fick god övning i närförsvar.
— Från vår utsände medarbetare —
Någonstans på norra Gotland, lördag morgon. Sedan i måndags har fälttjänstövningar med kustartilleriet på Gotland ägt rum — det var den sista duvningen som både årets kontingent värnpliktiga och de krigsförbandsvisa som den senaste månaden varit inkallade till KA 3 fick undergå innan de i början på oktober rycker ut igen. Ledare för övningarna var KA 3-chefen själv, överste Sven Haglund.
En ytterst viktig sak inom kustartilleriet är närförsvaret, försvaret av batteriplatserna alltså, och det är det man koncentrerat övningarna på. En A-styrka d. v. s. egna trupper, och en B-styrka — den lede fienden — har varit flitigt i farten den gångna veckan. För att få övningarna så allsidiga som möjligt så har mannarna fått känna på både att vara »egen» och fiende. Någon sinekur för övningsdeltagarna har det givetvis inte varit, all förlorad sömn får de väl ta igen nu när »kriget» är slut. Ett kompani har förresten ända sedan i onsdags lekt fribytare i skogarna, levt på reservproviant och sovit snart sagt när, var och hur som helst. Kompaniet förutsattes vara en luftlandsatt fiende och led från början svåra förluster genom hemvärnets insatser — hemvärnsmänned lyckades göra ett perfekt eldöverfall och uppehålla kompaniet en god stund — till stor glädje för de »våra» i linjerna som fick tid på sig att vässa klorna.
Vid 4-tiden
i morse började det dra ihop sig till ett avgörande. Vid det batteri där vi hälsade på utvecklades med ens en livlig verksamhet. Rapport på rapport kom in från spaningspatruller etc. till batterichefen. Det var tydligt att fienden hade något särskilt i kikaren. En halvtimme senare brakade det löst, fienden kom alldeles inpå batteriet men hejdades effektivt av granatkastareld och annan tung eld. Men därmed var faran inte avvärjd — fienden förfogade över eldledare som i sin tur stod i förbindelse med en kryssare ute till havs och så fick batteriet eld på sig från den samtidigt som också fientligt flyg uppenbarade sig över slagfältet. Nya närstrider blossade upp.
Att i ett sådant läge
vara batterichef kräver sin man, kallt och säkert måste han beräkna sina chanser — »vår» chef klarade av allt att döma sin uppgift — det gick inte många sekunder innan de egna pjäserna spydde ut sina granater mot målet ute på havet. Mannarna ute i värnen gjorde sitt i infernot och fienden som tidigare starkt decimerats lyckades inte i sitt illvilliga uppsåt. Man vände i stället sina blickar mot stranden, mot vilken nu kamrater till honom stävade in i små landstigningsbåtar. Häftiga strider utkämpades, de »våra» var beredda, och mötte framgångsrikt anfallsvågorna — åtminstone höll de ännu stånd när »eld upphör» blåstes. Så man får väl hoppas att »det gått vägen».
Crick
Gotlänningen
Lördagen 27 september 1952
Nr 224