där en tidningsutgivare dömts till böter för en sådan rättspraxis skulle föra med sig för tidningarna.
Dagens Nyheter kommenterar:
Tidningarna får många insändare, och de fyller en yrkesplikt genom att försöka få kontroll på dessa uppgifter liksom på andra meddelanden som kommer dem till handa. Det är många inlägg som fastnar i kontrollens såll, därför att de framställda påståendena inte står sig vid en närmare granskning. I andra fall kan en brevskrivares påpekanden visa sig vara av den arten att tidningen finner anledning att på denna grundval utarbeta en egen artikel. Men även när det gäller inlägg som publiceras i sitt ursprungliga skick betraktar de allra flesta tidningar även detta material med sådant allvar och ansvar att publiceringen i regel föregås av en viss kontroll. Just när det gäller ömtåliga och grava ting är det viktigt inte bara för tidningen, utan också för allmänheten att denna kontroll kommer till stånd — att inte redaktionen frestas att utan vidare låta brevet vandra den bekvämaste vägen: i papperskorgen. Den vakthållning i offentliga angelägenheter, som pressen har så stor del i, råkar i svårigheter, om enbart försöket att kontrollera uppgifter gör en tidnings ansvarige utgivare medansvarig för dessa uppgifter.
Vad Publicistklubbens ordförande framhållit för J. 0. innebär inte något klander mot den rättsliga sidan av den dom som fällts i Visby. Men påpekandet om olägenheterna för tidningsarbetet av en sådan lagtolkning rör vid ett publicistiskt problem av en viss vikt.
Nya Dagligt Allehanda illägger för sin del:
Blir domsutslaget från Visby av prejudicerande natur innebär detta otvivelaktigt, att en ny käpp sättes i hjulet för den fria kritikrätten i vårt land, eftersom de flesta tidningar säkerligen inte genom att pröva sanningshalten i ett insänt meddelande vilja utsätta sig för risken av ett åtal. Den famösa parollen \”En svensk tiger\” får inte drivas in absurdum.
Aftonbladet gör också en kommentar till domen, varvid pennan torde ha förts av jur. dr Hilding Eek. Tidningen skriver:
Rådhusrättens utslag är intressant i flera avseenden. Bland annat är det av stor betydelse för pressen, om en tidningsutgivare skall kunna i fortsättningen straffas för att han rådgör med tidningens ansvarige ägare, myndighetsperson eller annan särskilt initierad, innan han fattar beslut om införande i sin tidning av en insändare eller annan artikel.
Dessutom finns det en gammal tryckfrihetsrättslig grundsats, som bygger på stadganden i tryckfrihetsförordningen, att en person inte skall kunna straffas för uppgifter, som han för publicering tillställer en tidningsutgivare. Denna synes rådhusrätten i detta fall inte ha ansett gälla.
Även i en särskild ledare har Aftonbladet behandlat ämnet och framställt erinringar av samma innebörd som de övriga citerade tidningarna.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 2 januari 1943
N:r 1