Kapten Bengt Lindwall.
XXVIII Axel Dahlgren.
Axel Herman Dahlgren föddes den 5 februari 1793 på Lundegårds häradshövdingeboställe på Öland, där fadern var häradshövding. Efter skolstudier i Kalmar och studentexamen i kund den 5 september 1806 avlade han vid universitetet å sistnämnda ort i slutet av följande år en förberedande juridisk examen för att ägna sig åt faderns yrke. Han erhöll därefter anställning som domarbiträde i dennes domsaga, men efter några år överflyttade han till Gotland, där han fick plats i Södra Domsagans kansli. Vid Gotlands nationalbevärings organisation år 1811 enrollerades han som jägare vid 15 jägarekompaniet. På grund av sin bildning och föregående intresse för och verksamhet inom Gotlands lantvärn blev nu överbefälets uppmärksamhet fäst vid den spänstige ynglingen, och det dröjde ej länge förrän har, etter avlagda kompetensprov av militärbefälhavaren, amiralen friherre R. Cederström, den 5 juni 1811 konstituerades till fänrik vid Gotlands Allmänna Beväring med placering vid 15. jägarekompaniet. Den 24 mars 1812 erhöll han Konungens fullmakt att vara fänrik i armen, varefter han samma år passerade graderna vid då på Gotland förlagd fältbataljon av Jönköpings regemente. År 1813 den 22 april beordrades Dahlgren, i likhet med en del andra officerare ur nationalbeväringen, till svenska armen i Tyskland, där han under fälttåget placerades på von, Engelbrechtenska regementet. Detta truppförband, som erhållit sitt namn efter militärguvernören i Svenska Pommern, utgjordes av pommerskt lantvärn om en fältbataljon och två garnisonbataljoner i Stralsund och kommenderades till större delen av dit beordrade svenska officerare. Dahlgren som talade flytande tyska samt snart även behärskade den i norra Tyskland allmänt förekommande platt-tyskan, togs snart i anspråk för särskilda spaningsuppdrag, förd vilkas utförande icke blott fordrades språkkunskaper och ett ledigt sätt, förslagenhet och list, utan även ett hänsynslöst uppträdande. Brist på livsmedel och furage förekom ofta under fälttåget, särskilt på de platser, där de ryska kosackerna förut dragit fram. Dahlgren måste för sin bataljons räkning därför med sin trupp ofta företaga verkliga plundringståg för att från avlägsna fält och gömslen i skogarna bortföra boskap och av den värnlöse invånaren framtvinga de behövliga rekvisitionerna. Den stackars bondens försök att gömma undan sina sista besparingar misslyckades ofta, då Dahlgren liksom hade väderkorn att uppsnoka vad som fattades. Om han t. ex. misstänkte att något var nedgrävt, sköljdes marken med vatten sög jorden detta hastigt till sig, så var det tecken, att grävning nyligen skett, och då anställdes efterspaning, som sällan slog fel. Huruvida bonden sedermera erhöll betalning i utbyte mot sina mottagna skriftliga rekvisitioner är nog osäkert! Emellertid hade Dahlgren placerats till tjänstgöring som plutonchef på fältbataljonens 6. kompani; med vilket han under år 1813 deltog, förutom i en del skärmytslingar, i har taljerna vid Gross-Beeren den 23 augusti och Dennewitz den 6 september samt Lbecks intagande den 5 december. Därpå följde vinterfälttåget i Holstein, som avgjordes under 6 veckor och avslöts med freden i Kiel den 14 januari 1814. Tröttande marscher jämte bivackering i snö och smuts samt belägringen av Rendsburg karakteriserade detta fälttåg, vad Dahlgren beträffar. Då svenska armen sedermera tågade genom västra Tyskland in i Belgien, inlades en del av von Engelbrechtenska fältbataljonen under kapten Nerresans befäl som garnison i staden Aachen, där Dahlgren placerades som kommendantsadjutant. Truppen avlöstes emellertid snart för att deltaga i belägringarna av fästningarna Jüllich och Maastricht under mars och april månader. I början av sistnämda månad besörjde fältbataljonen förposttjänsten på en del av västra stranden av floden Maas. Fransmännen gjorde därvid den 3 på morgonen ett kraftigt utfall från Maastricht och fördrevo de framskjutna fältvakterna. Bataljonens huvudstyrka utryckte dock omedelbart, återtog den förlorade terrängen cell förmådde fransmännen, sedan flere anfall av deras kavalleri blivit avsagna, att draga sig åter inom fästningens vallar. Vid detta tillfälle utmärkte sig Dahlgren för påpasslighet och djärvhet, vilket renderade honom löfte om belöning för sitt välförhållande. Den 13 juli återkom fältbataljonen efter slutat fälttåg till Stralsund, där regementet upplöstes, och de svenska officerarna beordrades återgå till hemorten. Vid Gotlands nationalbeväring placeradea han åter på sitt 15 jägarekompani som plutonchef, men tjänstgjorde sedermera även som kompanidisponent och regementsadjutant. År 1815 den 21 februari befordrades han till löjtnant i armen med lön vid nationalbeväringen samt utnämdes den 7 september 1824 till kapten och kompanichef. Vid sitt avskedstagande den ’1’2 juni 1843 erhöll han majors n. h. o. v. Sedermera inträdde Dahlgren i tullverkets tjänst och passerade även där graderna samt erhöll år 1860 tjänst som tullinspektor i Pataholm, vilken befattning han innehade till sin död den 12 augusti 1875. Hans var sedan 1846 gift med Sofia Mathilda Grubb, dotter till den framstående jordbrukaren och industrimannen Edvard Israel Grubb på Takstens i Lärbro, vars porträtt finnes i Gotlands fornsal. Någon annan dekoration än Carl XIV Johans fälttågsmedalj, som han erhöll år 1855, kom ej att hitta väg till den gamle krigarens bröst. Hans skiftesrika, anspråkslösa och hedrande verksamhet är väl förtjänt att minnas och aktas.
Gotlands Allehanda
Torsdagen den 27 september 1934
N:r 225