Och yxorna sjunga i skogarna.

Hos 43:orna på Lojstahed. – Prima humör i barack och bland tallar.

Dold mellanfurorna ligger vår koja,
djupt i den mörka skogens dystra sus…
Med denna lätta travestering av de inledande raderna i en känd sång skulle de tolv frivilliga 43:or, som nyss bildat skogshuggarlag ute på Lojsta hed visserligen en smula geografiskt svävande kunna besvara en eventuell förfrågan rörande positionen av deras temporära hemvist. Dock inte alldeles sanningsenligt. Ty i själva verket li r er i det här fallet kojan -eller ska vi helre säga baracken – alldeles intill den inte alltför lyxiga skogschaussée, som över den stora hedens skogs- och tassemarker i bukter och finter från Hejde-Buttlelandsvägen skuttar söderöver till Etelhem för att där rinna stillsamt ut i en ny stor-väg. Också en skogsväg har nämligen sin begränsning, även em den mellan sina ändpunkter, där ingen ser den, kan ha aldrig så mycket hyss för sig med bilar och deras passagerare, isynnerhet en sådan här januaridag med blidgrader i luften, vårutlösning på vägar och stigar och kvillrande vårhäckar i skogarna. Men en skicklig chaufför vid ratten kan göra underverk, och så värst länge dröjer det inte förrän till vänster bland tallarna skymtar en ännu så länge omålad barack, skogshuggarnas, 43:ernas träresidens, vår resas mål…
Så äro vi där. När bilen stannar utanför ”residenset” är den första vi möta kockan själv i egen hög person. Fru Agda Nilsson är hennes borgerliga namn och titulatur. Älskvärt bjuder hon in ess i huggarhyddan och snart äro vi vid rykande gott kaffe, jättebullar och hembakat småbröd i full gång med att prata skogshygge med ett par av grabbarna, som på grund av bristande fotbeklädnad för dagen ha fått hålla sig hemma i ”kasernen”. Snart infinner sig också instruktören och tillsyningsmannen hr Theodor Johansson och naturligtvis kommer jobbet på tapeten.
Mest målföra äro de båda pojkarna, brevbärareeleven Alrik Näslund och rörarbetaren Bernt Andersson, bägge liksom sina tio kolleger i skogen genuina visbybor. Visserligen ha de -inte varit så- länge bland tallarna, några få dar endast, men på sina egna och kamraternas vägnar försäkra de med en mun att de trivas utomordentligt.

• Jobbet är friskt, det ger motion och en härlig aptit, säger dom. Inte är det så värst farligt heller. Bara en av oss, det är visst guldsmeden, har fått blåsor i nävarna. Träningsvärk? Visst inte. Vi tog det försiktigtvis lite lugnt i början och nu är man snart van vid det här. Igår klarade vi förresten ungefär 3 kbm på två man, vi jobbar två i varje lag, se, och det går fint. Hittills ha vi tjänat ungefär 4,50 dagen pr skaft, men det skall bli bättre sen, bara vanan kommer.
  Här inflikar instruktör Johansson, att grabbarna får arbeta så mycket dom hinner. I fast lön har dom 2 kr. pr man och dag plus 3:15 pr kbm färdig ved. Maten får dom betala med 3 kr. dagen, men härtill kommer en 25-öring till kockans avlöning. Så än så länge blir väl nettoförtjänsten inte så särdeles hög, 3:50 ungefär kan man f. n. räkna med. Hr Johansson omtalar i detta sammanhang, att en någorlunda van-huggare i regel klarar av en 3 kbm pr dag, pojkarna alltså ungefär hälften. 36 kbm var de två första dagarnas samlade resultat på alla tolv, och det är faktiskt inte så dåligt gjort av stadspojkar. Emellertid skall dom hugga för 400 kr. vardera och till det beräknar man att tre månader ska gå åt.
  Detta första skogshuggarläger för frivilliga 43:or, f. ö. beläget i trakten av Koparve i Hejde – baracken ligger närmare bestämt vid Hjorters, består av 2 brevbärareelever, 3 rörmokare, 2 slaktare, 1 guldsmed, 1 typograf, 1 tygarbetare och 2 studerande. Från ”högkvarteret” har man ungefär 3 km:s väg till själva arbetsplatsen och 5 km. till Etelhems station.
  Dagschemat börjar med uppstigning vid halv 7-tiden på morgonen, bäddning följer och så kommer frukosten kl. 7, gröt, mjölk och smörgås. Medförande mjölk och smörgåsar drar man så till skogs kl. halv 8, jobbar med såg, kil och släggyxa till kl. 12, då man, event. vid en värmande eld, tär de medförda livsmedlen i skogen, håller pratstund 1/2-1 timme, hugger i på nytt och slutar vid 4-tiden på eftermiddagen – den effektiva arbetstiden är 8 timmar pr dag, utom lördagar, då man lämnar jobbet redan kl. 12. Kl. 5 intages middagen i baracken, och vid 8-tiden på kvällen blir det kaffe. Sen har man en stund på sig till läggdags och den fördrives med utövandet av det ädla ”spela gäck”, kallprat plus ett och annat litet upptåg, som seden är bland 20-åringar. Någon egen radio har man inte, donator efterlyses. Kockans ägandes radio finns visserligen på plats, men den saknade batteri vid vårt besök. Nu är det kanske ”kirrat”, men en förläggningens egen radio vore förvisso ej så pjåkigt. Dåligt beställt är det också med litteraturen, men det kanske bättrar sig med tiden. Emellertid gå kvällarna ganska fort, och man kryper ej alltför sent till kojs. För säkerhets skull finns en särskild ”kojbas” förordnad. Det gäller ju att vara uppe i tid för nästa dags strapatser med fällning, kvistning, sågning, klyvning och allt vad de skogliga manipulationerna heter. Pojkarna få också gott betyg såväl av instruktören, hr Johansson, som av kockan, fru Nilsson. Skötsamma och villiga, säger sålunda den förstnämnde om sina disciplar, och snälla, rara och hjälpsamma lyder omdömet från den senare.
  Även grabbarna gilla tydligen sina föresatte. Vad maten beträffar är den både god och närande, enligt samstämmiga vittnesbörd. ”Mycke mat och god mat, nästan så man inte kan komma upp i slafen om kvällarna”, konstaterar på tal härom de närvarande ungdomarna med illa dold förtjusning. Därför gäller det också för koekan att ligga i. Men hon är östgötska av födsel och ohindrad vana och klarar alla släckta fyrar i kupongernas ocean. Många besvärligheter för ju kupongväsendet med sig, säger hon, och så är det så svårt att få tag i någon fisk. Livsmedlen ta vi annars från Etelhem. Mjölk har vi hittills haft 15 liter om dagen, från Stånga mejeri, men det borde nog vara 20, och det ska vi nog så småningom försöka få. Fru Nilsson berättar vidare, att pojkarna i sin nya egenskap av skogsarbetare fått extrakort, nämligen 4 tilläggskort på bröd, 2 på smör och 1 på kött och fläsk plus 125 gr. extrakaffe.
  Men fru Nilsson har mycket att stå i. Ute i köket puttrar redan middagen. Idag blir det korv och potatis samt fruktsoppa, igår var det torsdag och följaktligen ärter och fläsk, så inte går det någon nöd på pojkarna.
  Härmed är kaffet expedierat. Vi tacka fru N. för den oförtänkta välfägnaden och underkasta baracken en liten okulärbesiktning. Don inrymmer i södra delen själva förläggningsrummet, som mäter 6,5X5 meter, samt norr därom kockans rum, kök och torkrum. Förläggningen är ljus med 4 fönster och inredningen utgöres av 12 resårbottenförsedda sängar parvis ordnade över varandra, 12 skåp jämte ett långt matbord. Kvällsbelysningen får man från karbidlampor, som till öm vårdare har ”maskinist Andersson”. Den goda värmen erhålles från en Husqvarna spaltugn nr 114, vars rätta skötsel framgår av prydligt tryckta anvisningar, vilka följas till punkt och pricka av vederbörande ”eldare”. När vi avlägga vårt besök i skogshuggarlägret är allt ännu inte riktigt klart. Bl. a. väntade man ännu på stocksågar och de persedlar som staten som lån skall tillhandahålla ynglingarna, nämligen blåställ, ställ, blåbyxor, vadmalsbyxor, kalsonger, tröjor, strumpor, filtsockor, mössor, storvästar, arbetsskodon och ylletröjor.. Vid det här laget får man emellertid hoppas att persedlarna anlänt och redan börjat slitas. Alldeles tvungen att begagna statens kläder är man dock inte. Den som så vill kan nämligen få hålla sig med egna arbets- och underkläder och får härför en ersättning av 60 kr. för hela arbetsperioden.
  Ja, detta var några snapshots från det första ”43-lägret” på Gotland, adress Arbetslägret, Box 41, Etelhem. Det kommer att efterföljas av flera i andra trakter av ön. Intrycken från vart korta besök kunna i korthet sammanfattas så, att pojkarna trivas gott såväl med arbetet i skogen som med själva förläggningen.’ Även kamratskapet är gott, humöret är prima och meningen är tydligen att de glada grabbarna skola hjälpa varandra så att ingen av dem skall behöva offra mer tid än de tre månader, som anses erforderliga för att den för var och en stipulerade arbetsuppgiften skall kunna slutföras. Ett vackert drag som hedrar pojkarna på Lojstaheden. Man kan också gärna komma ihåg, att det offer, som med dessa arbetsläger pålägges 43:orna, onekligen är större än för någon annan medborgar grupp i samhället. Men denna stillsamma reflexion kommer inte från grabbarna själva. Bort det! I stället ta de, som käcka och ansvarsmedvetna ungdomar ägnar och anstår, alltsammans från den glada sidan. Må de liksom kockan och instruktören tillönskas en god fortsättning bland tallar och tuvor!
  Pencil

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 28 januari 1943
N:r 22