Några gamla brev från en frivillig, som blev landshövding på Gotland.
Det amerikanska Inbördeskriget har i idealiserad form behandlats i ett par aktuella amerikanska filmer, först ”Borta med vinden” och nu ”De dog med stövlarna på”. Det torde då kunna intressera en större allmänhet att få en del upplysningar om hur det var i verkligheten. Härom förmäla en del gamla brev från en svensk frivillig officer, friherre Ernst Mathias von Vegesack, sedermera militärbefälhavare och landshövding på Gotland.
Denne var född vid Gandarve i Hemse år 1820 samt son till kaptenen E. F. E. von Vegesack och dennes maka, född Lythberg. Han började sin militära bana vid Gotlands nationalbeväring, men övergick sedan till Dalregementet, där han 1857 avancerat till kapten. Hans vikingablod drev honom emellertid till att taga avsked för att bege sig till Amerika och där deltaga i unionskriget på Nordstaternas sida. Breven äro ställda till en regementskamrat på Dalregementet.
Det första är skrivet från Fort Monroe den 1 nov. 1861 och skildrar det utomordentliga mottagande han rönte såväl från president Lincolns sida som från krigsministerns. Han berättar, att han blivit placerad som kapten vid 58. Ohio Volontär Reg:tet, men t. v. skall tjänstgöra på Brigadgeneral Butterfields stab. Han har även blivit erbjuden att som överste och chef taga befälet över ett Newyorkregemente, ”men”, säger han, ”sedan jag fått erfara litet, hvad det vill säga att vara chef för dessa odesciplinerade horder, där det hörde till ordningen för dagen, att soldaterna sköt sina officerare för vägrad permission eller tillrättavisningar, trodde jag det vara bättre att vänta tills andra grovhyvlat bussame, och jag beslöt att qvarstanna som stabsofficer samt placerades såsom major i generalstaben med tjänstgöring hos generalmajor Wool, den bäste, ja ende knekten som bland de högre militairerna finna i landet.”
Så berättar han att rebellgeneralen Mc Gruder med 25,000 man står ”inpå vår näsa” samt att förpostfäktningar dagligen förekomma. ”I lördags, då jag red några hundra alnar utom vedettkedjan sköt en rebell-lymmel min ordonnance, så han föll huvudstupa i backen – jag retirerade i gallopp, som du väl kan förstå, inom vedettkedjan. Här existerar det ohyggliga bruket, att de försöka skjuta bort hvarandras Vedetter, så att när ett Comp. går ut på Vedett tjenstgöring, de alltid taga afsked af sina kamrater.”
Dagligen väntas attack från rebellgeneralens sida, och han misstänker, att ”vi få smörj”. Någon krigscensur tycks ej ha funnits, ty han kritiserar friskt unionarmens ledning och påpekar öppet, att rebellarmen dittills haft övertaget.
Brevet slutar med en beskrivning av uniformen: ”… trekantig hatt och ohyggligt stora Epauletter med fingers tjocka bantlerer.”
Nästa brev anländer den 2 april 1862 från Big Bethel, nordväst Monroefortet, och nu är han inte nådig mot sina generaler: ”Efter att ha fört ett krypskytte och buskkrig nu i 6 månader, har våra Generaler nu börjat ruska på sig, och fastän Gud skall veta, att de ännu behöfva undergå många ruskningsprocesser, har de dock gjort något med tillstymmelse af aktivitet.”
Han förargar sig ytterligare över Mc Clellans valhänta, försök att fånga rebellgeneralen Johnston, vilket misslyckades, ”och Mc Clellan stod med lång näsa”.
Under frammarschen mot Big Bethel, som måste tas med storm, blev han tvungen taga befälet från chefen för avantgardet, en överste, ”och han fann sig lycklig att slippa ansvaret af ett möjligtvis inträffande nederlag samt tjenstgjorde som min adjutant; sådana öfverstar finnas här i mängd.”
Korruptionen tycks vara förskräcklig, ty befordringsrätten ligger i händerna på guvernörerna i varje stat, och dessa placera sina kreatur som regementschefer för att vid valen få regementenas röster: ”Oförklarligt är det därföre att vi ej få stryk öfver allt, och vår enda lycka är, att i Rebell Guvernementet råder samma oefterrättliga befordrings system.”
De högre officerarna karakteriseras också på följande sätt: ”De äro skomakare hela tutten”, och befordringarna tillgå på följande sätt: ”Här insättas dagligen till Generaler och högre officerare Bryggare och Kroghusvärdar…
Jag har af General Wool två gånger varit föreslagen till Öfverste men begge gångerna fått stryka segel, först för en Krögare af politiskt inflytande och sedan af en lymmel, som det påstås, betaldt Guvernör Morgan i Newyork 3,000 dollar för Regementet.”
På ett annat ställe säger han: ”En Yankee General eller Öfverste pratar och skroderar, som vore han en annan Hannibal, Caesar eller Napoleon, då ingen fara är å färde, men kommer man fienden på lifvet, då krypa de till bönboken och kommer släta frågande huru de skall bära sig åt, öfverlemnande genast befälet med nöije till den förste Europeiske Officer de få tag uti. Vi Europeer har svårt att fatta, huru en general, förande befälet äfver 80,000 man kan opåtalt låta denna styrka ligga sysslolös och sjelf uppehålla sig i Washington för att arbeta bland Congressledamöterna för sitt bibehållande vid Befälet.”
Nästa brev är skrivet från Newyork den 9 nov. 1862 och går i pessimismens tecken: ”Att berätta Dig hur mycket jag lidit och lider af att nödgas vara tillsammans med detta oärliga, egenkära, hederslösa och storskrytande pack, har jag ej lynne nog till idag…” utbrister han, men lovar att efter hemkomsten, ”vid den hedervärda Tutingen” i kamraters glada lag skölja ned förargelsen ”och i compis sända packet på fördömelsens Telegraf till Blåkulla.”
Han är arg på Lincoln för dennes ”Emancipations proelamation” till slavarna, varigenom han försöker få dem att göra uppror mot sina herrar, i stället för att hålla dem utanför och låta armen hemföra segern genom anskaffande av dugliga generaler. Han är orolig för revolution och förklarar, att ”skulle England med Frankrike göra någon demonstration till Söderns fördel, så fruktar jag för att begrafningen af denna hitintills så storartade och stolta. Republik kan utan mycken ceremoni försiggå.”
Brevet fortsätter den 9 dec. från lägret i Rappahannoch och inledes med en skildring av erövringen av Yorktown; och stormningen av Williamsbourg samt framryckningen till rebellhuvudnästet Richmond. Här stöter man på en fientlig styrka på 16,000 man, och’ rekognoscering måste verkställas.
”Jag begärde att få begifva mig utaf på en upptäckts resa, med afseende härå, hvilket med glädje bifölls så mycket mera, som ingen af hela staben tycktes vara hugad äfventyra sitt lif på företaget.” Han red så i skydd av en skogskant och lyckades osedd komma fram till en ravin, där han upptäckte en reserv på cirka 3,000 man. På återvägen fann han emellertid ”till icke litet obehag att Rebellerna nu dragit en tiraljörkedja genom skogen”. — Att obemärkt komma igenom var omöjligt, varför han i skydd av skogen närmade sig den fientliga tiraljörkedjan och lyckades osedd komma fram till skogsbrynet. ”Nu sattes sporrarna i kraken och som en pil flög jag igenom fiendtliga kedjan, men då flög äfven f-n lös, allt hvad lif och anda hadde började skjuta på mig, men de sköto illa och helskinnad återkom jag till Generalen, erhöll en mängd vackra fraser till belöning för mitt utförda värf, som hadde till följd att jag blef anställd som adjutant hos General en chef Mc Clellan, men skickades på dess egen begäran till tjenstgöring hos General Butterfield, den bäste och tappraste af Unions Generalerna måhända med undantag af Kearney.”
Efter en hel del skärmytslingar upplevde han ett nytt äventyr vid Gains Mill. ”Här intogs position, och en mer oförmånlig, vittnande om ett Danvikshjons tankeförmåga, kunde väl aldrig utletas…”
Han blev ånyo utskickad på rekognoscering och fick härvid både ordonnans och häst ihjälskjutna samt måste krypande bege sig fram till en Utan kulle. ”Knappast dit uppkommen hörde jag ett kuriöst buller och skrik; jag ser mig om, och maken till syn har jag aldrig sett och jag hoppas den aldrig kommer för mina ögon mera. — På slätten nedanför de höjder vi occuperade syntes nu Generaler — Öfverstar — Majorer — Officerare Manskap och kreatur om hvarandra i vildaste flygt söka hvem som först kunde komma ned till skogen å Chickahominystranden. En kall rysning genomgick mig. — Jag såg att allt var förloradt och att en vild förskräckelse bemäktigadt sig folket. — Jag sprang allt hvad benen förmådde och uppnådde ett af våra Regementen, som just då var på väg att taga till fötterna. Deras Öfverste, Öfverstelöjtnant och Major vore skjutna.
Jag förmådde dem att stanna och an-viste en göd ställning i en skogsdunge, som vår Brigad hadde innehaft, löpte därefter omkring och lyckades samla ihop någodt öfver 1,300 man. — Jag kände ej Amerikanarna så väl då som nu och trodde, att om jag kunde hålla skogen besatt, Generalerna skulle på flodstranden kunna åter ordna sina trupper och försöka ett anfall på Rebellerna och möjligen rädda vår armée från en retraite från Richmond, hvilken var oundviklig, skulle vi förlora denna Batalje.
Sedan jag i 2 1/2 timme med min lilla styrka slagits emot och utmanövereradt hela fientliga armeen, var jag nära att blifva omringad, och beslöt att draga mig mot floden, i synnerhet som jag tydligt såg, det intet understöd var att förvänta. Jag nådde floden och fann att de flyende asen hadde upprifvit bryggan öfver den, icke anseende sig säkra fastän de tydligen hörde att en del af deras egna styrka ännu stred mot fienden. — Du kan lätt föreställa Dig min harm över sådan feghet.” — ”Das war ja eine grausame Salbe”, som tysken säger, men amerikanarna ha ju rehabiliterat sig rätt väsentligt på de senaste 80 åren.
Emellertid lyckades han på Llottar, men med stora förluster, taga sig över och blev nu befordrad till överste och chef för Tyska Turnerregementet, i spetsen för vilket han sedermera avgörande deltog i den berömda bataljen vid Antietam, varvid nära 1/3 av regementet stupade.
Efter sin återkomst till Sverige år 1863 befordrades han redan 1864 till överstelöjtnant och chef för Västerbottens Fältjägarkår, 1868 till överste och chef för Hälsinge regemente samt var åren 1874-84 militärbefälhavare på Gotland, varvid han sistnämnda år befordrades till generalmajor.
Denne värdige sonson till den berömde hjälten från finska kriget avled i Stockholm först år 1903 vid 83 års ålder.
Gustaf Toll.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 27 januari 1943
N:r 21