså varenda grav även inom de stora gravfälten sitt speciella nummer och sin utförliga beskrivning i< boket? Nej, detta har vi inte kunnat tillämpa. När det rör sig om gravfält på bortåt hundra och ibland ända upp till tuset högar, ritar vi it gravfältets begränsning på kartan, mäter en del olika högar för att få en uppfattning av arten och storleken och hela gravfältet blir då endast ett nummer i inventeringsprotokollet. – Detta nu vad det gäller gravarna. Gäller det däremot husgrunderna måste dessa läggas it som de finnas ute i terrängen för att mat skall få fram deras inbördes läge vilket då också behandlas i beskrivningen. Ja det kat tilläggas att samtliga ”vastar” eller stensträngar, bautastenar, älvkvartar i block eller häll, slipblock o. s. v. blir föremål för speciell omtanke med åtföljande kartläggning och beskrivning under detta inventering.
Det utge arkeologen hade under samtalets gång i det närmaste slutfört sitt arbete därute på den öppna platsen mellan skogsbrynen: Jag hade under tiden fått fram den geologiska kartan och betraktade de många fornminnena som där funnos markerade inom den synnerligen oregelbundna sockengränsen. – Nå men brukar då inte kandidaten i någon som helst utsträckning använda sig av de här geologiska kartbladen och andra, tidigare utförda fornminneskartor där dock större delen av socknarnas fornlämningar finnas utsatta? – Jo naturligtvis, och dessa har utgjort ett alldeles utomordentligt jämförelsematerial då vi avslutat vår egen undersökning. Stor nytta har vi även haft av markägarna som välvilligt ställt sig till vårt förfogande med många värdefulla upplysningar, liksom också av Riksantikvarieämbetets ombud ute i de olika socknarna. Många fornlämningar som tidigare icke varit kartlagda har därför också nu kommit med, såväl husgrunder som skeppsättningar och rösen, och detta icke minst vad det gäller denna socken, där icke blott’, en del enstaka sådana monument påträffats utan till och med ett helt gravfält med flera hundratals meter långa, egendomligt utbyggda vastsystem.
Inventeraren tog sina grejor och, gjorde sig beredd för nya arbetsuppgifter. Signaturen tackade för de många upplysningarna och vandrade utmed en gammal stenvast bort mot åkerfälten.
Sädesstackarna var här nästan färre i antal än gravfältets kummel. Och i skogssuset kunde man uppfatta knattret av en slåttermaskin, som kördes fram och åter över det sista, av torkan alldeles utpinade kornfältet …
Gotlands Allehanda
Fredagen den 30 Augusti 1940
N:r 200