Gotlands flygklubbs röda Klemm 35 återkom i fredags efter att ha varit ute på en veckas långtur till bl. a. Bornholm på inbjudan av flygklubben där. Hemresan gick över hela Götaland, och landning har skett på sju olika platser.
Avresan skedde kl. 9.26 förra lördagen — på passfrihetens första dag — med Lars Gibson som förare och Lars-Olof Wallan som andreplot, navigatör, steward och färdmekaniker. Meningen var, att starten skulle skett precis kl. 9, men väderleksrapporten lät vänta på sig. Den var inte så lovande — kvällen innan hade det varit åska på västkusten. Som tur var, blev vädret bättre än förutsagt, bara en regnskur över Blekinge. De åskskurar, som det andra gotländska planet råkade ut för, hade Klemmen ingen känning av. Däremot var det lika disigt för båda sällskapen.
Resan över Östersjön gick på 1.000 meters höjd, och meningen var, att Öland skulle passerats vid Sandvik, men av olika anledningar blev det Grankulla betydligt längre norrut, som siktades först. På färden söderut passerades Böda, som från luften liknade Skälsö fiskeläge. Underligt att tänka sig, att den lilla hamnen en gång i tiden haft hand om trafiken mellan Gotland och Sydsverige.
Många frågar om det inte är farligt att flyga över hav med enmotoriga flygplan. Visst kan motorn stanna, men varför skulle den göra det just över havet, när det händer så ytterst sällan över land. Dessutom finns flytvästar med, och om planet inte kommer fram inom beräknad tid, träder sjöräddningen i aktion. Vid den här resan fanns dessutom ovanligt många båtar i Östersjön.
Någon annan kanske invänder, att man kan flyga fel, och det hände även i detta fall, men även om Öland missats helt och hållet, så hade ändå Småland funnits som bra »uppfångare». Så länge man inte tar kontrakurs är inte faran så stor.
Vid Öland låg ekipaget tio minuter efter beräknad tid, men den flögs in och vid Ronnebyån var det exakt tid igen. Öland ser från luften ut precis som det står i geografiboken, små åkrar med stengärdesgårdar och på västra sidan av ön det kala Alvaret. Likadant är det med Småland; stora skogar med ett och annat sågverk, här och var en sjö, och få åkrar att använda i händelse av nödlandning. Denna form av terräng försvårar navigeringen, i och med att alla platser ser nästan likadana ut från luften. Här gick färden på låg höjd, dels för att få svagare motvind, dels för att molnhöjden inte tillät mycket högre höjd.
Som redan nämnts förekom det sämsta vädret norr om Karlshamn. För att slippa mera av den sorten; som eventuellt kunde förekomma över Ryssberget norr om Sölvesborg, lades kursen om, och Sölvesborg blev faktiskt den första stad på resan, som kunde granskas lite närmare.
Trots den extra svängen låg Klemmen före beräknad tid, t. o. m. så mycket att denna tillät en sväng över Trolle-Ljungby. Ett mycket vackert slott med murgröna, tinnar och torn samt en vallgrav med vatten, ungefär som man föreställer sig sagoslotten.
Svenska kusten passerades strax söder om Åhus, och färden gick ett tag parallellt med kusten. På sjöhävningen verkade det, som om vinden mojnat, men ändå stämde uträkningarna för en gångs skull exakt, och det första, som siktades, var stader,Hasle mitt på västsidan av ön. Rönnine nåddes ett par minuter senare, och efter en orienterande sväng över staden var det klart att landa.
Tullformaliteterna klarades av lika många sekunder, som det tog minuter nästa dag på Bulltofta.
Efter att ha hälsats välkomna blev vi ombedda att sitta ner, så skuft vaktmästaren komma med öl — hade tydligen haft svenskar där tiJigare. Under tiden kom »flyveledaren» fram med deltagarkort med perforering. På de olika rutorna stod angivet vad deltagarna var berättigade till, och man behövde bara riva av en ruta, då något sådant skulle betalas. En ruta för bussturen till staden, en annan för vistelsen på hotellet osv. Ett verkligt bra arrangemang, särskilt för utlänningar, som helst vill slippa allt besvär med den främmande valutan, och något att ta efter på Turist-Gotland.
Kvällen tillbringades på Fredenborgs hotell, där flygare från Danmark, Norge och Sverige mött upp. Supén började med smörrebröd — förstås. Dessa lär ska motsvara torra svenska sandwiches. Varmrätten var kottlett, som täckte hela tallriken. Både före och efter glassen hölls en del tal, mer eller mindre trevliga, men stämningen lättades upp, när vår flygklubbs egen trubadur, »Acke» Stribrant, tog fram gitarren och sjöng några visor. Till minne av kvällen fick deltagarna ta med sig askfaten, på vilka förutom en karta över ön fanns en text: Flyvestaenvet 12/13 juli 1952.
Efter dansen, som följde, var det skönt att komma hem till hotellet, och någon vaggning behövdes inte. Fyra timmar i luften är ett bra sömnmedel.
En liten sak från hotellet måste nämnas: På baksidan av kuverten stod tryckt ett PS: Jag glömde tala om, att jag alltid bor på Damns hotell, när jag besöker Rönne.» Ett annat tips för Turist-Gotland?
Söndagen började med orienteringstävling, där gotlänningarnas insats inte var så lysande. Bättre gick det för en Malmöpåg, som kom trea. Samma placering fick han i hela tävlingen efter att ha vunnit landningstävlingen. Bra gjort, då hans Klemm 35 saknade både landnings-klaffar och bromsar, vilket gör det hela mycket svårare.
Flygdagen hade samlat lika många besökare som Gotlands FK:s sista, Men programmet var inte på långt när lika bra. Till stor del berodde detta på, att arrangörerna räknat med att få över amerikanska Thunderjets, vilka emellertid lämnat återbud. Tråkigt var det både för Bornholms FK och för oss, som gärna Skulle velat jämföra dem med flygande tunnan. I stället blev det modellflygning, bl. a. med linstyrda plan, som gjorde en del avancerade manövrer. Detta gav antagligen segelflygarna blodad tand, för även de visade litet konstflygning.
Allra mest imponerade ett tvåmotorigt ambulansplan från de danska KZ-fabrikerna. Banan, som planet hade till förfogande, var visserligen 100 meter lång, men den utnyttjades aldrig helt, varken vid start eller landning.
Avresan från Bornholm måste tyvärr ske tidigare än beräknat. Meteorologen kom nämligen springande med andan i halsen och talade om, att ett lågtryck över Nordsjön var på väg österut, vilket skulle medföra regn i Malmö på kvällen. När det andra gotländska planet försvann norrut, styrde Klemmen västerut och strax bredvid låg den andra Klemmen från Malmö. Det blev formationsflygning till Bulltofta, vilket gjorde, att tiden gick fort. Dessutom låg under planen många skånska slott och herresäten att titta på.
Denna del söder om landsvägen, Sveriges tätast befolkade landsända, bar så många vägar, att man här måste navigera efter järnvägarna. Fram koni båda planen emellertid, och turen med vädret höll i sig; inte förrän Klemmarna skulle ta mark, kom regnet.
Rumsfrågan i Malmö ordnade sig bra, dock inte genom polisens försorg. Det var i stället Aeroklubben i stan, som frågade, om inte deras klubblokal skulle duga bra, och det gjorde den.
Nästa dag hade planerats ett besök i Köpenhamn, men vinden på Kastrup ansågs för kraftig för småflygplan, så någon flygtur över blev det inte. I stället fick öresundsbåtarna den äran. Eegentligen är det inte så dumt att ha båt i reserv ibland. I Köpenhamn blev det National-Scala, som fick två gotlänningar som gäster och de — gotlänningarna alltså — ångrar inte besöket. Förutom god mat var det underhållning hela kvällen, inte bara musik utan både balett och trolleri. Ett avsnitt av underhållningen hette »På begäran», där publiken, fick lämna fram önskemål. Kapellmästaren tittade visserligen på lapparna, men spelade sina egna önskemål. Det som förvånade mest var, att det korn in folk, som bara beställde in öl, eller rättare sagt, att de fick sitta kvar.
På tisdagen gick färden vidare från Malmö, och nästa mål var Eslöv, dit Aeroklubben, våra värdar i Malmö, förlagt ett läger för segelflygare. Sveriges bäste (?) segelflygare, Laroy Månsson, försökte ’där sätta rekord igen, men det lax inte denna gång.
Samma dag fortsattes färden till Halmstad, där det finns ett litet fält, som dock räckte väl till för små plan. Om varje stad ordnade något liknande, skulle sportflyget få en bra knuff framåt. Staden påminner om Visby. Dels är turisternas antal stort, dels finns bra badstränder, som f. ö. fick den ären. Snäckgärdsbadens motsvarighet heter Tylösand och har nästan lika bra mat.
Nästa anhalt på resan blev Göteborg, där den bästa servicen fanns. Förutom en flygplatsvart kom två (2) bensinmannar fram. När vi inte behövde någon »soppa» såg de litet ledsna ut, men Shells representant blev gladare, när han fick veta, att det var Shell-bensin i tanken.
Resan dit hade gått mitt över Halland, och man kände igen sig som Nils Holgersson, när man tittade ut över sittbrunnskanten och till höger såg den skogiga del, som geografiskt sett hör till Småland. Till vänster låg den bördiga kustslätten och längre bort skymtade Kattegatt. Många tror, att man inte hinner se så mycket från, ett flygplan, men det är felaktigt, även om det blir ett, annat perspektiv, på sakerna än det vanliga. Utbytet av muséerna är dåligt från luften, men över andra intressanta platser är det lätt att göra en sväng som i detta fall över Varberg och dess fästning. Färdlinjen låg även över Onsalahalvön, där en gång i tiden Lasse Gatenhjelm hade sitt slott.
Uppehållet på Torslanda blev in e långvarigt, efter två timmar fortsatts färden, Alldeles efter starten låg Göteborg rakt under planet; från luften såg staden nästan lika stor ut som Stockholm och ändå har den bara hälften så stor folkmängd. Färden till Alleberg gick fort beroende på medvind och kraftig termik. Förvåningen blev därför stor, när de inte hade någon verksamhet på segelflygets högborg. Detta berodde enligt vederbörandes utsago — på besvärande sidvind.
På Älleberg lagades varvräknarwiren, som brustit över Halland, olja och bensin fylldes på och planet putsades upp. Trots detta gick inte motorn alldeles perfekt på hemresan. Detta berodde på lätt isbildning i förgasarn, men isbildningen lossnade när gasreglagets läge ändrades. På den fortsatta färden var framsitsen tom, för »Laxan» Wallin stannade på Alleberg för att hjälpa dem med deras bilar.
Efter en kort mellanlandning i Norrköping nåddes Visby på fredagskvällen kl. 18.17. Strax efter landningen började det regna. Typiskt, för så har det varit hela tiden, att regnet börjat först sedan planet landat.
Hur lång tid har resan tagit, och vad har den kostat? Planet har varit i luften 10 timmar och på den tiden flugit hela 1.233 km. Kostnaderna har vart överkomliga, delvis beroende på att vi fick låna planet på lika förmånliga villkor, som om det varit ett eget plan. Detta gör en benägen att tro, att sportflyget skulle komma igång mera, om inte planen vore så dyra i inköp.
Birger Lawrence.
Gotlänningen
Tisdagen 22 Juli 1952
Nr 166