är vänsterbetonad, d.v.s. han spelade vänsterback mot Västergötland i söndags, så bra t.o.m. att han livligt uppmärksammades av fotbollförståsigpåarna i motståndarlägret.
Karl-Uno Wallin är hans namn och när han inte träffas i sin pappas affär i Bro så kan man hitta honom i Gutes elva. Han och hans kamrater i landskapslaget for iväg till Västergyllen på fredagskvällen och fick en trevlig resa även om man hade att byta tåg i ett. Omsider nådde man målet, togs emot på bästa sätt och fidk fina hotellrum att vila ut sig på. Det stod ju rätt mycket på spel på söndagen, grabbarna måste vara i fin form, men en liten visit i Tidaholms folkpark kostade man dock på sig innan man kojade.
— Där var flott värre, berättar Karl-Uno. Tänk om vi hade nåt sånt här hemma! Enbart den stora scenen gjorde att man blev helt imponerad. Före matcthen besökte vi Mullsjö, skidfrämjandets trevliga »hem» ca 3 mil utanför stan. Vi badade, »kickade» litet boll och hade oss och försökte på alla sätt koppla av inför matchen. Det får man väl säga att pojkarna lyckades med eftersom de vann duellen med läderkulan.
— Men puh, så varmt, jag har aldrig sett vattenhinken vid mittflaggan frekventeras så ofta!
— Hemresan gick också i värmens tecken; sitta och skaka på ett tåg under pågående värmebölja har aldrig hört till livets trevligare sidor. Nu gjorde det ingenting, vi var alla på strålande humör efter den lyckade matchen. Tack vare det goda humöret orkade vi också tittå oss omkring medan vi åkte och fick alltså om än en liten så dock glimt av sommaren i Mellansverige.
Turistsnoken.
Gotlänningen
Tisdagen 8 Juli 1952
Nr 154