var mäkta imponerad av rosorna och ruinernas stad och han förklarade, att det första han skulle göra när han fick ledigt en längre tid, det var att återvända hit och återuppliva bekantskapen med inte blott stan utan också med landsbygden. Säger återvända
för han var tvungen att ge sig av i morse, han var nämligen korpral i flottan och tillhörde besättningen på »Göta Lejon»; som lättade ankar tidigt i morse. Sven-Erik Söderberg hette han och ’var till börden hälsing. Han avslöjade också att han hade bekanta på Gotland men tyvärr hade han inte hunnit hälsa på. Bekantnigen heter Ivar Mårtensson, och är lantbrukare vid Rings i Hejnum. Han är f. ö. också från Hälsingland och det var medan han ännu bodde där som de båda lärde känna varandra. Skada alltså att de inte hann träffas. Men det går väl fler tåg, förlåt båtar. Och då behöver det inte nödvändigtvis vara en kryssare.
Annars har inte korpral Söderberg något emot tjänsten i flottan Han trivs bra med jobbet ombord: på »lejonet» och i likhet med sina kalnrater trivs han ännu bättre när »lejonet» gör ett strandhugg som nu det här senaste i Visby.
Turistsnoken
Gotlänningen
Måndagen 21 Juli 1952
Nr 165