Alnäsa på Fårö.
Med ett utpräglat idylliskt läge, inramat av en på samma gång vän och karg Fårönatur, ligger Alnäsa byalag på den Fåröska sydostkusten strax vid den östra kanten av landremsan, som skiljer Alnästräsket från det brusande havet utanför.
Kommer man landsvägen norr ifrån ser man de gamla vackra gårdarna, där de ligger grupperade i en tät klunga på själva träskstranden.
De resliga, bruna agtaken avteckna sig synerligen vackert mot träskets glittrande vattenspegel. På den norra sidan av gårdarna höjer sig landet kraftigt i karga, skoglösa landvågor. Vinglösa väderkvarnar resa sina svartgrå silhuetter mot himmelen, och stentunarna sträcka sig i långa brutna linjer, följande gamla åkergränserna och hedvägarna i olika riktningar.
Alnäsa grannlag torde i mer än ett avseende kunna betraktas som ett av de märkligaste på hela Fårö. Icke bara den så tätt sammanpackade bebyggelsen inom grannlaget verkar underlig. Visserligen resa sig de agtakstäkta ladugårdarna nästan gavel mot gavel på en lång sträcka längsmed hedvägen, så tätt att man icke ens kan köra mellan dem. Studerar man kartan eller ägohandlingarna skall man därtill finna att nästan alla de gamla gårdarna i det gemensamma byalaget därtill begåvats med tvenne namn. Namnet Alnäsa är nämligen blott den numera vedertagna benämningen på hela byalaget ifråga. Annars heta de fyra gårdarna som nu bilda grannlaget, till ex. Smiss eller St. Hoburga, L:a Hoburga eller Träska, Båta och Nystugo. Längre tillbaka i tiden fanns förövrigt ännu flera parter här, även pm de nu lydde under någon namn som uppräknats här ovan. Men efter skiftet som begärdes av en därstädes bosatt skåning vid namn Erland Johansson, år 1838 och som efter tolv års protester och klagomål, äntligen blev genomfört år 1850, har trenne parter fått flytta ut därav två vid L:a Hoburga eller Träska samt en part vid Nystugu.
Det var en dag på hösten, som vi kom att besöka det vackert belägna grannlaget därnere vid Alnästräsket, och vårt intresse koncentrerades då främst till den äldsta parten i grannlaget, nämligen gården Smiss eller St. Hoburga, som nu äges av lantbrukare Ax. Ahlberg därstädes.
Gården ifråga är som de flesta fåröegendomar inte så stor. Själva åkerarealen omfattar 32 tunnland spridda på trenne skiften, varav ett på 8 tunnland ligger hemma vid gården. Ett skifte på 8 tunnland ligger vid Gåsemora samt det tredje skiftet sydost om gården, gränsande ned mot havet. Jordmånen i samtliga jordar utgöres av klappersten samt mylla på grus- och sandjord.
Någon myr finnes inte till gården, ej heller någon naturlig ängsmark. Skogsmark har man däremot omkring 100 tunnland, även denna liggande i tre skiften, därav ett skifte i hemmamarkerna, samt två vid Avanäset. Skogstillgången vid Avanäset är som vanligt synnerligen tillfredsställande, medan tallarna i hemmamarkerna äro mera kortväxta och knotiga.
Vad det gäller gårdens kreatursbesättning utgöres den av i medeltal 4 hästar, 4 kor, 40 får samt övriga smådjur.
Av gårdens byggnader är manbyggnaden den äldsta uppförd på 1820-talet men restaurerad under senare tid. Byggnadsmaterialet är sten och taket, som tidigare utgjorts av tegel, har nu tyvärr blivit utbytt mot ett nytt av eternit. Även flygelbyggnaden är av sten, men har ännu kvar sitt tegeltak.
Ladugården är också uppförd som stenhus med tak av såväl tegel som ag. Det uppfördes år 1899 efter det samtliga gårdar vid Alnäsa år 1898 blivit ödelagda vid en svårartad eldsvåda.
Denna skulle ha inträffat böndagen den 9 oktober, då en pojke lekt med tändstickor och antänt en halmstack vid en av ladugårdarna. Dessa voro då liksom nu tätt sammanbyggda och elden hade spritt sig med stor hastighet från det ena agtaket till det andra. ”I tre dygn brann det vid Alnäsa” berättas det. Elden från de brinnande gårdarna kunde nattetid ses från Gotska Sandön och Stenkyrka ”och så mycket folk som den gången var församlat på Fårön, hade man aldrig sett make till”.
Eldsvådan år 1898 hade som nämnts svårt drabbat samtliga gårdar i grannlaget, men redan långt dessförinnan hade en svår olycka hänt gårdsfolket i den gård vi här berättat om.
Vid den nuvarande manbyggnadens uppförande på 1820-talet hade husbonden Anders Persson tillsammans med en 13-årig dotter jämte en annan Fåröbo begivit sig sjövägen till Visby för att där hos någon glasmakare få fönsterglas i de fönsterbågar, som skulle sättas in i byggnaden. Någon, som kunde utföra detta arbete, stod nämligen inte att uppbringa på Fårö.
Man hade seglat ut från Husbodars fiskläge vid Fårö i gryningen men vid Stenkyrkehuk överraskades man av stormen. Båten kantrade och samtliga omkommo. Liket av den 13-åriga dottern flöt iland i Stenkyrka. Och hustrun, som blev lämnad ensam på sin gård tillsammans med en minderårig son, bröts alldeles ned av sorgen efter maken.
Ägare till Smitt har sedan år 1912 varit lantbrukare Axel Ahlberg, som då övertog egendomen efter sin fader Petter Ahlberg. Denne hade tagit sig namnet Ahlberg efter byalagets eller kanske rättare träskets namn, och hade i sin tur ärft gården efter sin far Johan Persson, som också varit barnfödd därstädes.
Johan Perssons far hette i sin tur Per Johansson, men redan flera hundra år innan denne övertog husbondesysslan där, skall gården ha gått i arv från far till son. Enligt uppgifter som lämnats, skall nämligen Smiss vara en av de äldsta släktgårdarna på hela ön och gått i arv från far till son ända sedan slutet på 1400-talet.
A-d.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 27 februari 1943
N:r 48