Dr Kurt Bergström framlägger ny teori.
Förste provinsialläkaren i Jönköping, med. dr Kurt Bergström, tidigare i Visby, har till riksantikvarien överlämnat en av honom företagen tolkning av den bekanta bildstenen från Klinte, den s. k. Hunningestenen, som nu, nyrestaurerad, förvaras i Gotlands fornsal. Den intressanta tolkningen av de på stenen inristade scenerna, skiljer sig väsentligt från den av professor Sune Lindqvist tidigare gjorda uttydningen, senast publicerad i Gotlands Allehanda i oktober i fjol i samband med en intervju med dr Mårten Stenberger.
Uppslaget till tolkningen fick dr Bergström sedan han undersökt ett hästskolormat smycke från Gotland. Beträffande detta fynd gör dr B. gällande, att det hos våra förfäder utgjort ett symboliskt smycke hänvisande på jordelivets gräns och dess pånyttfödelse, samt att smycket är en sinnebild av hälsa och friskhet under människans tillvaro och därmed även av besegrandet av sjukdom och smärtor. Denna tolkning förde honom över till en närmare undersökning av Hunningestenen. Han ville se om den uppfattningen han fått av ifrågavarande hästskoformade smycke skulle stämma med de tecken, figurer m. m., som återfinnas på med smycket ungefär samtida bildstenar på Gotland, och han har därvid kommit fram till följande tydning av Hunningestenens bildinnehåll.
Vad först själva stenens form angår har den, säger dr Bergström, en svamp-i liknande eller offerbileliknande profil, där konturen av \”huvudet\” har hästskoform och därför kan antagas hänsyfta på solbane-bågen på himmelen. Själva bildfältet uppfyller ej bildstenens hela, yta; dess yttre gräns följer noga bildstenens konturer, men är skild därifrån av en bandmönstrad kantbård. HIrigenom får bildfältet ett utseende som om det vore omgivet av strålar. Därest min uppfattning, säger dr Bergström vidare, att den med strålar omgivna konturen av bildfältet, särskilt dess \”huvud\”, likaledes hänsyftar på solbanan med solens pånyttfödelse varje dag och vid varje midvintersolstånd, så anser jag att bildstenen redan i detta ofullbordade skick på sin tid ansågs utgöra en sinnebild sv att döden ic????? slutet, utan att nytt liv begynner efter döden. Måhända utgör kantbårdens beskaffenhet av två sammanflätade sicksacklinjer (stiliserade ormar?) yterligare bekräftelse på denna uppfattling, då dessa sicksackformade linjer (ornar?) skulle i samband med sinnebilden tv solbanans lopp utgöra sinnebilden av \”segern över döden\”. De bilder, som infogats i bildfältet, lämna enligt dr Bergströms förmenande en konkret framställning härom.
Nedre delen av bildfältet visar sålunda till att börja med tre scener, där två personer uppträda; därefter synas dessa personer skiljas åt. Sålunda iakttages å bildfältet längst ned till höger två mansfigurer som synas leva i frid med varandra och bära ej vapen. Nästa bild ungefär nitt på nedre delen av bildfältet visar en större hägnad med sex husgavlar och en större gårdsplan, där de två männen tydligen hållit på att göra affärer med ett nötkreatur, som synes stå bundet vid inhägnaden. Därunder har slagsmål uppkommit mellan männen och vapen dragits, varvid den bakersta mannen avskjutit en pil mot den framför honom stående mannen, som söker rädda sig genom att .skynda mot inhägnadens utgång. Nästa bild visar oss huru den dödligt sårade mannen fallit omkull, men i dödsögonblicket har han krafter nog att med sitt svärd sticka ihjäl sin baneman, som också synes falla omkull bakåt. Bägge personerna avlida och \”giva upp andan\”, som i detta fall markeras av att deras själar lämna kropparna och förvandlas till en orm hos banemannen och en fågel hos den mördade vilket i senare fallet återgives med att fågeln (själen) lämnar en trädkrona (livsträdet?) och svingar sig uppåt mot bildfältets friare högra del.
Om vi nu följa banemannens själs (ormens) vandring finna vi att nästa bild visar huru en kvinna, som troligen föreställer dödsgudinnan Hel, har gripit ormen (själen) strax nedom huvudet och hur hon vandrar (möjligen kan strecket under henne betyda Gjallarbron, som förde till Hels boning, eller också hänvisar strecket endast till vilken bild som i detta sammanhang utgör bildseriens fortsättning), och det visar sig att kvinnan med ormen (själen) återfinnes å bilden närmast överst, där hon är i färd med att kasta in ormen (själen) i dödsriket (Hels boning). Samma bild visar huru ormen (själen) pånyttfödes till banemannen, som får genomlida de osaligas kval, som skildras i Eddasången \”Valans spådom\”.
Den mördades själ åter förvandlas ej till en sådan jordbunden varelse som en orm är, utan i stället till en fågel, som på mäktiga vingar svingar sig från livsträdet uppåt mot rymden åt andra väderstreck än vad mördarens själ tagit. Vägen till Valhall är dock lång och måste från Gotland, som ju runt omkring omgives av havet, företagas med ett skepp; detta dödsskepp, som på grund av Gotlands läge i havet synes vara nödvändigt för de dödas färd från Gotland till Val, hall, synes ofta återkomma på de gotländska bildstenarna. Sedan den mördades själ uppnått dödsskeppet synes själen förkroppsligats och sedan skeppet blivit fullastat med döda män anträdes färden till Valhall. Nästa bild visar huru sista delen av färden företages till häst och huru de döda i Valhall fingo föra ett efter tidens sed härligt liv med uppfriskande kämpalekar och därefter intaga förfriskningar av skummande mjöd, som iskänkts av fagra valkyrior och undfägnas med fläsk av en galt, som varje afton slaktades men om morgonen åter var frisk och levande. Den mördades saliga och ljuva själafärd och pånyttfödelse intager huvudfigurerna å bildstenen.
Bildfältets figurer utvisa, förutom den intressanta detaljen beträffande skeppets utriggare, som förut påpekats av professor Lindqvist, även andra intressanta detaljer bl. a. beträffande väderstrecken. Med utgångspunkt av att dörren till Hels boning vetter mot norr, visar bildfältet huru dödsskeppet drives fram mot söder av nordlig vind och att sista delen av den mördades färd på hästryggen företages mot den mot söder belägna (ej synliga) ingången till Valhall. Vidare synas de hus, som äro tecknade längst ned å bildfältet, vara byggda med långsidan rakt i riktningen öster — väster d. v. s. husen äro noga uppförda i den riktning som angives av solbanan.
Som en sammanfattning av sin tolkning anför dr Bergström till sist: Bildstenens huvudändamål är en åkallan till gudarna att hjälpa en viss mördad persons själ till Valhalls fröjder och att taga sina händer från mördarens själ, som hör hänvisas till. Hels boning, för att där genomlida de osaligas kval.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 16 januari 1943
N:r 12