Det hölls gudstjänst i S:t Görans ruin i går kväll, troligen den första som hållits innanför dessa murar sedan medeltiden; i varje fall torde ingen nu levande visbybo ha deltagit i en gudstjänst på denna plats förrän i går.
Uppslaget var ju förträffligt, men knappast hade väl biskopen och hans medhjälpare kunnat tänka sig, att det skulle mottagas med s å stort intresse som i går visades. Både gotlänningar och turister ’ strömmade till i mycket stort antal, och gudstjänsten samlade sålunda en mångdubbelt större församling än en vanlig aftonsång -i domkyrkan skulle ha gjort. Det blev rent av trångt inne i den västra delen av kyrkoruinen, och många åhörare föredrog fördenskull att lyssna utanför murarna.
Mäktigt ljöd »Jag lyfter mina händer» över nejden, när gudstjänsten inleddes med denna psalm. Den nedgående solen lyste vackert på brustna valv och pelare, småfåglarna flög ut och in genom fönsteröppningarna eller kvittrade och sjöng i träden runt omkring — det var en sådan sommarkväll som man endast kan uppleva i Visby.
Biskop Anderberg ledde gudstjänsten och erinrade om S:t Görans uppgift i gångna tider som en de spetälskas speciella kyrka. Så läste han dagens aftonsångstext, och därefter talade pastor Holmbäck, domkyrkokomminister Öberg och biskopen över temat Urbild—Vrångbild—Avbild. Mellan de tre anförandena förekom psalmsång, och domkyrkokören medverkade med några hymner, som klingade vackert i den strålande sommarkvällen. Det var f. ö. frapperande att konstatera, hur förträffligt både tal och sång ljöd i detta gamla kyrkorum.
För den stämningsfulla avslutningen av den från början till slut starkt stämningsmättade och mycket uppbyggliga gudstjänsten svarade biskopen, som också kunde meddela, att man räknar med att om fjorton dagar åter hålla aftonsång i den gamla kyrkan.
Det är säkerligen många tacksamma för.
Gotlänningen
Måndagen 7 Juli 1952
Nr 153