I dessa distriktafiskförsäljarnes dagar kan det kanske vara intresant, att se hur det gick till, då ännu inte bilar och distriktsfiskförsäljare funnos till.
Alltså, vi göra oss nu redo och ta en tur med en fiskskjuts av den gamla typen från 1890-talet, med Dahlgren på Malmunde! Malmunde är ej någon särskild gård, endast en plats så kallad inneslutande några gårdar strax söder om själva fiskeläget Gnisvärd. Dahlgren var ej endast >>fiskförsäljare>>, han var även bonde, gåsuppköpare samt sysslade med fiskrökeri, rökte strömming till böckling. Strömmingen köpte han upp vid Gnisvärd, rökte och packade den i lådor, som han sedan sålde till Stockholm, Norrköping och Kalmar. Han var även som sagt gåsuppköpare. Gåssen köpte han på södra Gotland, sedan gödde han på dem så de blevo feta och fina, för att slutligen slaktas till >>Mårten Gås>> och gå samma väg som böcklingen, nämligen över havet till Stockholm.
Som vi se så hade han, som ordstävet säger, >>många järn i elden>>.
Ja, Dahlgren hade nu varit nere vid Gnisvärd och >>tagit upp>>, ett lass torsk, en kall och bister februaridag. Det var ännu då torskfisket gav något på den kusten. Och fullt lass hade han även fått, för fångsten hade varit god, och den ena båten efter den andra lagt till i hamn med full last.
Som sagt! Dahlgren hade nu fått lass, d. v. s. en 90 pund eller 765 kilo. Nu körde han först till sitt hem, det gjorde han utmed kusten, för det var fruset, med snö på den fina sanden, nere på själva strandremsan, och is var det över Sågån, så det gick bra. Annars kunde det var risk att köra där som ån rinner ut i havet, vilket han nog också prövat på. Han körde nämligen ner där en gång, med ett strömmingslass i den lösa sanden, så att vagnen sjönk, så bara själva karmen syntes. Han måste lämna skjutsen och gå hem efter flera hästar och spänna för, för att få upp det.
Men denna gång gick det utmärkt bra. Nu gällde det, att komma bittida i säng, ty det var att köra den påföljande natten strax efter tolvslaget, många mil ibland, och lasset var ju ej så litet precis. Ja nu hade det blivit några timmars sömn, drängen hade varit ute och fodrat hästarna, mor Dahlgren sysslade med kaffepannan och Dahlgren själv hade varit ute och tittat ett slag upp mot himmelen där stjärnorna blänkte så klart i den frostkalla natten.
Nu dracks det varma kaffet och här gällde det för Janne, drängen, att hinna med, för Dahlgren var en ovanlig person, att kunna dricka det skållheta kaffet. Nu var det emellertid klart för avfärd, hästarna förspända, Dahlgren och drängen påpälsade, ty det var kallt att sitta och åka i en 20 graders kyla. Det hände sig, att vantarna stodo själva, när de blevo uppställda på en pall vid spiseln, för att tina upp. Alltså, färden gick nu söderut, det gick ej så synnerligen fort trots hela paret dragare, frosten röt under kälkmedarna och ångan stod som en sky ur näsborrarna på hästarna. I trakten av Hemse börjades så kommersen på allvar. Det var nu att turas om att springa i stuga och ur stuga och bjuda ut den goda fisken. Så fortsattes det, från det ena stället till det andra; ja stundom ända ut till Ronehamn. I dag gick det rätt så bra för vår >>fiskförsäljare>>, den ena knippan torsk efter den andra såldes. Det var omkring 1 pund eller 8½ kilo i varje knippe. På ett ställe var det en gubbe och en gumma, som skulle delas om en knippa. Nåja, Dahlgren sålde sin fisk och fick betalt, men hur det nu var så blevo parterna, som köpt fisken, inte sams om uppdelningen, utan de började en stilla träta, som ökade i styrka. Då tog drängen för gott och satte fart på hästarna, men komna en bit så skulle de se sig tillbaka, då slogos gubben och gumman som bäst, så att den ena torsken >>flög hit och den andra dit>>, så nog blevo de delade alltid, Och nu gick färden vidare!
Snart började emellertid Dahlgren och hans dräng bli varma i kläderna av allt spring, så nu måste de stora respälsarna av, de slängdes ovanpå skjutsen. Drängen hade just gått in på ett ställe, att bjuda ut av varan. Väl inkommen där blev han bjuden på det goda >>Sudergutölet>>, som han lät sig väl smaka. När han så kom ut på vägen igen, syntes varken Dahlgren eller skjuts. Han hade nämligen då drängen gick att bjuda ut av fisken, gått bakom skjutsen ett tag, hållande ytterst i tömmarna. Som det nu började blåsa lite, så kastades ena pälsen fram på en av hästarna, och de föllo i sken. Ja, där stod nu Janne och undrade vart husbonden tagit vägen, men det gick ju inte att stå och fundera, utan han fortsatte vägen fram. Rätt vad det var fick han se ett tygstycke ligga där, så fortsatte han en bit och fann ytterligare tygremsor, nu började han öka upp farten, förstående att en olycka hänt. Som han nu sprang, så fick han se i en krök av vägen, Dahlgren och skjuts stående där, som om ingenting hänt. Men då han kom närmare såg han, att Dahlgren halva hemmavävda vadmalströja var borta. Han hade bara halva tröjan på sig, den andra halvan låg i trasor längs vägen. Han hade nämligen släpat med i tömmarna, och det blev för mycket för det annars starka tyget.
Som tur var, så hade en person just kommit vägen fram och tagit fast hästarna, så nu kunde färden fortsätta, som om ingenting hänt. Dock, snart börjar det att skymma, men då är också torsken nästan slutsåld; bara ett par knippen kvar. I dag hade Dahlgren också fått betalt för sin fisk, utan prut från kundernas sida. Priset hade stått till 1 krona pundet, omkring tolv och ett halvt öre kilo.
Ja, nå far vi väl sökä att fa ligge någenstäns, säger Dahlgren. Det är ju också några mil till hemmet, och natten är före, så är det ju också skönt att få vila ett tag efter allt spring.
Lämpligt härbärge anträffas snart, och sedan hästarna blivit avselade och fått sitt foder samt Dahlgren och drängen fått tillbästa, faller natten på.
Nästa morgon är Dahlgren bittida i farten igen, vid fyratiden redan. Då just som han kommer ut, får han se >>mor Maje>> komma körande. Hon är från Dahlgrens hemtrakt samt kör även och säljer fisk.
Då hon får se Dahlgren tror hon förstås, att han ännu har mycket kvar att sälja och sätter upp farten betydligt, för att komma före och först få sålt. Men Dahlgren skrattar så gott och mumlar för sig själv: >>Jo skyndi nå Maje!>>
Sedan nu vår >>fiskförsäljare>> betalt för sig, vilket sker med torsk, ställes färden åter mot hemmet. Komna en bit på väg, får de se ett lag rallare gå före sig och som de tyckte på ostadiga ben. Nu manas hästarna på i skarpt trav, för det kan hända, att de få infallet att åka med ty åtföljande omfamningar och klappar, vilka inte brukade vara så milda precis. Och mycket riktigt, komma mitt i hopen söka de att hoppa på, men av farten lyckas det ej, jo en har fått tag i selen på ena hästen och släpar med, men snart snurrar han till ett slag och hamnar i diket. Sedan går det utan vidare äventyr till hemmet. Där bli de mottagna av mor Dahlgren, med sitt vanliga:
Jivi ted kummar i allt, å ja har int maten färdi ännå!
Men snart är den lagad och äten. Drängen får ta ut det andra paret hästar, som stått hemma, för att bege sig till skogen efter ved, efter som det ännu är en stund av dagen kvar. Dahlgren själv styr sedan färden åter till Gnisvärd, för att se om det blivit någon fångst för fiskarna i dag. För att i så fall >>taga upp>> ett nytt lass torsk till dagen därpå. Som sedan skall köras till andra socknar än föregående dags och försäljas där.
Ja, så kunde det gå till, för en av den tidens fiskförsäljare.
Kicke.
Gotlands Allehanda
Lördagen 6 Juni 1936
Nr 129