Deltagarna i feriekurserna företogo i onsdags e. m. en utflykt till Högklint. I förhyrda vurstar, uppgående till ett antal af 23, företogs affärden från Visby kl. 4 på e m, och en balftimma därefter voro deltagarne framme vid Fridhem, där afsittning skedde hvarefter resten af vägen passerades till fots.
Vägen togs genom Fridhems härliga park, och framför fursteboningens corpe du logis gjorde skaran halt, och en i största hast sammansatt manskör uppstämde en sång. Kallad af tonerna framträdde snart prins Bernadotte själf och tackade för sången, vänligt hälsande de närmast stående med handslag. Prinsen ledsagade därefter samtlige deltagarne genom den yppiga trädgården och förevisade dess sevärdheter. Ytterligare ett par sånger sjöngos, och till sist höjdes lefverop för konungen, hvarpå följde kungssången, samt för kronprinsen och för prinsparet Bernadotte, Härpå troppade skaran vidare upp mot Hösgklint.
Kvällen var gudomligt vacker, och det härligaste »Högklintsväder» rådde. Några tunga moln ströko i början fram öfver himlahvalfvet, hotande att utgjuta sina floder öfver de lustresandes hufvuden. Men det stannade vid blotta hotelsen. Molnen försvunno, och solen strålade varm och klar från högblå himmel, sakta sänkande sig mot hafvet, hvilket krusades af en lätt bris.
På Högklints högsta topp voro bord med förfriskningar framsatta, Så fort skaran nått höjden, äskade föreståndaren för kursernas byrå, skoll. P. J. Gerdén, tystnad.
Han hälsade i bestyrelsens namn deltagarne välkomna ut i det fria. Meningen med denna utfärd hade varit att låta dem af kursdeltagarne, som aldrig för varit på Högklint, få ett tillfälle att se och beundra en af det vackra Gotlands vackraste punkter. Och denna afsikt hade gynnats af naturen själf — kvällen lofvade att blifva den allra härligaste med en af dessa solnedgångar, för hvilka Gotland och specielt Högklint äro berömda. Han bjöd deltagarne att där i en härlig naturs sköte glädja sig såsom goda barn af naturen samt skitade med en förnyad välkomsthälsning.
Förfriskningar intogos nu, hvarefter man i skilda grupper roade sig med lekar af alla slag. Hvad som särskildt måste glädja en gotländing var att se det det intresse, hvarmed fastländske deltagare, liksom under undervisningen i fria lekar, deltogo i och sökte lära sig våra gotländska lekar och idrotter. Och det visade sig exempel på, att mången fastländing under sin korta öfningstid kommit att blifva rätt duktig t. ex. i varpkastning. Mellan lekarne utförde sångarne den ena sången efter den andra.
Ej eå få af deltagarna besökte röfvare Liljas håla eller företogo ströftåg till andra platser i grannskapet.
Snabbt ledo dock timmarne hän under den angenäma sammanvaron, och uppbrottet nalkades, Solen stod då nära att gå ned och med tyst andakt och med tjusta blickar betraktade deltagarne det härliga skådespelet.
D:r La Cour, den ende deltagaren af annan än svensk nationalitet, bringade i vältaliga ordalag först sångarne ett tack för deras medverkan vid den oförgätliga utflykten, Han bringade vidare alla deltagarne i kurserna sitt tack för all vänlighet och alla de bevis på broderskänslor, han fått röna. Han önskade svenska folkskolan »god held» och Guds välsignelse till framgångsrikt arbete i folkupplysningens tjänst, till att mer och mer sammanföra och ena de nordiska folken.
Han slutade med en uppmaning till deltagarne att med honom »instämma i ett trefaldigt lefve för sig själfva» — för den svenska folkskolan.
Åter klingade en sång, en hyllning till den danske brodern, nämligen: »Det er et yndigt Land.» Följde så »Mitt lif är en våg» m. fl. sånger, och stämningen blef verkligen andaktsfull på bergets topp i solnedgången.
Och just som solen började att gömma sitt anlete i sjön, föredrog hr G. Rydelius följande af honom på festplatsen improviserade verser, hvilka vi på åhörarnes begäran återgifva:
Hvad utsikt skön, hvad anblick klar
På Högklints topp i kvällent
Se, bort från fästet solen drar,
Men stjärnehärens gyllne cbar
Snart skrider fram på pellen:
Den glänser mild och ljus och blid
I sommarkvällens stilla frid.
Vid klippans fot går vågen tyst
Till ro i aftonväkten,
Sen fjärran strand bon sakta kysst
Och, fagert smekt af solen, lyst
I blåa vackra dräkten.
Och rundt kring klippan faror stå
I dröm och se mot rymder blå.
Du sköna syn i skuggors tid,
Du sagohöjd vid stranden!
Dn bringar hopp och kraft och frid,
Du smeker ögat, skär och blid,
Och stärker mänskoanden,
Du föder tanke, föder sång
Vid vindars sus och böljors gång.
Du manar denna ljusets här,
Som tjust på berget träder,
Att stiga högt mot tankens sfer
Och blicka djupt i hafvet, där
Sig mången aning kläder
I härlig skrud och går och går
Mot strand, där lyckans tempel står.
Du manar oss, som glade stå
I ljusets täta leder,
Att högt mot idealen gå
Som klara le i fjärran blå,
Att blicka stilla neder
I gåtors djup och forska där,
Hvar sannings pärlemussla är.
Så söke vi, eom höjden nått,
Det enda, sanna ljuset ::;’:
Ej ibland gyllne solar blott
Och ej i stjärnors gyllne slott,
Men äfven uti graset.
Den väg, som säkrast hemåt bär,
Bland brus och skuggor planad är.
Den för ej alltid emot höjd,
Ej alltid klar den lysor,
Men vandraren må vara nöjd
Fast stundom han af sorger böjd
På tankens böjder fryser.
Då blicke han i djnpet ner,
Och oron, smärtan är ej mer
Ty dväljas frihet, friskhet, ljus
På lifyete Högklint ofta,
Väl äfven invid strandens grus,
Där lifvets vågor gå med brus,
Små glädjeblomster dofta.
På höjden är väl friskt och klart,
I dalen fridfullt, underbart.
Där hviska trötta vågor än
En saga ifrån fjärran,
Där födes slappad tro igen,
Där tankens trötte arbetsmän
I stillhet tacka herran
Och längta att med våg få fly
Till kust. där lyckans dag skull gry.
Du skara, samwlad här i kväll
På Högklints topp — bör vågen,
Hur tyst hon går mot kalkig häll
Och hviskar stilla, hviskar säll
Och gör dig varm i hågen ! . . .
Hon manar dig att tacka Gud
I aftontid vid vågors ljud.
Så stige våra böners ljud
I stilla skymningstimma,
När kvällsol sänder aftonbud
Och Högklint står i stråleskrud
Och vikeps vågor glimma,
Till honom, som med allmakts hand
Så härket ovntat sdtars strand.
Vi bedje att den fagra strand,
Där nn vi tysta drömma
Vid skymning öfver haf och land,
Må skyddas af hans starka hand,
Att han sin nåd må tömma,
Så rikt som stjärnor strö sin glans,
Kring nejd, hvars like aldrig fauns.
Vår aftonbön på Högklints topp,
Här invid hafvets salar
Må vara, att i seklers lopp
Ej våld och ofred hinna opp
Det fagra Gotlands dalar;
Att stilla, helig ro och frid
Må hägna gutars strand alltid!
Så blottade alla sina hufvuden, och tonerna af den härliga psalmen »Oss välsigna och bevara» svingade sig ut öfver hafvets vidder, där solens sista stråle lekte öfver blåa vatten. Pastor Sjögren & Fridhem nedkallade Guds välsignelse öfver deltagarne, och så fick denna utflykt, lyckad och angenäm som den varit, en högstämd, upplyftande afslutning.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 26 Augusti 1898
N:r 130
