St. Åby i Bro socken.
”Thetta man hvar visselika tro, Thet skedde när thet helga kors i Broo, Hade offeret Dugj täckt varit. Jak menar thet hade ey sva farit.”
Det ovan citerade, en gång hämtat ur en svensk krönika från medeltiden, berättar för oss något om en underlig, helig relik, som ännu för något århundrade sedan skulle ha funnits förvarad i Bro kyrka och som enligt uppgift ”skulle ha varit av en särskilt stor betydelse i synnerhet under medeltiden, och sannolikt inneslutit något mer än vanligt, heligt föremål, kanske rent av en bit av Frälsarens kors”.
Bro socken belägen omkring en mil nordost om Visby – ej så stor i måtten varken när det gäller areal eller folkmängd – är emellertid en plats till vilken icke bara gångna’ tiders botgörare sökte sig för att offra i en därstädes befintlig offerkälla, eller i kyrkans nyckelhål, utan framför allt en socken till vilken öns äldesta och mest kända folksägner blivit anknutna.
Huru många infödda gotlänningar känna väl inte till sägnen om ”Bro stainkällingar”. – Om bondhustrun vid Eriks gård som ställde till ”storbak” en lördagskväll och fick stenar i stället för bröd. – Om den snåle bonden, som för att hans son skulle få sin syn igen, skulle offra ett par ”stäutar” till kyrkan men som sedan ångrade sig vilket skulle ha givit upphovet till ”Bro åikar”. – Allbekant är väl också det väldiga gravkumlet ”Bro stainkalm” där trollen är ’a långt in i senare tider skall ha haft sin boning, och varifrån prästen en gång skulle ha rövat den gyllene kalken som skulle ha hamnat i Stockholms storkyrka.
Ja de äro legio dessa sägner härute från norra Gotland, och som vi i dag kommit att fastna just för Bro socken, skall vi berätta något om en av de gårdar där, vilken fått sitt namn knutet till en av de många sägnerna, vilka liksom så många andra, ställts i samband med det monumentala gravkummel som man träffar på vid sidan av landsvägen när man reser denna ett stycke västerut från Bro kyrka.
St. Åby gård som i likhet med parterna vid La. Åby är belägen ett stycke från allmänna landsvägen norr om Bro kyrka är säkerligen en gård med mycket gamla anor och i sägnen om skatten vid Bro ”stainkalm” göres som bekant gällande att ”Åby koban” tre dagar före ”Domens dag” skola återfinna densamma och att till den skall höra en guldkedja ”eisä lang u ukä braid” och att den skall finnas nedgrävd i närheten av fornlämningen.
Hur nu därmed i framtiden kan komma att förhålla sig våga vi av förklarliga skäl ej profetera om. Men faktum är att St. Åby alltjämt är en synnerligen vacker gård med en ståtlig och på samma gång pietetsfullt restaurerad manbyggning.’ Att den bl. a. utgöres av ett halvt hemman och att den, som sagt, är belägen ett stycke från stora landsvägen, varifrån den är skild av en delvis hedartad och något ödslig barrskog.
Det var en vacker sommardag vi reste de rätt långa kviorna ned till St. Åby och vi måste säga att den gotländska gårdsidyll som mötte oss där kanske kom något oväntad. Mellan en del lummigt grönskande gårdsträd reste sig nämligen ett vackert tvåvåningshus som alltjämt hade kvar sitt präktiga tegeltak och sin i övrigt prydliga gotländska exteriör. Strax intill fanns tvenne likaledes väl bevarade flygelbyggnader. Och där bortom på andra sidan gårdsplanen, öppna åkerfält som sträckte sig ett stycke bort från gården. Gårdens ägare lantbrukare Ivar Hansson var vid tillfället nyss hemkommen från arbetet och sedan vi lite närmare tittat oss omkring på ägorna, erhöllo vi också av honom de uppgifter som följa härnedan och med vilkas’ hjälp vi alltså skall försöka ge en bild av förhållandena på den gamla gården sådana de alltså te sig i våra dagar.
Vad beträffar åkerjordens areal framgick alltså att fastmarksåkern som hörde till gården utgjordes av 90 tunnland delvis täckdikad och i huvudsak medelgod åkerjord som var uppdelad på ett par skiften som låg dels intill, dels något längre nordost ut från gårdsplanen.
Av ängsmarken som fanns intill till kultiverad betesvall ,medan tunnland med synnerligen värdefull ekskog alltjämt låg orubbad kvar strax i närheten av gården.
Förutom detta fanns dessutom ett myrskifte på tillsammans 55 tunnland beläget i Martebomyr. Cirka 45 tunnland av detta hade blivit odlat och användes nu huvudsakligen för höproduktion och till beten, under det att de övriga 10 tunnlanden alltjämt voro oodlade.
Skogsmarken som hörde till St. Åby, utgjordes av 350 tunnland. Det befann sig till större delen i ett skifte men ägaren framhåller att endast omkring 100 tunnland kunde sägas vara något så när bördig skogsmark under det att det övriga mera utgjordes av hedmarker där skogsväxten var dålig men markbeskaffenheten i övrigt sådan att den skulle lämpa sig alldeles utmärkt till fårbeten. Ett förhållande som säkerligen vore värt att beaktas under nuvarande förhållanden.
Ladugårdsbesättningen på gården som trots torkan hade god tillgång till vatten å vattenställena ute på betesmarken, utgjordes av 23 nötkreatur, 3 hästar och ett 20-tal svin. För jordens skötsel hade gårdens ägare någon tid förut inköpt en modern traktor med gummihjul. Ett redskap som säkerligen fyllde en viktig uppgift under såväl vårbrukets om skördearbetet på gården.
Men när det gällde St. Åby var det kanske inte så mycket själva jordbruksdriften och de därmed sammanhängande faktorerna som mest intresserade oss. Av minst lika stort intresse var nämligen att ta del av resultaten från de restaureringsarbeten som ägaren under åren 1937-38 låtit utföra beträffande manbyggnaden. Denna manbyggnad byggnad vars grundmurar uppförts år 1786 men sedan år 1871 försetts med en övre våning hade nämligen blivit grundligt genomgången och delvis nyinredd utan att därför förgripit sig på de arkitektoniska värdena, evad det nu gällde exteriör eller interiör. Gamla trevliga spisar, därav en från år 1786, funnos nämligen alltjämt kvar i de modernt inredda rummen som försetts med centralvärmeledning. Likaså de gamla möblerna. Likväl hade det här kunnat gå för sig att ordna till ett badrum på övre bottnen. En ny och acceptabel köksingång, regnskydd över huvudingången. Slask och avlopp. Varmt och kallt vatten i köket o. s. v.
Beträffande gårdens övriga byggnader kan nämnas att de båda flygelbyggnaderna troligen blivit uppförda samtidigt som manbyggnaden. De äro båda liksom denna byggda av sten, med tegeltak och synnerligen väl bibehållna.
Ladugårdsbyggnaden som inrymmer stall och lada är däremot uppförd 1927. Ägare till St. Åby är som nämnts lantbrukare Ivar Hansson, född på gården och husbonde därstädes sedan 1935.
Fadern till denne, som i sin tur inköpte St. Åby år 1916 och vars namn var Albert Hansson hade sedan år 1896 arrenderat gården av en lantbrukare vid namn Johan Karlsson vars förfäder återigen innehaft den i trenne generationer efter att långt tillbaka ha inköpt den av en rådman Svarts i Visby.
Köpet som omtalas i en i gården bevarad ägohandling skulle ha ägt rum år 1818.
A-d.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 11 oktober 1940
N:r 236