Nya påminnelser om vår gamla telegrafkabels eländigbet hafva vi ytterligare fått under de senaste dagarne. Det går nu icke en månad förbi utan att vi få upplefva längre eller kortare liniefel, och det är gifvet, att när vi nu stå inför den hårda årstiden, då man mycket väl kan tänka sig en afspärrning här sjöledes, dylika fel ingifva en ganska obehaglig känsla af att vi helt plötsligt måhända för en tid ånyo skola befinna oss utom den civiliserade verlden. Man minnes här nogsamt det senaste långa kabelafbrottet på omkring 14 dagar. Det inträffade på en tid, visserligen stormig, men dock icke annars ogynnsam för reparationsarbete. Skulle ett liknande fel uppstå nu i vintertid, vär hafvet blifver isuppfyldt, skulle man hafva all utsigt att få dragas dermed tills våren kommit. Detta är en utsigt som icke ter sig endast genom pessimistens mörkfärgade glasögon, utan är sådan att man, som det heter, nästan kan taga på den.
Under dylika brydsamma förhållanden, hvilka dertill gång på gång göra sig åter påminta, var det naturligtvis med stor — tillfredsställelse vi för någon sedan kunde; meddela underrättelsen om att utsigterna för ev ny telegrafkabel hade goda utsigter för sig. Icke blott telegrafverkets schef stälde sig gynsamt mot förslaget, det understöddes också lifligt af lotsstyrelsen, enär den nya kabeln föreslagits skola gå öfver en så vigtig fyrstation som Gotska Sandön, och finansministern själf var icke heller afvisande. Det synes sålunda som om ingen anledning funnes antaga, att saken icke redan i år vore mogen att såsom regeringsförslag föreläggas den snart sammanträdande riksdagen, hvilken i sista handen bestämmande korporation väl icke lär kunna neka vår undanskjutna provins en dylik billig och nödvändig fördel, då så mångdubbelt större summor än den här erforderliga utan prut offras på liknande förbindelser i hela det öfriga Sverige. Det kunde väl då synas som man med förtroende borde lägga saken i vederbörandes händer och vara nöjd med de uttalade sympatierna.
Men erfarenheten har lärt oss, att det vanligen är långt från löftet till uppfyllelsen, då det gäller vår öprovins. Det äri medvetande häraf, som vii dag ansett oss böra ånyo säga några ord i telegrafkabelfrågan, dertill vi, som sagdt, fått en osökt anledning i det senast inträffade kinket med den gamla kabeln.
Såsom vi redan ha antydt, hysa vi stor fruktan för vintertiden med hänsyn till kabelns tjänstduglighet. Kanske håller den ut denna vinter, men så stå vi måhända en gång inför nästa med fortfarande endast uttalade sympatier för en förbättrad telegrafkonimunikation hit. Och det kan ju hända att dessa då icke visa sig äga ringaste ledningsförmåga, utan att vi få sitta der i stöpet. Det är denna möjlighet vi numera frukta, och som vi, om möjligt, ville hafva undanskaffad. Då behofvet af en ny kabel icke kan bortdisputeras, då länsstyrelsen här skarpt betonat detsamma, då det erkänts af alla vederbörande, som här böra hafva ett ord med i laget, och då slutligen all anledning finnes att antaga, det äfven riksförsamlingen skall visa sig inse detsamma, finnes ju icke något rimligt skäl att längre förhala saken, utan genast komma fram med densamma. Dermed kunde ganska säkert vinnas den oskattbara fördelen att vårt osäkerhetstillstånd i fråga om telegrafförbindelsen kunde vara slut med denna vinter. Ett riksdagsbeslut i frågan så tidigt som möjligt skulle hafva till följd, att arbetena på den nya kabeln kunde börja i så god tid, att den redan nästa sommar kunde utläggas för att vara klar till tjänstgöring på hösten, innan de brydsamma dagarne åter börja. Det är ett lifsintresse för oss gotländingar, denna nya kabel, och vi hysa den”förhoppningen att vederbörande skola taga under öfvervägande de synpunkter vi här framlagt mot hvarje uppskof med saken samt utan dröjsmål i år till riksdagen öfverlemna ett helt visst ytterst lätt motiveradt förslag om medels beviljande till den nya gotländska telegrafkabeln.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 8 Januari 1897
N:r 3
