Författare: Stefan Pettersson

Af åtskilliga anekdoter, som omtalas i Eksjö-trakten och hvilka föreskrifva sig från den tid denne sorglige ryktbare man befann sig i sitt föräldrahem, han man erhålla en temligen nogsam föreställning om den rådande andan derstädes och följaktligen om den förderfliga moral som på barnen i dylikt hem skall inympas.
Tektors fader var en med sin familj till Svanhals socken inflyttad Nerking. Gubben gjorde sig snart känd som en \”slug filur\” och hans 2:ne söner visste att från sin tidigare ungdom sätta sig i sorglig respekt; vida omnejder, synnerkast genöm deras ofta visade stora annekteringslusta. Då de båda ynglingarna vid ett tillfälle blefvo inställde för att ransakas inför Lysings häradsrätt och deras fader jemväl upplysningsvis i målet skulle höras, tillfrågades han af domaren bland annat om huruvida han icke sjelf någonsin stulit, hvarpå mannen med illslugt grinsvarade: \”Åhnej, vasserra tri! inte har ja dä inte; men nog vet ja fälle hur dä går te, allti\”.
Då den ene af sönerna (brodren till Gotlandstjufven) en afton varit vid egendomen Rehnstadt och stulit en bagge, med hvilken han, ledande djuret, befann sig på hemvägen, observerade han på något afstånd egendomens förvaltare komma åkande sig till mötes. Nu blef tjutvens belägenhet något brydsam, men en Teklor plågade alltid vara snarfyndig, och så äfven nu. Han uttager hastigt sin påhafda mössa och fårskinnspels, hilaka persedlar han påtränger baggen, i akt och mening att djuret skulle få ett något så när menskligt utseende i den rådande skymningen, hvarefter tjufven och baggen \”arm i arm\” stultade den åkande tillmötes. Som baggen var stor och stark och ogerna beqvämade sig med att spatsera på bakfötterna, gjorde denne vår några ovanliga kast både bakåt och på sidorna med sin påtrugna kavaljer, men Teklor lät sig ej härigenom förbluffas, utan svarade på förvaltarens tillfrågan, hvad han hade med sig för följe: \”Åk, ja\’ hittade den elemenska fyllbulten derborta i diket, å då to ja å förbarma mej öfver\’n för husta hans skull, fast gu ska veta han ä bra svårer å sej, som förvaltaren nog ser, när han ä sån dära, den storsuparn\”; hvarefter tjutven med sitt byte lugnt aflägsnade sig från den intet svek anande förvaltaren.
Efter ett för flera år sedan utstått fästningsstraff emigrerade Tektors bror till Afrika, hvarifrån man ej har någonting sig bekant om hans vidare lefnadsöden. Hade han tagit sin broder med sig på resan, skulle fäderneslandet ej förlorat derpå.
Pantsättning af Damer. Den brittiska regeringen i Ostindien motarbetar af alla krafter det der gängse bruket, att man pantsätter sin hustru eller sina döttrar. Bruket är något olika på olika ställen. I Nellore lemnar man dem åt fordringsegaren, som då antingen kan taga dem till äkta eller skänka bort dem. I Nordtriot är det mycket vanligt att pantsätta sina döttrar; i Chingleput gör man detsamma med hustrurna. I dessa dyra tider kunde väl en och annan ha god lust att följa detta exempel. \”Jag ser ingen annan råd, än att vi få lemna Agnes som pant åt slagtar Kalfberg\”. — Eller: \”Kära gumma, jag är alldeles tvungen att pantsätta dig hos hyresvärden för sista qvartalets hyra!\” — Hvad tror ni, att slagtaren och husvärden skulle säga?
En rumlare förebråddes af en vän, som sade: \”Det är skam att så der lemna sitt förnuft qvar i botten af glaset.\”
\”Du misstar dig, min vän, jag tömmer alltid glaset så väl, att der finns ingenting qvar\”, svarade rumlaren.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 16 December 1874
N:r 99