Sjöfartskrönika
av Jimmy.
Den finska sjöfartstidskriften Finlands sjöfart har i sitt första nummer för året en allvarstyngd betraktelse över de två stora förluster, som drabbat Finlands sjöfart redan i årets första månad. Den 12 januari gick det nybyggda motorfartyget Johanna Thordén, på hemväg från sitt första Amerikabesök, under på de farliga klipporna norr om Skottland — 30 personer omkommo och endast 8 blevo räddade — och den 20 jan. försvann ångaren Savonmaa utanför Norges sydkust, varvid hela besättningen 26 man omkom.
På Johanna Thordén befunno sig bl. a. förste maskinisten Lindströms hustru och lille sexårige son samt danske garantimaskinisten Jörgensen med sin fru och treårige pys. Man förstår hur det kom sig att dessa voro med just på denna resa. Fartyget gick på sin första färd till Amerika, man skulle jula under resan eller i Amerika och de båda yrkesbröderna, som kanske blivit särskilt goda vänner, hade väl kommit överens om att taga familjerna med, som ibland brukar vara fallet. Men — som gotlänningen säger, \”deras tejd var livd\”, deras tid var ute, och de kommo aldrig hem igen.
Författaren i den nämda tidskriften, Toivo Winter skriver bl. a.:
\”Om människorna levde sitt liv i innerligare gemenskap med Gud, skulle även förhållandena te sig annorlunda. Vi måste sålunda göra bättring. Så skola ej heller dessa dyrbara offer förgäves ha offrats och mycket annat lidande skall besparas oss. Med aktning och tacksamhet minnas vi Johanna Thordéns trettio och Savonmaas tjugosex omkomna, samt alla de många som havet tagit. Deras minne hedra vi bäst genom en Ödmjuk vandel och träget arbete till gagn för havets söner.\”
Så talar den som kan se en fara i ögonen utan att blinka och ta emot vad livet bjuder med jämnmod och tålamod. Den vackra finska runan finner säkert genklang i tusentals svenska sjömanshem och hjärtan. Även svenska sjömän ha fått sätta livet till under den stormiga januari.
Sjöfartatidskrifternas första nummer för året upptagas i stor utsträckning av uppgifter om det gångna året för sjöfart och handel, uppgifter, som läsekretsen 1 det här laget redan tagit del av i dagspressen. Endast en liten erinran. Skeppsbyggeriet i världen är ivrigt sysselsatt, sammanlagt äro 2 17 i miljon ton under byggnad eller omkring 700,000 ton mera än vid förra årsskiftet. Motorfartygen vinna alltmera terräng, i nu pågående nybyggen överstiga motorfartygen ångarna med närmare 335,000 ton. Tankfartygsbyggena uppgå just nu till 652,000 ton. I Norden är Sverige främst på skeppsbyggeriets område och omkring 80 proc. av dess produktion gick 1936 till utlandet. Värdet av svenska skeppsbyggeriet samma år beräknas i runt tal till c:a 70 miljoner kr.
I Nautical Magazine hitta vi en liten uppsats av tidskriftens meteorologiska medarbetare, som skriver om vinterperiodernas växlingar. Efter hans beräkningar, som grunda sig på solfläckarnas periodiska förekomst, skulle vi inte ha någon svår vinter att vänta förrän 193839. Författaren framhåller, att sedan den svåra vintern 1894-95 mer eller mindre kalla säsonger inträffat med omväxlande 12 och 10 års intervaller. En sådan kall vinter var 1906-07, tio år senare eller 1916-17 kom en ny hård vinter, 12 år senare hade man den på vissa håll arktiska vintern (särskilt i februari 1929) av säsongen 1928-29. Nästa kalla vinter vi då skulle kunna vänta vore alltså först 1938-39.
På tal om oväder och dylikt kan det förtjäna erinras om hurusom statens isbrytarefärja Starke på sin första tur för året från Malmö till Sassnitz kom ut för ett vådligt äventyr, som dess bättre slutade lyckligt. Järnvägsvagnarna ombord sleto sig och när man vände för att söka hamn, hade färjan 35 gr. slagsida. Kaptenen ombor\’l har påpekat, att färjan är avsedd för gång i is och icke till godsfärja. Nu var det endast den omständigheten, att den tunga lasten föll ned och tjänade som broms för vagnarna, som avvärjde en svårare olycka. Nå, i detta fall är det väl statens järnvägar, som tar saken om hand och förebygger vidare tillbud på ett radikalt och effektivt sätt. När lotsverkets ångare i Malmö härom året visade sig få svår slagsida i hårt väder, skickade lots styrelsen ut en man, vilken som första åtgärd rådde till ilandtagande av de lösa trälandgångar som skyddade däck — ångaren skulle väl icke bli så övertung då….
Vi nämde här ovan att skeppsbyggeriet har högkonjunktur och det är riktigt. Bemanningsfrågan är emellertid också en sak, som tål att tänka på. Skolskeppens tid anses ju förbi, men det är då så rrvcket mer anmärkningsvärt att i Norge, där man redat. i seklets början slopade den obligatoriska segelfartygsutbildningen, just nyligen sjösatt ett skolfartyg. Det fick namnet Christian Radich efter ryttmästare Radich, som donerat grundplåten till fartyget. Detta blir en fullriggare om 1,072 ton d. w. fullt utrustad, 62 meter i längd, utrustad med 200 hkrs hjälpmotor och en segelarea av 1,080 kvm samt får plats för 100 elever. Fullriggaren skall ersätta det nuvarande skolskeppet, träbriggen Statsraad Erich-sen, och kostar färdig 600,000 norska kronor.
Sverige har visserligen ännu skolskepp, men en god skola söker man taga bort med skeppsgossekåren — vore det icke skäl i att än en gång pröva skälen för denna åtgärd innan det blir för sent?
Inför de bragder, som i vinter utförts av havets folk som en självklar sak blir man ibland litet bitter när man ser hur statsmakterna taga lätt på sjöfartens och sjöfolkets problem. Man instämmer därför hjärtligt i följande tänkvärda ord, som återfinnes i Svensk Sjöfartstidnings senaste nummer:
\”Sveriges riksdag sitter nu samlad. Även om den blott har ett suddigt minne av de offer vårt sjöfolk bragte landet under världskrigets skickelsedigra år, borde dessa dagars händelser på sjön kunna ge den en väckelse att bethla tillbaka de till sjöfolkets ålderdomshjälp avsedda sparmedel, som staten genom sjömanshusen obehörigt tillägnat sig. Att landet har en livsduglig sjöfart är lika mycket en allmän som en enskild angelägenhet. Om vi ej haft vår egen handelsflotta under världskriget hade landet härjats av svält. Fredstidskalkyler om självförsörjning hålla dåligt streck när nävrätten råder i världen.
Sjöfolkets yrke är ej jämförligt med arbetarnas i land. Det är mera omväxlande men hårdare och mera påfrestande. Det är fullt motiverat att sjöfolkets pensionsfråga löses som en komplettering till den allmänna pensioneringen. Grundplåten därtill finnes hos staten, inbetalad av rederierna och de sjöfarande själva genom långliga tider. Saken föreligger fullt utredd i kapten O. A. Nordborgs riksdagsmotion av 1935, Regering och riksdag ha här ett tillfälle att gottgöra en gammal oförrätt mot vårt sjöfolk.\”
Gotlands Allehanda
Måndagen den 8 februari 1937
N:r 31