Kategori: 1887 08 Augusti

hade i lördags afton anordnat en utflykt till Högklint och Röfvar Liljas håla, hvilken utfärd i alla afseenden var synnerligen lyckad och för deltagarne högligen angenäm.
Vid half 5-tiden på e.m. begåfvo sig 70 till 80 persooer i vurstar, höbäckar och droskor (de flesta med D. B. V:s paviljong som utgångspuakt) från staden. En del af lustfararne stannade vid Fridhem, der de på prinsessan Eugenies inbjudan besågo hennes täcka sommarresidens med dess vackra omgifningar. Inom kort voro dock alla samlade på Högklint, der man i skilda grupper tog i betraktande det storartade panorama, som utbreder sig från den i hafvet utskjutande väldiga klippan. Snart ljöd en signal för sällskapet att samlas kring bålar, hvarvid löjtnant af Forselles å direktionens vägnär i ett längre versifieradt tal hälsade samtliga deltagarne i utflykten välkomna antydande på ett fint sätt de öfverraskraskningar, som under aftonens lopp skulle beredas sällskapet. En liflig dans vidtog nu. Under sång och fiolmusik svängde man gladt om i ringdanser, polkor, valser och frangsäser. Under uppehållen kringbjödo unga damer i vackra nationalkostymer förfriskningar, blommor och cigarrer. Här syntes en tjusande Hebe bjudande cigarrer och cigarretter, der en blomstrande Ceres o. s. v. i växlande mångfald. Sedan hr O, Engström föreslagit en skål för qvinnan, förklarades ordet fritt. Docenten E. Aspelin från Finland utbragte på vers en skål för Gotland, hvilken väckte lifligt bifall och besvarades af borgmästare Een med ett tal för Finland.
Docenten Aspelins verser lydde sålunda:

När de blefvo till, de nordanland,
Som skydda våra hem,
Steg ur vågen äfven denna strand —
Det fagraste af dem.

Länge var dock landet undangömdt
I hafvets vida famn,
Tills af Götomänner görs berömdt
Det väna Gotlands namn.

Långt från öster- och vesterled
Varor föras till den ö —
Österland och Vester möts i fred
Här midt i Östersjö.

Gotlands stjerna, Visby, går nu opp
I prakt, förut ej sedd,
Gränser anas icke för dess lopp
I glans af guld beredd.

Tempelspiror som en skog stå fram
Och spegla sig i sjö;
Husen bli palats och furstestam
Syns bo på Gotlands ö.

Lyckan var dock falsk, när bäet hon log:
Det haf, hvars böljesång
Brusat gladt kring varuskeppens bog,
Hit bar ock nöd engång.

Danmaks kung, den stolte Valdemar,
Han kom med mord och brand —
När han åter drog, stod blott och bar
Gotländingen på strand.

Sekler svunnit hän se\’n Visborgs fall
Och allt har sig förbytt;
Ständigt dock man tälja skall
Den saga om på nytt.

En gärd vi egnat åt forntideminnen,
Men ej de tynge de glada sinnen;
Det bästa har ju dock Gotland qvar
Och deraf pjuta vi alla dar.

Än strålar Gotland bland Nordanländer,
Än grönska Jjufligt dess blida stränder,
Än brusar mäktigt dess blåa haf.
Och aldrig sågs på dess fält en slaf.

Än komma vänner från vester, öster
Och hälsas bjertligt af glada röster,
Än har hon skatter, den ö så huld,
Hon bjuder alla på helsans guld.

Och låt oss derför med glas, som klinga,
Åt Gotlands nutid vår hyllning bringa;
Dess storhet bländande var, men kort,
Hvad qvar det äger ej röfvas bort!

Sedan man ytterligare roat sig med lekar och dans, gafs signal till uppbrott för vandring söderut. Solen hade ru sjankit ned i hafvets famn och aftonrodnaden insvepte nejden i en mild belysning.
I den angenämaste stämning började sällskapet sin promenad efter den vackra kusten. Inom kort mötte den första öfverraskningen. Omkring 500 fot söder om Högklint reser sig en bergsklyfta, från hvars innandöme ett skimrande ljussken i växlande färgprakt strålar fram. Man närmar sig skyndsamt klippan och här möter en syn af storartad effekt. I bergsskrefvan, upplyat af bengaliska eldar, är ett sigenarsällskap lägradt omkring en eld. Sigenarnes höfding hälsar vandrarne välkomne till hans vackra salar och uppmanar dem att åhöra de ödets utslag, som verldens visaste spåqviona pu vill afkunna, hvilken äfven är verldens skönaste flicka. Och så träder spåqvinnan fram med blixtrande ögon och börjar utöfva sin konst. Ett fantastikt skimmer omgöt nu de olika grupperna i klyftan, som präktigt upplystes af en rikedom af eldar i olika färger.
Vandringen fortsattes nu längre söderat. Snart utbredde sig en vacker skogsdäld, omhägnad af kulörta lyktor och å hvars midt en välkommen supé var uppdukad. Sällskapet slog sig nedidet gröna och lät sig anrättningen väl smaka
Vid 10-tiden på qvällen begaf man sig vidare till vandringens sista mål »Röfvar Liljas håla». De väldiga klipporna med sina urholkade hålor voro omhöljda af en verkligen bländande ljusprakt. Bengaliska eldar afbrändes här och der och öfver det hela spred månens silfverglans ett magiskt skimmer. Nedifrån hålan höres en stark stämma deklamera Nyboms praktfalla »Niagara», hvarefter de vackra tonerna af Dybecks »Du gamla, du friska, du fjellhöga nord» brusade fram och ett vackert fiolsolo fylde bergsklyftan med smekande välljud.
Tiden svann hastigt och manade till återfärd, som företogs under den angenämaste stämniovg. I skogsdälden, der supéo serverats, stannade vandrarne en stund för att intaga några förfriskningar. Den vackra platsen var nu upplyst af marschaller. Inom kort passerades åter Högklint, nu fullsatt af marschaller, hvarifrån färden åter fortsattes till Fridhem, derifrån lustfararne i åkdon begåfvo sig in till staden, dit framkomsten skedde vid 1 tiden på natten.
Deltagarne i utflykten medförde de an: genämste minnen från sin afton, för hvilka de på detta sätt bedja att få förkla: ra direktionen sin lifligaste tacksamhet.

Gotlands Allehanda
Måndagen 8 Augusti 1887
N:r 63.