Man anser att den möjligen minsprängts.
Den förolyckade bärgningsångaren Argo har under den senaste tiden, varit tillfälligt stationerad i Simrishamn, varifrån den assisterat vid bärgningen av en i farvattnet vid Stenuvud strandad ångare, som nu flottagits och inbogserats, till Ystad för provisorisk reparation.
På sistlidne onsdagskväll vid 6-tiden avgick Argo efter order från rederiet i Stockholm från Simrishamn till Kalmar, varifrån ångaren skulle fortsätta till Kråkelund i närheten av Oskarshamn, för att där deltaga, i bärgningsarbete. Sedan fartyget lämnade Simrishamn har man emellertid ej, haft någon underrättelse om detsamma och rederiet har för, gäves väntat på meddelande om Argos ankomst till bestämmelseorten. Någon direkt anledning till farhågor för att inte allt stod rätt till ansåg man dock tills vidare ej före, ligga, enär det förmodades att ångaren blivit försenad på sin färd av ogynnsamt väder eller någon annan anledning. Då emellertid ännu på lördagen ingen som helst underrättelse ingått om ångaren, började man på rederiet hysa farhågor för dess öde och beslutade att igång sätta forskningar efter den försvunna ångaren.
Order utsändes omedelbart till en annan av Neptunbolagets bärgningsångare Herakles, som i likhet med Argo tillfältigtvis, låg stationerad i Simrishamn. På söndagsförmiddagen avgick Herakles från sin, station med order att genomsöka farvattnen från Simrishamn och upp till Kalmar. Vid 12-tiden på söndagsmiddagen hade Herakles hunnit i närheten av Utklipporna vid Blekingekusten, då man från ångaren, siktade en livbåt i den upprörda sjön. Med stor svårighet lyckades man även bärga farkosten, som visade sig vara den försvunna ångarens lillbåt. Båten drev omkring i marvatten och runt omkring densamma flöt en del ved och bräder, som, av Herakles besättning med säkerhet konstaterades vara vrakspillror från den försvunna bärgningsångaren.
Såväl befäl som besättning på Herakles hålla i likhet med rederiet för föga troligt att Argos besättning eller någon del därav räddats. Kapten Höggren, befälhavare på Herakles, som anlände till Karlskrona på söndagseftermiddagen, anser det vara utom allt tvivel att Argo gått under med man och allt. Argo hade visserligen ännu en livbåt, och på Herakles ville man helt tro, att besättningen eller åtminstone en del därav räddats av ett förbipasserande fartyg, men tyvärr måste man dock medge, att denna förhoppning hade ytterst ringa skäl för sig. Den av Herakles anträffade livbåten var ej försedd med någon som helst proviant eller på annat sätt utrustad.
Ingen tillförlitlig underrättelse föreligger alltså om katastrofen, och troligt är att den väl alltid skall bli inhöljd i dunkel.
När Argo på onsdagskvällen avgick från Simrishamn på sin dödsfärd, blåste hård storm, — vid Utlängan noterades på natten västnordvästlig storm med 10 meters vindstyrka i sekunden. Man har där för velat hålla för troligt, att den förolyckade ångaren i den hårda stormen blivit nedbruten av de våldsamma sjöarna, bräckts itu, och gått till botten innan de ombordvarande hunnit vidtaga några åtgärder för sin räddning.
Neptunbolagets chef, kapten W. R. Edlind, som, tillfrågats i saken, sätter emellertid ingen tilltro till denna teoris riktighet. Visserligen rådde hårt väder vid olyckstillfället, men ångaren hade god vind på sin färd, och var dessutom en synnerligen sjöduglig båt, starkt byggd, som alla bärgningsfartyg, och väl underhållen. Kapten Edlind kunde därför ej tro, att den brutits sönder av sjön och förolyckats på grund av stormen. I stället förmodade han att Argo törnat mot någonting och sjunkit på grund av de skador ångaren därvid erhållit. Han framkastade på grundval av detta antagande en teori om att ångaren stött på en mina och omedelbart gått till botten.
Denna teori om minstötning delas även av befälhavaren på ångaren Herakles, som utalat sig i samma riktning.
Gotlands Allehanda.
Tisdagen 9 mars 1920.
N:r 57.