Eftermiddagens öfverläggningar börjades med denna fråga: När anses lämpligt att anställa förhör med de från skolan afgående barnen?
Spörsmålet föreföll flere talare något säreget, emedan de ej kunde inse, att sådant förhör kunde ega rum å annan tid, än vid terminens slut.
Ordföranden ville deremot ej taga för så alldeles gifvet, att det måste ske vid allmänna sintexamen. Det kunde ock ske vid annan tid.
Skoll. Petterson: Tentamen företoges vid de flesta andra skolor, men ingalunda å examensdagen! och likväl vore detta ett förhör med de elever, som anmält sig vilja från skolan afgå. Vore förhör isådan stil folkskolan mera förbudet? Det vore,dock ej om en sådan tentamen han ville tala, endast dermed påpeka, att den allmänna examen vid terminens slut icke vore så alldeles nödvändigt tidsmärke för ifrågavarande förhör. Det hutvudsakliga han ville eg, ett sätt, som ej torde vara så alldeles Törkastligt, det näml., att barn, hvilka anmält sig vilja från skolan afgå, vid allmänna sommarexamen, tillika med de öfriga disciplarna visserligen offentligen finge aflägga ett flyktigt prof på sina kunskaper, men då icke erhölle hvarken afgångsexamen eller slutbetyg, utan detta först vid höstterminens öppnande inför skolrådet. Tfrågavarande sätt vore godt i så måtto, att barnens minne hölles under kontroll en tid framåt och något torde dermed vara vunnet.
Skoll. R. Lindahl såg i det nyss anförda en stor orättvisa mot disciplarna, hvilka, efter talarens mening, skulle gå miste om de betyg, de verkligen förtjenat, tillföljd deraf att de under sommaren glömde en hel del af sitt kunskapsförråd. Vidare skulle man onödigt besvära Skolrådet att infinna sig på höstterminens första dag, och slutligen, om lärjungarue i fråga ej behagade att infinna sig vid detta tillfälle — hvad vore då att göra?
Flera talare instämde.
Doktor Rosman. Om det ock skulle anses lämpligare att anställa sådant förhör vid vårterminens slut, hvarför skulle det icke lika gerna kunna företagas vid höstterminens början? De af flere talare framkastade farhågorna föreföllo något besynnerliga. Skolrådet vore författningsenligt skyldigt att närvara vid skolans öppnande och således i alla afseenden nuuderkastadt det «, som man förblandat med folkupplysningen? Säkert vore åtminstone, att den förra gjort mången man till vekling, mången klok till narr, mången flitig till dagdrifvare och mången ärlig till bof. Man sade, att upplysningen komme folket att yfvas; men yfdes man öfver det lilla man visste, hvad visade detta annat, än att vetandet som en annan tidens grannlåt blott hängde ntanpå och skramlade, men ingalunda fått inträda och upplysa förstånd och hjerta. Man spände ju stundom religionen sjelf för fåfängans vagn, för att lysa öfver mängden, men icke rådde vil religionen för, att hon så profanerades. Upplysningen skulle möjligen nedslå, men aldrig underblåsa högmodet. Med kristendomens outplånliga taflor i den ena handen och historiens i den andra, hade läraren de bästa vapnen mot dårskap och småsinne. Der vittnade den vanära och förödmjukelse, hela slägten, till följd af lättsinne och moralisk vanmakt, fått skörda, i tydligaste drag, hvarthän sådant ledde; der doftade ännu frid och välsignelse från de längesedan bortgångne ädles grafvar.
Hr Kahlström trodde sig veta, att ungdomen i alla afseenden vore bättre än förr. De arbetade bättre, ty derom vittnade det förbättrade jordbruket; de råkade icke i gräl och slagsmål nu, såsom ofta förnt var fallet; och klädedrägten? Ja, denna var stundom dyrbarare än den, som nu bures.
Ordföranden: Det kunde ej nekas, att fåfänga, prål och ståt på senare tiden allt mera tilltagit, så att man i allmänhet gerna lefde öfver sina tillgångar. Drängen till den husbonde, som för tjugo år sedan ansåg sig snyggt klädd, då han isin tarfliga, hemmaväfda drägt bevistade kyrka och gästabud, blygdes numera att visa sig vid den enklaste sammankomst utan den kostbara promenadrocken. Denene ville ej vara sämre än den andre, och prålet uppdrefves allt värre.
Hr Kahlström medgaf, att kanhända så vore fallet, men tidsandan vore nu sådan och läte sig ej ändra.
Doktor Rosman: Klädedrägten vore ingen måttstock på högmodet, ty i sådant fall skalle det senare oupphörligen hafva tillvuxit med den stigande civilisationen och komme att leda derhän, att man helst önskade en återgång tillbaka till den gråa forntiden, då man svepte sig i djurshudar. Hvarje tid hade sina pessimister, hvilka gerna ratade sin samtid, emedan de helst dröjde vid dess skuggsidor.
Ordföranden. Det vore visserligen en sanning, att högmodet icke berodde af klädedrägten och att en yttre hyfsning i och för sig ej heller borde stämplas som sådant; men då man rastlöst äflades att i öfverflöd och prål öfverträffa hvarandra äfven då, när icke tillgångarna svarade deremot, och man endast lyste med lånta fjädror — och hvem vågade förneka att en sådan äflan rådde i vår tid? — hvad vore sådant, om icke fåfänga? — Ett namn ikrediten gälde mindre nu, än ett redligt handslag fordom, och hvarför? Jo, emedan man misstänkte redligheten, som fått stryka på foten för fåfängan, hvilken till sista fyrken fordrade att blifva tillfredsstäld. Allmogen för att följa sin tid, gjorde det för lånta medel; tjenaren, för att icke heller blifva efter, uppdrefve sina anspråk, hvarigenom arbetslönerna råkat till en sådan höjd, ett en arbetsgifvare, som ville sköta sig, nära nog såge sig oförmögen dertill. Icke borde tjenaren, icke ungdomen ensamma klandras härför, men att deta lättsinne i allmänhet vore allt annat än tillfredsställande för hvar och en, som önskade samhällets väl, detta lede intet tvifvel.
Mötet stannade härefter i följande beslut: Äro fåfänga och högmod i förening med motvilja för kroppsarbete framstående fel hos vår tids ungdom, hvilket dock många af mötets medlemmar betvifla, så är mötet ense om, att icke folkupplysningen dertill är orsaken.
Sedan mötet metl «nej« besvarat ordförandens spörsmål, huruvida något vore -att yttermera andraga, vardt beslutet, «tt nästa tredingsmöte, som i vederbörlig ordning inträffar år 1880, hålles i Vall skolhus.
Ordföranden förklarade nu dagens öfverläggningar slutade, hvarpå han i några ord tolkade sin erkänsla för det lifliga intresse för folkskolans sak, hvilket hos mötets deltagare under dessa öfverläggningar gjort sig gällande samt nedkallade till sist i bön Hans välsignelse, som ensam förmår föra det goda till seger.
Herr R. Lindahl, mötets gästfrie värd, hade nte i det fria arrangerat en bål, kring hvilken, under den korta stund, som af den långt framskridna eftermiddagen ännu återstod, åtskilliga skålar utbragtes, och flere friska fosterländska sånger ljödo.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 5 Oktober 1878
N:r 80
