Ett stegframåt.
Som vi i förra veckan i korthet omnämde, har länsstyrelsen i sitt utlåtande till k. m:t rörande de koncessionssökandes framställning om statslån och statsbidrag icke blott med kraft framhållit de synpunkter, samtala för sådant bistånd från statens sida, utan ock betonat den fara, som ligger i ett uppskof därmed. Vi ärro idag i tillfälle att in extenso återgifva denna skrifvelse, som säkerligen skall -väcka stor tillfredsställelse bland hela öns befolkning. Den till konungen stälda och af landshöfdingen med kontrasignation af landssekreteraren undertecknade skrifvelsen lyder i sin helhet sålunda:
»Uti en den 11 januari 1912 dagtecknad skrifvelse har konsuln Carl E. Ekman i Visby m. fl. i underdånighet anhållit, bland annat, att till den föreslagna järnvägen Tingstäde-Fårösund erhålla statslån med ett belopp af 427,500 kronor samt ett statsbidrag af 200,000 kronor, hilka siffror i en senare skrift höjts till rasp. 465:000 kronor och 237,500 kronor.
Till stöd för denna anhållan ha sökandena åberopat, bland annat, att åstadkotnmandet af ifrågavarande järnvägsförbindelse utgör endamöjligheten att höja åkarbruket och boskapsskötseln i den dal af Gotland, som ligger norr om Tingstäde och Othem, att samma förbindelsh skull? ha stor betydelse för Gotlands försvar samt att Gotland icke såsom «e flesta andra län åtnjuter förmånen af statsbana och har ett ganska obetydligt gagn af statsbanorna å fastlandet.
Eders kungl. maj:ts befallningshafvande anser hvart och ett af do såluida åberopade skälen väl motivera ett bifall till den underdåniga ansökningen.
Jordbruket är och torde under all sannolikhet komma att blifva Gotlands utan all jämförelse förnämsta näring. Utan dess tillgodoseende och främjande är någon ekonomisk utveckling för länet knappast tänkbar. Inom de dalar af Gotland, braka äro i åtnjutande af järnvägsförbindelse, har under do sista årtiondena jordbruket gjort afsevärda — till star del på betodlingen beroende — framsteg. De delar åter af länet, där landtmannen är hänvisad att föra sina produkter med körslor, äro i stort sedt efterblifna, och där blir lönen för odlarens möda oftast synnerligen klen. Järnvägar finnas till flera af Gotlands hamnar nämligen — utom Visby—Klintehamn, Burgsvik, Ronehamn och Slite — om någon af dessa hamnar skulle hotas af fientlig styrka kunna därför försvarstrupper lätt och hastigt ditsändas. Annorlunda är förhållandet med Fårösund, som dock i flera afseenden torde vara den hamnplats å ön där under krig truppers närvaro framför allt blir behöflig. Dit ha trupper från närmaste järnvägsstation, Tingstäde, ungefär 33 kilometer att marschera, Å landsväg måste också skickas de flesta förnödenheter till Fårösunds kustposition med skjuts måste inspekterande officerares och andra resor dit verkställas, medförande icke obetydliga utgifter för statsverket.
Förberörda och öfrige, inom länet befintliga järnvägar ha samtliga kommit till stånd genom uppoffringar af länets invånare. Två af länen å fastlandet, Kalmar och Blekinge, äro ju äfven i saknad af statsbanor, men deras järnvägar stå i förbindelse med statens lärnbanenät och statsverket har genom frikostiga anslag bidragit till byggan- det af Nässjö—Oskarshamns och Karlskrona—Växtö järnvägar.
Nu har genom nådig resolution dan 22 november 1912 eders kungl. maj:t beviljat koncession å järnvägsanläggningen. Tingstäde-Fårösund och i sammanhang därmed föreskrifvit, att arbetet å jarnvägen skall börja Senast dan 1 december 1913 och att konoessionshafvaren skall före den 1 november 1913 till eders kungl. maj:t inlämna bevis, att han till säkerhet för fullgörande af de för koncessionen stadgade vilkor nedsatt i kungl. statskontoret ett belopp af 30,000 kronor.
Eders kungl. maj:to befallningshafvande förbiser ingalunda att sökandena möjligen kunna i berörda hänseenden erhålla uppskof. Men fara föreligger? att, omjärnvägens byggande uppskjutas, förhållanden kunna inträda, hvilka äfventyra dess tillkomst. Mars kungl. maj:ts befallningahafvande vågar därför i underdånighet hemställa, det täcktes eders kungl. maj:t till omedelbar pröfning upptaga förberörda anhållan af Carl E. Ekman med flera och till innevarande års riksdag framlägga det förslag, hvartill denna pröfning må föranleda.
Som våra läsare häraf finna, har länsstyrelsen På ett sakligt och koncist sätt framlagt de hufvudskäl, som tala för frågans lösning i den, af den gotländska befolkningen så varmt eftersträfvade riktningen, och därtill betonat, att dröjsmål är ägnadt att vålla svårigheter på andra håll. Vi erinra därom, att de sökande i sin inlaga till k. m:t såsom bevis på den planetrade banans oundgänglighet för de trakter, den berör, kunnat åberopa sig på ett utförligt yttrande af länets hushållningssällskap, afgilvet såsom svar på en ett år förut gjord förfrågan rörande den utveckling af öns kommunikationer, som vore af nöden för jordbrukets förkofran. Det förhållande, att såväl det hela länet omfattande hushållningssällskapet som vek nu länsstyrelsen låta sig angeläget vara att framhålla den norra järnbanans stora betydelse, torde för statsmakterna ådagalägga, att en järnbana till dessa efterblifna och hittills styfmoderligt behandlade trakter af riket här nere icke anses såsom en ren lokalfråga för de norra socknarna, utan såsom en för hela ön och dess utveckling högst betydelsefull angelägenhet, hvars; lyckliga utgång ligger de flesta gotländingar varmt om hjärtat.
Att banan komme att medföra en ekonomisk vinst för staten är ju äfven en beaktansvärd omständighet. Om ock den besparing, som kan göras för kustartilleriet, ej torde Uppgå till mera än c:a 6,000 kronor årligen, så förräntar den ju dock en afsevärd del af det kapital, som ifrågasättes såsom gåfva af staten.
Vi tillåta oss äfven att understryka länsstyrelsens framställning om ett skyndsamt afgörande. För höga vederbörande, som först under förra året fått kännedom om saken, kan det naturligtvis lätt synas som om denna skyndsamhet vore obegärlig och endast ett utslag af en nu för tiden allt för ofta framträdande brist på tålamod. Men den, som känner sakens förhistoria och vet, att bakom de under våren 1912 undertecknade ansökningarna ligger ett nära tioårigt arbete, den vet ock, att nordergutarna länge nog fått vänta och hoppas. Genom alla dessa tio års arbete har som en röd tråd gått norra öns enstämmiga behof af och åstundan efter förbättrade kommunikationer; och den långa förberedelsen har dels gält meningsskiljaktigheter om Iden bästa sträckningen och dels den räddhåga för att allt för mycket skuldsätta sig, som de alsides liggande socknarna helt naturligt känt.
I förlitande Yrå, en kraftig handräckning från statens sida har man dock till sist lämnat alla små synpunkter åsido och slagit ett stort slag för sin goda sak. Man har sedan under tystnad bidat ett par är på, det förlösande ordet ifrån hufvudstaden, och vi kunna icke neka till, att det vore hårdt om ännu någon längre tid skulle förflyta, innan det ordet blir sagdt.
Vi få därför för vår del och, som vi tro, å de flesta gotländingars vägnar, instämma i länsstyrelsens förhoppningar om att k. m:t ville, finnan tvägar att redan under innevarande riksdag förhjälpa oss till de penningar, sam utgöra en bundgänglig betingelse för skapandet af framåtskridande och förbättrade existensmöjligheter i den hittills förbisedda landsändan.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 27 januari 1913
N:r 21