(Profbit ur tidskriften »Tule».)
(Forts. o. slut fr. föreg. nr.)
En genklang från den gamla Hansetiden har denna sommar genomljudat Visby. Det var den 27 Juli, då från de gamla förbundsstäderna i Tyskland en skara vallfärdande gäster infunno sig här. Hamburg, Lübeck och Bremen voro representerade och derjämte ännu några andra städer. Emottagandet var förberedt, och festprogrammet, omfattande en tid af tre dagar, i allo värdigt stadens innevånare och ättlingarne af de gamla förbundsbröderna, hvilka till stor del räkna samma stam ochrot med de nuvarande Visbyboarne. Alltnog man gästade och festade. En af dagarne använde man till stadens beseende, hvaribland den år 1225 af tyskar uppbygda och ännu i tjenstbart skick varande kyrkan S:t Maria togs i betraktande. Såsom en egenhet må jag nämna, att denna kyrka invigdes sagde år den 27 Juli, och var det just på samma dagår 1881, som tyskarne här gjorde sitt besök. En annan af dagarne gjordes utflykter till Stånga och Etelhem, hvars forntidsmärken och natursköna omgifningar icke lemnades obe aktade. Äfven till Fridhem, prinsessan Eugenies vid pass 1/2 mil från Visby belägna villa, förirrade sig spridda flockar af de långväga gästerna.
Att under detta den materiella välfägnaden icke gjordes till underordnad sak är väl öfverflödigt att nämna. Sällskapet D. B. V:s (De badande vännernas) i Botaniska trädgården uppförda, rymliga och prydliga samt för tillfällot omalsfullt dolo rerade och blomsterprydda paviljong utgjorde samlingsrummet för de under dessa dagar gifna festmåltiderna. Att ordets flödande ström här öfversvallade på vers och prosa är naturligt; att man drack för forna dagars minnen lika mycket som för befästandet af ett nytt »evigt» vänskapsförbund, detta var ju också i sin ordning, men jag har ej förnummit, huruvida det råd, som under öfverläggningarne om gästernas mottagande gafs af en af ortens mest framstående och aktade medlemmar — den granlagenheter. förbjuder mig att nämna — verkligen inrycktes i talen. Rådet lydde: »tag väl emot tyskarne, men låt dem förstå, att vi icke obetingadt kunna godkänna deras sätt att handla och vandla». Medgif att man måste vara ett original föratt lägga fram ett så surt äpple?Det är nu redan längesedan Visby inregistrerades bland vattenkuranstalternas antal, men man har velat påskina, att endast personer af en »viss tendens> här sökte sitt Bethesda, Detta är så tillvida sant, som man här saknar åtskilligt af hvad å andra badorter presteras: en gemensam förlustelselokal, musik i den badhuset omgifvande parken, en direktion för nöjen o. s. v., men att man här löper fara att förtvina af ledsnad, är alldeles icke fallet. Först och främst har man i ersättning för det förstnämda just den förrberörda paviljongen att tillgå, der musik alla dagar utföres af »nationalbeväringens» musikkår och der äfven dansnöjen stundom af stadsboarne arrangeras, och ega badgästerna obehindrad rätt att deltaga i dem. Vidare har man i botaniska trädgården en så förtjusande terräng att röra sig på, att dess make knappast å någon annan badort presteras. Det är således påtagligen en fördom att betrakta Visby endast som en tillflykt för »botfärdige», så vida man ej under”denna kategori vill inbegripa alla, som söka bot, äfvea för sina fysiska lidanden. Likväl finnes det en nattsida äfven här; man har nämligen aldrig försport, att någon förlofning kommit till stånd under badsäsongen. För mig, som fattat det beslutet att aldrig knyta Hymens band — jag försäkrar, att det är rena rama allvaret! — är det en ljus nattsida, ett slags »claire obscure», som utöfvar ett mycket förmildrande inflytande på sinnet; ty det är verkligen »irriterande», att midt under det man är sysselsatt med sin helsovård, oupphörligen blifva tagen i anspråk för sin nästas räkning Och det blir man ju alltid i dylika falll Man kan ju icke undgå att observera och reflektera och slutligen blir man tvungen att gratulera, hvilket i mitt tycke är det pinsammaste af allt. Sjelfva faktum måste man tänka sig beroende af den omständigheten, att man i naturens friska sköte blir mindre stämningsfull i denna riktning än i salongernas mera »sammansatta» atmosfer.
»Men reser man icke till Visby i annan afsigt än att bada?» hör jag någon fråga. Jo visst, man reser dit för att «rekreera» badgästerna och på samma gång göra sig en liten recett ur deras fickor, ibland för ett välgörande ändamål, ibland för att det ligger så lämpligt i väg, när man gör sin »tourné» längs kusten. Fru Zelia Trebelli tog åtminstone Kalmar, Visby, Oskarshamn och Vestervik så der i ett famntag, och blef man &å ena sidan hänryckt af den sköna divans toner, så medförde de ingalunda en mindre ljuflig efterklang för henne sjelf. Också drog hon strået ut så långt det räckte och gaf tre konserter ensamt i Visby, i stället för en, som först beramadt var — »af tacksamhet för det varma emottagande hon rönte», hvilket hon genom en af ortens honoratiores lät förklara. Man behöfver derför icke tro, att hon gratis inbjöd allmänheten till de senare konserterna. Nej bevars, detta hade ju varit att draga konseqvensen alldeles för långt!
Men sånger i annan form äro helt sannolikt snart att förvänta. Eller skulle det besök den finske skalden Z. Topelius denna sommar gjort Visby icke förmått stämma honom till några älskliga ackorder på sin härligt klingande lyra? Det är nästan omöjligt att tro annat, helst man redan kringspridt hela volymer afsentenser, dem man tillskrifver honom. »Nu veta vi, hvarifrån de milda vindarne med blomsterdofter komma, som ibland sväfva öfver hafvet och genomflägta Finlands bygder!
De komma från Gotland», säges han bland annat hafva yttrat, vid en liten festtillställning hos enskild familj. Genomskimras icke redan detta ytrrande af poesiens och fantasiens rika glöd? Och huru varmt tackade han icke för den honom egnade hyllningen den sommarmilda aftonen i9:t Karins af bengaliska vuldar upplysta ruin, »Lefve det forna, det minnesrika Visby, lefve den nuvarande minnesstolta staden med sitt unga slägte, com bygger på det gamlas grund, och lefve det gamla, alltid kära Sverigel» Att efter dessa ord entusiastiska hurrarop följde, kan lätt förstås. Man försäkrar också, att skalden under sin vistelse i Visby gjorde i album och autografer, mer än hans helsa kanske skulle tålt vid.
Det lilla hofvet på Fridhem gör icke mycket buller af sig, men det finnes der dock och det vore önskligt, att alla hof utöfvade samma välgörande inflytande, som detta, vår älskade prinsessas hof. Hvad hon gjort och verkat för den henne omgifvande orten, ja snart sagdt hela ön, blefve här för vidlyftigt att upprepa. Och hvilket föredöme gifver hon ej genom den vänliga uppmuntran hon skänker alla dem, som sträfva för nyttig verksamhet eller ädel konst. Euhvar eger tillträde till hennes bostad, hvilken det stundom roar henne att sjelf förevisa för de besökande och ofta Iuvjuder Hon gaster till sitt bord, utan att dessa behöfva räkna »sexton anor» för att erhålla en dylik utmärkelse. En hoffröken och en kammarherre för uppvaktningen — se der det enda spåret af »royautéen;» Några andra af dess emblemer ser man här icke till.
»Utrymmet måste vara begränsadt, kom ihåg det!» Detta var ju ert vilkor, min redaktör | Kanske har jag redan pratat för länge? Äldre damer hafva ju det ryktet om sig. Skulle jag nu blifva tillvitad samma svaghet, så måste jag väl vidkännas den; ehuru väl jag hittills icke ansett mig ega mer än en sådan, nämligen den jag redan sjelfmant påpekat. Vises åter !
Anna Lisa Fnurr.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 7 Oktober 1881
N:r 80
