Kategori: 1880 05 Maj

en ädel fosterlandets son, hvilken såsom regementschef tjent i senaste Nordamerikanska kriget på Nord-staternas sida, städse med bravur och utmärkelse samt sålunda högeligen hedrat sitt Land och svenska armén, afled efter årslånga lidanden, med hjeltens lugn, stilla uti Visby 29 April 1880.
Han var 1820 född vid Rågåkra i Kräklingbo socken på Gotland, hvarest fadern var kapten vid nationalbeväringen. Tidigt ingick han såsom furir vid k. Vestmanlands regemente, genomgick d. v. militär-läroverket i Visby och tog der officers-examen 1846. Uti Förenta staternas armé deltog han i Texasmexikanska kriget (1846—8) under general Taylor och Scott. Derefter var han civilingeniör, sedan 1852 bosatt i Chicago och der anstäld vid ett jernvägsbolag, hvarunder han besökte Sverige och Gotland för att till fullo rangera sina affärer från ungdomstiden; och 1861 vardt han svensk och norsk vice konsul i Chikago.
Men kort före det stora krigets utbrott s. å. var han åter derstädes, då han, som erhållit militärisk bildning, redan tjent några år i fäderneslandet och jämväl i mexikanska kriget samt visserligen kände förhållandena i hans af eget val adopterade fädernesland, villigt lyssnade till sina många vänners råd att oförtöfvadt antaga tjenst i Unionens armé, som då i största hast uppsattes och hvarvid han erböds regementsbefil vid Douglas brigad, som hörde till general Shermans division. Dock, såsom främling i alla fall; antog han heldre öfverste-löjtnantsplats under general D. Stuart. Men, när denne, som var en hedersman och utmärkt jurist men ingalunda militär, egnade tid och tillgångar till anskaffande af manskap, m. m., anförtroddes Malmborg medborgar-truppens organisation, exercis och disciplin, hvilket endast lyckades så väl derigenom att han, bland de få af befälet, var bildad militär; hvarför regementets framsteg i fälttjenst och taktik snart ådrogo sig Shermans uppmärksamhet.
Af de många blodiga fältslagen och äfventyren, hvari Unionens armé (af stundom ända till tolfhundratusen man) deltog i vår tids största krig, som visserligen också medförde de största resultat för mensklighet och frihet, kunna vi dels ur Malmborgs tryckta »tjenstförteckning» som dessvärre är alltför kort, samt dels ur åtskilliga tidingar från den tiden blott anföra några få de hufvudsakligaste händelserna.
I Jan. 1862 vardt O. Malmborg den egentlige öfversten och schefen för regementet samt deltog i den mördande bataljen vid Pittsburg Landing eller Shiloh 6 och 7 April, då, sedan den äldre brigad-schefen blifvit sårad, Malmborg för tillfället fick föra brigaden, hvarunder regimentets tapperhet högt vitsordades af, bland andra, divisions-general U. Grant.
Under de heta striderna, de långa marscherna och svåra broslagningarna, o. 38. v. utmärkte sig det nyuppsatta frivilliga patriot-regementet städse för största härdighet och mod, snart uppehållet af en lysande esprit de corps, hvilken ingjutits truppen af deras tappra schef, hvars »gråa hatt» ofta syntes i det tätaste stridshvimlet. Regementet deltog i stormningen af fästet Arkansas Port 10 Jan. 1863 samt i de förberedande rörelserna vid belägringen af det vigtiga Vicksburg samt vid platsens inneslutande 17 Maj. Vid stormningen 22 samma månad sårades Malmborg af ett snuddskott vid högra ögat, hvarvid han föll till marken, men återvann dock snart medvetandet samt fortfor, ehuru nästan blind, att framför linien uppmuntra sina soldater. Men då han, ehuru blesserad, begärt att få deltaga i stormningen 22 samma månad, vardt han olyckligtvis åter sårad af en granat-skärfva vid venstra ögat, då han måste bäras ur striden. Emellertid, när hans blessyr innan kort artade sig väl, uppdrogs honom att uppgöra planen till och utföra brigadens farliga belägrings-arbeten vid Vicksburgs minnesvärda bajgerint; då han, bland andra strapatser, vakade i 20 dygn från en timme före solens uppgång till en timme efter hennes nedgång, allt under en tropisk hetta och med föga hvila om dagarna, tills ändtligen Unions-arméns ansträngningar kröntes med framgång, så att Vicksburg kapitulerade 4 Juli eller på den ärofalla årsdagen af landets sjelfständighet, då om aftonen Shermans stabsadjutant inträffade med generalens budskap att regementet i striderna »förhållit sig väl». Men genast måste regementet deltaga i förföljandet afrebell-general Johnson, som förgäfves försökt undsätta Vicksburg, hvarefter kåren stationerades vid Black-river-bron, då Malmborg åter hade brigad-befäl. Då Shermans kår i Febr. 1861 formerades för en af fälttågets djerfvaste expeditioner, nämligen uppför Tenessee-floden, utnämde han Malmborg till schef och öfverste för 55:te regmentet Illinois, hvarpå detta i dessa krigshändelser tog en vigtig del. Det var under dessa strider som Malmborg utförde vackra fältverk och, bland annat, under kulregnet slog en 170 fot lång bro, hvaröfver Sherman lyckligen passerade, då han af tacksamhet gaf bron namn efter koastruktören. Efter dessa strider uttryckte Unionens yppersta hjeltar, Grant, Blair, Ligthburn sin stora tillfredsställelse och förtroende för Malmborg, äfven såsom belägringsingeniör, och för hans köld i elden kallades han ej sällan den »tappraste blaud de tappre>; och då äretecken af batalj-namn på fanorna utdelades, erhöll 55:te Illinois bland alla nästan de flesta. Efter Vicksburgs fall deltog Malmborg i Shermans bragdrika fälttåg och den blodiga bataljan vid Chickamanga 26 och 27 Nov. 1863.
Men omsider fick regementet nu börja att förfölja den ändtligen på allvar allmänt vikande fienden. Det var kanske isynnerhet då som kåren, med utsliten beklädnad och med tömda ränslar men med Ingnt mod och stundom skämtande, fördrog de fortsatta ansträngningarna; och då var det, för den stora bristen på bildadt befäl, icke lätt att för de få volonlär-officerarne uppehålla ordning bland truppen i lägret och dess mod i de ständiga hårda striderna. Men i allt detta lyckades vår Malmborg oftast bättre än de fleste; och derför sade den tiden den amerikanska tidn. »Hemlandet» att Malmborg ovilkorligen fått utmärkelsetecknet »Sjernan» om han varit infödd i Amerika.
I stället för en behöflig hvila beordrades den sårade och utmattade krigaren till Illinois för att med nytt manskap fylla sina glesnade led, hvilket slutligen lyckades, så att han med sitt fulltaliga regemente åter var i fält 31 Mars, då Sherman som nu förberedde sin s. k. Atalanta-kampanj, detacherade Malmbord från hans regimente och utnämde honom till ingeniör-schef i 17:de armékåren och hvarunder skicklige manövrar, skarpa träffningar och oväntade anfall dagligen tillkännagaffortgången af Vesternss. k. »grand-armé»; och det var endast under detta hans befäl som Malmborg med sitt regimente deltog i 11 rangerade bataljer.
Sedan han också deltagit i det ärofulla slaget framför Atalanta 22 Juli 1864 (kanske det blodigaste af alla under detta fälttåg), återvände han efter den nattliga ridten på sin sårade häst öfver-det vidstäckta slagfältet, betäckt af tusentals sårade, kl. 2 på morgonen till arméns högqvarter, eller rättare till den pressenning på marken, som ofta var hans lägerstad efter dagens mödor. Men dermed voro invalidens sista krafter uttömda; så att han, isynnerhet för ögonens fortfarande svaghet, begärde afsked i Sept. 1864. Men ehuru han, under utsigt till förbättring, i Jan. antog utnämningen till öfverste i 1:a veteran-kåren, vardt han, då helsan ej vidare syntes vilja återkomma, nödsakad söka sitt slutliga afsked ur Unionstjenst 30 Maj 1865.
Emellertid stannade han efter kriget qvar i Amerika på det ädlaste stödd och uppmuntrad under sina fortfarande lidanden af detalrika vänner han förvärfvat i sitt nya fädernesland samt under ständiga bemödanden att bland 100 andra sårade och lytta krigskamrater söka återvinna helsan vid flere brunnar och andra helsoanstalter, men hvilket aldrig lyckades. Den pension, som Unionen lemnade honom var omkring 1,300 kronor, utom förmodligen flera äretecken; men, märkligt nog, fick han för alla krigsmödor i det så ärofulla verldsdramat under stjernbaneret hvarigenom, han visserligen också hedrat sitt fädernesland och svenska armén, hvarken den svenska svirdss\’jernan eller tapperhetsmedaljen. — Slutligen, uttröttad af ständiga lidanden och flere missräkningar samt allt starkare gripen af kärleker till moderlandet, återvände han 1874 till Sverige och Gotland, ehuru han verkligen glömt allt för mycket af gamla förhållanden för att derrätt kunna trifvas. Dock var hans sällskap ofta högligen intressant, ehuru samtalet mest rörde detstorakriget. Men, ehuru plågorna och svagheten aldrig lemnade honom, led han ensligheten och allt med stoiskt lugn samt mot såg sin slutliga förlossning under en from kristens trygga hopp: och särdeles högtidliga voro hans sista stunder, då den bleke krigaren sönk i den sista hvilan.
I själ och hjerta svenk, älskade han varmt sin födelsebygd Gotland. Och derföre har han genom testamente gifvit sin lilla förmögenhet (som icke tyngdes af någon skuld) till vårt sjukhem, och lemnat några minnesgåfvor till sina närmaste vänner, som skola utföra hans yttersta vilja; äfvenså var han en af de förste som af sina ringa medel bidrog till grundfonden för Gotlands Forn-sal, till hvilken han med varm hand lemnat en mängd dyrbara minnen från kriget samt ett antal böcker, kartor, m.m. och fotografier af kära vänner och Unionens märkliga personer; hvilket allt städse skall tala om Oskar Malmborg och hans kärlek till hans fäderneort Gotland.
I likkistan låg han i sin vackra amerikanska uniform, rikt omgifven af blommor från hans vänner; och sedan 3 Maj hvilar han, vid sidan af två unge officerare, på Visby kyrkogård i korsbetningen, som för 519 år sedan var ett bataljfält. — Frid öfver hans stoft och ära med hans minne!

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 4 Maj 1880
N:r 36