samla krafter till ett segerrikt slag.
Armén i Ryssland har lyckats övergå från offensiv till försvar, säger Hitler.
Berlin, 30 jan. (Sv. D.) På fredagen högtidlighölls nioårsdagen av nationalsocialisternas övertagande av makten i Tyskland på traditionellt sätt. Det väldiga sportpalatset var fyllt till sista plats redan en halvtimme före den tidpunkt som kungjorts för den Führers tal.
Dekorationen var densamma som tidigare och tvärs över fonden hängde en transparang med orden \”Mit dem Führer zum Sieg\”. För sårade medlemmar av krigsmakten hade speciella platser beretts och på reserverade platser sutto ett 40-tal av de högsta militära cheferna, bland dem också ett par polisgeneraler, som intagit platser bredvid sina kolleger från krigsmakten.
Strax efter kl. 17 intonerade musiken Badenweilermarschen och rikskanslern inträdde, följd av bland andra propagandaminister Göbbels Hitler hälsades med ovationer. Göbbels besteg därefter talarstolen och höll ett kortare anförande, där han bland annat sade, att segern nu ej längre var en trons sak utan en visshet. Sedan han talat om \”det judisk-frimurar-plutokratisk-marxistisk-kommunistiska herradömet\” hos motståndaren, varvid ett sus gick genom hela palatset, formulerade han det som i fortsättningen skulle bli den röda tråden också genom rikskansler Hitlers anförande, appellen till hemorten. \”Såsom fronten kämpar för segern, arbetar hemorten för den\”.
Sedan den skarpa belysningen dämpats besteg rikskansler Hitler talarstolen, medan filmkamerorna surrade och publiken applåderade. Var och en griper till orda på sitt sätt, sade rikskanslern, och jag har trott mig höra återvända dit, varifrån jag kommit — till folket. Därefter gav han en vidsträckt återblick över tiden från föregående världskrig och lät därvid sina sarkasmer flöda över den engelska politiken, som inlett en kamp mot Tyskland, icke av kärlek till Europas folk utan i eget intresse. Status quo-politiken hade, sade han, inneburit att den som var rik förblivit rik och den fattige fattig. Utvecklingen är däremot en aldrig stillastående process, som man ej kan sterilisera.
Roosevelt \”ömklig dårhuspatient\”.
Därefter kom Hitler in på utrikespolitiken och kallade Churchill för \”pratmakare och drinkare\” och Roosevelt för \”ömklig dårhuspatient\”. Engelsmännen ha, sade rikskanslern icke förstått att världen ändrat sig efter \”deras stora brottningstid\” Nu ha de lierat sig med världsjudendomen. \”Judarna hata oss och vi dem med rätta\”. Antingen komma de germanska folken att dö eller också kastas judarna ut ur Europa. Under oerhört jubel sade rikskanslern att mot judarna deras egen gamla lag tillämpas: \”öga för öga, tand för tand\”. Med Italien är Tyskland förbundet på liv och död, fortsatte han. Japan — här applåderade publiken särskilt starkt — är den tredje \”fattiglappen\”. I fortsättningen räknades Tysklands budsförvanter upp, varvid Finland fick en speciellt varm applåd, samt de makter som sänt frivilliga till östfronten, ocn därvid hyllades fransmännen livligt. Talaren apostroferade den tyska krigsmaktens olika grenar, varvid blotta omnämnandet av generalöverste Rommels namn utlöste en applådåska, som varade en minut och kom taket att svikta. Starka applåder utlöste också hyllningen av den tyske infanteristen, \”der deutsche Musketier\”, och rikskanslern förklarade sig känna sig som Tysklands förste infanterist.
Maximum av arbete i hemorten.
Icke den sovjetryska krigsmakten utan en kyla på upp till 45 grader har tvungit de tyska arméerna att göra halt och intaga en försvarslinje, och härför beslöt Hitler att ensam övertaga ansvaret. Den svåra operationen \”har nu lyckats\”, meddelade han. Om få veckor börjar vintern lossna i söder, och när våren kommer skall den tyska krigsmakten gå till allmänt angrepp. Här avbröts talaren av starka applåder.
Slutet av anförandet formade sig till en lidelsefull appell till hemorten att prestera ett absolut maximum av arbete. Hemorten anar vad sol daterna ha att utstå i 35, 38 ja 42 graders kyla, och därför måste den också göra allt för soldaterna vid fronten. Därför — arbeta, tillverka ammunition och åter ammunition. sade rikskanslern, som dessutom betonade vikten av att alla i transportväsendet göra sitt yttersta. I talet betonades också enigheten mellan parti och krigsmakt. Anförandet präglades av ett starkt självmedvetande och vid ett tillfälle yttrade rikskanslern till exempel, att han visste, att intet \”vad det än vore\” kunde kasta honom ur sadeln.
Efter talet sjöngs nationalsångerna och därefter hyllades Hitler av publiken stående.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 31 Januari 1942
N:r 25