Kategori: 1878 09 September

är i senaste nummer af Ny Illustrerad Tidning skildrad i såväl ord som bilder. Med de senare torde vi i nästa nummer få det nöjet låta Gotlands Allehandas läsare göra närmare bekantskap. Dessförinnan förntskicka vi här festbeskrifningen.
«I den vackra höstetiden höllo gutarne en högtid, som kan locka glädjetårar ur sjelfva «Östersjöns öga». Huru mycket oftare än förr — allt sedan Hansans dagar — skola ej kölarna plöja hafvet för att hämta gutarnes kalk och säd, ull och trä, trägårdsalster och mekaniska verkstadsprodukter: hurn mycket ifrigare än förr — allt sedan kyrkbygnadstiden skola de gamle gutar tillgodogöra sitt lands öfverskott i sådan lyx, som kännetecknar andlig utveckling, då lifvets behof äro väl fylda och dess nöjen ha högre syften än dagans vällefnad och aftonens glada glam!
När Tjelvar lade eld på landet, då sjönk det ej mer under vattnet, men när Valdemar lagt vantarna på landets frihet, då sjönk det under välståndets jämnmått. Nu, när denna juvel i Sveriges krona blifvit infattad i jern, som kung Oskar sade, nu skall den ej mera riskera, att sjunka under välståndets nivå.

Om gutarne sköta sig.
Nå väl, framtiden får utvisa om det blir de eller inflyttare («utländingar»), som skola skörda företagsamhetens frukter.
Det är i alla fall visst, att under det män af det renaste gutablod icke blott velat gråta blodiga tårar öfver jernbanan utan äfven sökt att blodigt skymfa dess främste målsman, är det just ibland inflyttade svenskar, denne målsman får 8ökas. Men att han har många gutar med sig, derom vittnar hans framgång, derom vittnar festen 10 September 1878. Att han har många mot sig, just för segerns skull, derom vittna både staden Visbys riksdagsmannaval dagarna före invigningen af jernbanan, och de underliga blottorna vid stadens fest, dagen efter invigningen. Och som detta är ett både lärorikt och kosteligt kapitel, ha vi, som opartiske referenter, icke kunnat lemna det alldeles oanmärkt, trots all glädje och gamman.
Jernvägens födelsehistoria kunna vi helt kort glida förbi. Genom doktor Ernst Leijers energiska bemödanden, emot landshöfdingämbete m. m. m m., «som icke så noga kan specificeras», har det lyckats Gotland att bringa det kostbara företaget till stånd. Staden Visby har satt sig i stor skuld för banan; svenska staten gifvit en kraftig handräckning i form af lån, och enskilda i stad och på land genom aktieteckning bragt till stånd återstoden af behöfliga kapitalet. Och ingenstädes inom Sveriges rike, sällan annorstädes, har en bana blifvit bygd så billigt som på detta släta land, der en mer än fem mils lång bana endast en enda gång på en kort längd företer en genomskärning af marken, så djup, att den hindrar passagerarnas utsigt från vagnsfönstren. Detta kallas också «Schipka-passet», För öfrigt är terrassering och kringliggande mark nästan öfver allt i samma nivå. Ingeniör Danielsson med flere biträdande ingeniörer, bland dem främst att märka löjtnant Husberg, har ifrån sommaren 1877 ledt arbetena på banan, och, som sagdt, 10 Sept. 1878 var den högtidliga invigningsdagen.
Ny Illustrerad Tidnings redaktion var välvilligt inbjuden till festen, och på tisdagsmorgonen anlände hon också, med penna och ritstift, i två personer, till hamnen-i Visby. Det första, som här ådrog sig uppmärksamhet af dessa «de frånvarandes representanter», var helt naturligt konungens ankomst. Nr 1 å planschen framställer konungens landstigning. I bakgrunden ses prinsessan Engenie, Gotlands skyddspatronessa, och på sidorna om konungen synas landshöfdingen grefve Horn, riksdagsmannen prosten Lyth, borgmistaren (sedd bakifrån), jernvägsbolagets verkställande direktör doktor Leijer, dess ordförande, öfversten frih. v. Vegesack m. fl. Bakom alla dessa ses sångföreningens fana och konungens fartyg, minångaren Ran, med «gastarna» i vanten.
Nu spridde sig folkmassan; «stater och kårer» hade företräde hos konungen i landshöfdinge-residenset, och «vi redaktion» gåfvo oss åstad till de värdar, som benäget åtagit sig att herbergera bolagets gäster. Den gamla hansestaden hade smyckat sig på det prydligaste. En äre port af grönt, särdeles ståtlig, bildade ingång från Hamngatan till «Donners plats», guirlander och flaggor smyckade många hus, de förnämsta kyrkruinerna och nästan alla ringmurens torn pryddes af svenska, blågula flaggan. Folkvimlet på gatorna var ansenligt, och så småningom koncentrerade sig detta utanför stadsmuren, ofvan strandbranten, der jernbanestationen prunkade i festglans. Det är utsigten der, med stationshuset i bakgrunden, som bildar den illustrerade reseberättelses titelvignett. «Forntid sig med framtid enar» — när medeltidstornen flagga för framtids-stationen!
Dystert hängde molnen öfver skådeplatsen: det var en erinran om de konservatives Åsigt, att festen var att gråta åt. Men himlen grät ej för det. Just som konungen, i sin systers närvaro, uttalat helsningsorden till banan och förklarat den öppnad för samfärdsel, just då sken solen fram.
Och — «all sorg aflägges för dagen.» Tåget gick, vi med det. Åtta passagerarevagnar och fem eller sex med gnirlander och bänkar försedda godsvagnar förde hundratals gäster åstad från Visby till Hemse, under det tusentals åskådare klädde vägens sidor. Sällan gick färden några minuter framåt utan att åskådare syntes vid sidorna om jernvägsstängseln, och vid alla de stationer, der uppehåll gjordes, tycktes ortens hela befolkning hå satt möte. Vid Roma, vid Etelhem och vid Hemse höllos tal vid stationerna, för att helsa konungen välkommen till bygden. Tusentals personer syntes i Visby samlade vid affärden, minst lika många väntade i Hemse. En betydande procent af landets 54,531 invånare (enl. årets statskalender) deltog på ett eller annat sätt i dagens stora fest.
Med musik i spetsen och till en början öfver golflagd väg drog skaran af bolagets gäster och andra deltagare i festmåltiden ned från stationen till en vacker skogspark helt nära både stationen och «orten» Hemse. Omgifvet af lummiga träd och på en fullkomligt slät mark reste sig här ett väldigt «lusthus», täckt af segelduk och med öppna väggar åt tre sidor, på den fjerde försedd med en prydlig fonddekoration. «Här, i naturens sköte» skulle festmåltiden intagas. TI träden sitta grupper och personnager och bilda präktiga dekorationer åt den lifliga taflan.
En särskild grupp, som bildade en fonddekoration åt den öppna gafveln, påminde starkt om fonddekorationen i Oberon om man annars får, som en viss gladlynt grefvinna, låta naturens skönhet förleda sig att ropa: «det är alldeles som på Kongl. Teatern».
Det präktiga vädret, den vackra naturen, de förträffliga anordningarna, de goda och rikliga varorna, «dagens betydelse» och de tal som tolkade den samma, allt var egnadt satt af festen i Hemse göra ett minne, som ej lätt bleknar. Vi veta ju alla sedan långt till baka att författaren af «Svenska flottans minnen» äfven är festtalare, och synnerligen i Hemse ljödo hans ord på ett sätt, som skulle ha grundat hans talarerykte, om det icke, som nu var fallet häfdat det. Konungen talade varmt och väl, icke blott till gästerna vid borden, utan ock till de långt talrikare åhörare, som bildade lefvande väggar kring festlokalen. Och han vände sig uttryckligen till «alla som kunnen höra min röst»; det klack säkert till i många af dem, helst i sådana sinnen, som knapt hunnit återkomma från den förvåning som nyss gett sig ljud i utrop sådana som: «naj sei, han speisar sjelf.» Efter bordet vandrade många ikring i den präktiga lunden, icke så mycket för att skåda Hemse, om hvilket vi redan fått höra, att det hade «ett hus, större än något i Visby» utan egentligen för att trampa det präktiga gräset, hvila ögonen mot den saftiga grönskan och höra ett och hvarje ur den församlade gutaflocken, hvars språk ingalunda är en svensk dialekt, utan ett systerspråk till svenskan, danskan och de norska bygdemålen, med ljud, så uråldriga och breda, att en språkkarl måste känna sig bland dem som en guldgräfvare framför en rik ådra. Dessa präktiga — diftonger, dessa fornnordiska språkdrag äro verkligen en tjusning för den, som eljes blott i Hazelii museum eller hos Handarbetets vänner får träffa på våra fäders tid «i hvardagslag.» Men anletsdragen äro icke tjusande hos de infödde gutar. Bland alla de tusental, som radat upp sina fjäs för oss «till benäget påseende», voro otroligt många synnerligen fula och otroligt få riktigt vackra.
Bäst vi nu gingo i parken och funderade öfver saken, tilltalades vi af en hedersam gute, som underrättade oss att han vore egare af den mark, vi trampade, ja af hela hagen, i hvilken festen försiggick. Glada öfver en så förträfflig bekantskap, tänkte vi just begynna en «bildad konversation», då «Jakob Mattsson, Hemsebo» sjelf förekom oss genom att erbjuda oss skogsdungen till salu, med minnen och allt, som den stod der i all sin fägring.
— «Nå priset?»
— Saj själf.
— Omöjligt för oss . .
— «Nå, en täusen kronor»
— Å prat.
— «Nå så feimhundra da.»
Visst- såg det lofvande ut för handeln, att säljaren så raskt prutade ned sina pretentioner, men ehuru vi pliktskyldigast delgåfvo affären ät en stor bankir, som var med bland bolagets hedersgäster, vardt det den gången ingenting af med fader Jakob Mattssons af Hemsö finurliga” spekulation i festglädje, i sitt slag ett näpet «Hansaminne» nog.
«Köksdepartementet i Hemse» togo vi upp på hemvägen från Jakob Mattsson — ett präktigt kök och dito källare midt i villande skog — och derpå bar det af till stationen. Nu hade man hunnit se på sina fest-kamrater, nu var färden idel solsken utan andra moln än rökmolnen.
Vid Etelhem gjordes ett uppehåll. Äfven här var detbord dignande under skålmaterialier, och gäster, som helsades välkomna i det gröna. Talen gingo sin gilla gång, dagen sjönk och tåget fortsatte. Husen på landet voro här och hvar illuminerade, när vi nalkades Visby, och från stadsmurens torn strålade -praktfulla kalkljus. Våra värdar ville dock ej medge att sådana passade bättre på Gotland än annorstädes.
Gatorna i Visby strålade af ljus — staden var ganska allmänt illnminerad — och böljade af folk. Kungen lät sig se i residensets fönster, uppvaktades med fackeltåg och sång, och så vandrade småningom en hvar till sitt. Så slöt första festdagen en af dem, som i fullt mått göra skäl för benämningen.
11 Sept. besökte konungen på förmiddagen sin syster på hennes enkla men vackra landtsälle, Fridhem, och deltog vid återkomsten derifrån i en jernvägsfärd från stationen ned till hamnen, der vägen genom sprängningar i kalkklippan å tvänne, i spetsig vinkel sammanlöpande spår sänker sig ned från den öfre platån till hamnen. Efter ett besök i läroverket, der både lektioner och lek presterades, besåg h. m:t några af de märkligaste kyrkoruinerna (Helge-ands- kyrkans och Nikolai-kyrkans ruiner ses å planschen), besåg den af d:r P. A. Säve grundade Fornsalen m. m. och var kl. 5 e.m. tillstädes i den lummiga och vackra botaniska trädgården, som genom D. B. V:s försorg blifvit en präktig och nyttig inrättning. Här var nu, till stor del genom d:r Leijers ihärdiga bedrifvande, en vacker paviljong uppförd, och i denna serverades en af stadens invånare subskriberad festmiddag med anledning af jernvägsinvigningen och kungabesöket. N. I. T. var inbjuden, hvilket tacksamt erkännes — men jernvägsbolagets verkställande direktör, stadens nyss icke omvalde, mångårige riksdagsman, doktor Teijer hörde icke till gästernas antal — hvarken han eller banan blef föremål för en festskål. «Risum teneatis amici, skulle i en mera klassisk tid, än vår, iaktagaren helt säkert ha utbrusit.
Från paviljongens balkong åsågo gästerna folkvimlet i botaniska trädgården, del vis i belysning af bengaliska eldar. S:t Olofs vackra ruin tog sig synnerligen praktfull ut i det färgade skenet, omgifven af folkmassor och sjelf ett tillhåll för en ståtlig sångkör. Marschaller brunno längs strandmuren, och å denna väg tågade nya massor af festande visbybor fram och åter, njutande af den präktiga anblicken. Strandgatan var festligt illuminerad. Månget gammalt hansa-hus prålade med kulörta lyktor eller gaf återsken af glädjen från motstående sida om gatan.
Kanonskotten dundra — folkmassan glesnar — ljusen släckas småningom. Ännu en sol går upp framför S:t Olof Gotlands apostel — och allt är åter mörker. «Ran» ångar åstad med kungsflaggan synlig vid raketernas blänkljus, «Gotland» lagar sig i ordning. Natten sänker sig öfver Visby, öfver Gotland, öfver jernbanan, öfver vän och ovän. Landet hvi: lar i frid efter erkännansvärda mödor och präktiga fester.
«Si det är högtid, folkting, kungamöte och gutarne, med glädjekryddadt allvar i stillhet bidande sin framtids öden, betänksamt mönstra sina gamla minnen»
qvad P. A. Säve vid Hemse-festen. Och han slöt sin vackra, varma «Guta-saga» med dessa betänkansvärda ord:
«Ty vare det i dag vårt folkbeslut, att Gotland, lyftadt af medborgarelden, i odådsdjupet aldrig mer skall falla.
Då minnet utaf dessa glada stander
här uti hägnet utaf Oskars kungsfrid
på folklandstinget nti Hemse-bygden,
skall stå i ljus, när våra söners söner,
i da’r som komma mönstra Gotlands minnen».
H. W.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 25 September 1878
N:r 77