i onsdags var, såsom vi i vårt föregående n:r meddelade, besökt af inemot ett 40-tal för betodlingen intresserade landbrukare, ej blott från de socknar som höra under det gille, hvilket utlyst mötet, utan äfven från en del andra socknar å södra delen af ön.
Mötets förhandlingar utpräglades från början till slut af den måttfullhet i önskningar och uttryck, som man alltid kan vänta från lugna och fredsamma landtbor, och det tal om en tillämnad betodlarestrejk, som af vissa personer förts ut, förklarades af flere talare vid mötet sakna all grund.
Förhandlingarna leddes, som förut sagts, af kommissarie M. E. Svallingson, hvilken ock inledde diskussionen i frågan om det pris å- betor landtbrukarne ansåge sig behöfva erhålla för att med någon utsikt till förtjänst kunna fortsätta med betodlingen.
I sitt inledningsanförande framhöll hr S. faran af att i sina önskningar gå för långt. Det är alltid risk med att spänna bågen för högt. Bästa sättet att nå ett resultat vore att i lugn och med sans och i fullt förtroende för hvarandra öfverlägga och samtala om frågan. Och betodlarne hade allanledning att lita därpå, att fabriksstyrelsen skulle ge den betalning den ansåg sig kunna gifva utan att bringa fabrikens egen ekonomi på obestånd. Erinrade om förut inom olika kommuner hållna möten för frågans diskuterande och om de resultat, hvartill dessa möten kommit. Vid en del af dem hade man väl uttalat sig för en höjning af betpriset, men ej fastslagit något bestämdt minimipris. På andra platser åter hade detta skett, hvarvid en del ansett sig böra fodra 1:80 á 1: 85 för höst och 2 á 2: 05 för vinterleverans. Men dessa uttalanden ansåg tal. hafva tillkommit utan allvarsam tanke på frågansa verkliga innebörd och på grund af den alldeles falska åsikten, att man endast hade att begära ett pris för att få det.
Kamrer I. Möller, som å fabrikens vägnar närvar vid mötet, meddelade, att de skånska sockerbruken, hvars åtgöranden man äfven bär måste följa, vore betänkta på att höja betprisen. För att hafva en bestämd punkt att utgå ifrån höllo ju representanter för dessa fabriker äfven nyligen ett möte för bestämmande af den areal hvarje fabrik skulle få odla, men mötet blef, som bekant, utan resultat. Man hoppas dock att vid ett nytt möte kunna uppnå enighet i denna fråga, hvilken måste ordnas först, innan priset bestämmes, Och uppnås denna enighet, så trodde tal., att ett grundpris af 1: 60 á 1: 65 skulle komma att fastslås, hvarom han dock ej nu med vishet vågade uttala sig. Hvad som däremot med visshet kunde sägas, var att en höjning i betpriset komme att ske.
Till gendrifvande af påståendet, att årets betskörd varit ringa, meddelade tal. en tablå öfver afverkningen vid fabriken under alla de år den varit i verksamhet. Af denna framgick, att årets afverkning ej varit mindre än föregående års och att klagomålen i detta afseende varit obefogade.
Tal. medgaf, att hos många betodlare skör den i år blifvit mindre än förr och mindre än hvad den kunde ha blifvit, om betorna fått den skötsel de ovilkorligen kräfva för att blifva gifvande. Men en sådan skötsel hade många betodlare ej gifvit. Året kom med en öfvermåttan rik foder- och sädesskörd. Då tog detta bort intresset för betorna, och man lät dem sköta sig själfva för att uteslutande ägna sig åt den öfriga grödan. Att betskörden därigenom skulle decimeras vore naturligt. Men hos odlare som gjort det ena och icke underlåtit det andra, hade betskörden blifvit lika riklig som förr; hvilket bäst bevisas därat, att — ehuru många fingo dålig betskörd — medelafverkningen dock ej varit mindre under detta år än andra. Att under sådana förhållanden ensamt skjuta skulden på ett lägre betpris vore ej rätt. Ty, sade tal., en rätt skött betareal ger med lägre pris större va luta än en illa skött med högre pris.
Nämdeman Johan Johansson Gardarfve erinrade om den allmänna oro som på sista tiden gjort sig gällande bland betodlarne, då årets klena resultat visade sig, Och man kan ej, sade tal., undra på att en sådan oro uppstått, då man betänker de stora kostnader betodlarne måste ikläda sig både för relskap och djur och då man vet i hvilken afsevärd grad arbetslönerna stigit under de sista åren Dessa förhållanden hade gjort, att tanken på att hos sockerbruket anhålla om en höjning af betprisen uppstått. Och detta kraf wåste anses hafva goda skäl för sig, ty det är ett faktom, att med nu gällande priser å betor och under för landtbrukaren så ogynsamma förhållanden i afseende på arbetskrafters erhållande ingen betodling kan ske utan förlust för odlaren. Tal. trodde dock att fabriksstyrelsen insett detta, och han hoppades att den samma skulle göra hvad den kunde för att föra förhållandena in i ett gynsammare läge. Med afseende på höjningen ansåg tal. att denna borde ske med 25 öre pr 100 kg. för såväl höst- som vinterleverans för att den skulle blifva till någon nämnvärd hjälp för odlaren. Tal. anmärkte till sist, att det ej vore rätta ordet man användt, då man från ett visst håll om den nu pågående agitatio ven för högre betpris användt benämningen betodlarestrejk. Ty här vore visst ej fråga om någon strejk, utan endast om en vänlig öfverenskommelse båda parterna emellan, en öfverenskommelse som tal. hoppades skulle till bådag belåtenhet komma till stånd.
På af en talare framstäld direkt fråga, om ej redan nu något bestämdt pris för nästa kampanj kunde meddelas, upprepade kamrer Möller sitt förut gjorda meddelande, att så ej ännu kunde ske.
Komwnissarie Svallingson erinrade om det ofta hörda talesättet, att priset vore lågt och omöjligt att för odlaren reda sig med, samtidigt med att fabrikens förtjänster stego till kolosala belopp och intressenterna i densamma fingo den charmantaste utdelning. Ingen kunde väl förneka, att fabriken bure sig och lämnade goda inkomster, men detta borde väl ej vara en orsak till klander. Och en affärsman eller ett affärsbolag måste ju tänka på att göra sin aftär solid och betryggad och kunde icke i första hand eller rent af med uppoffrande af sin egen soliditet tävka på att göra leveransen af råvaran till en för leverantören allena lysande affär. Så hade ätfven Roma sockerfabrik gjort, och tal. kande ej gilla deras åsikter, hvilka klandrat fabriken för det den skaffat sig reservfonder, som trygga dess fortvaro oeh bestånd. Tyskedde ej detta, kunde man tänka sig den händelsen, att fabriken vid en svår kris eller dylikt måste stoppa, och att detta ej skulle minst skada landtbrukaren, insåge nog alla mötesdeltagarne.
Det pris tal. ansåg vara rimligt att begära och som han äfven hoppades att fabriken skulle komma att betala vore 1: 70 för höstoch 1:90 för vinterleverans eller ett medelpris af 1: 80. Kan fabriken betala mera utan att skada sig själf, så har man, sade tal., all anledning tro att den äfven skall göra det. Men skulle, som sagdt, fabriken ej se sig i stånd att betala mera än 1:70 á 1: 90, så bör man låta sig nöja därmed, ty det är dock ett jämförelsevis godt pris.
Kamrer Möller erinrade, såsom ett tillägg till den föreg. talarens anförande, om de stora utgifter, fabriken haft vid den utvidgning som i för års där måste äga rum, och om anudra utgifter. Fabrikens samlande af kolossala penningsummor och delägarnes oskäliga vinst torde få anses mera som ett talesätt än som en verklighet. Och bättre lär det ej blifva för fabriken, sedan skattelindringen fr. o. m. innev. år för densamma upphör. Hvad fabriken kan och anser sig, med trygghet för sig själf, våga betala, det har den betalt och detskall den betala. Men något pris som öfverstiger det, som af andra fabriker betalas, kan ej ifrågakomma. Ty raffinadörerna lära väl ej vilja betala mera för det gotländska råsockret än för det skånska, och därför få ej heller de gotländska betorna stå högre i pris än de skånska.
Nämdeman Elfström vid Orleifs i Levide meddelade, att man i hans sockena ansåg sig ej kunna fortsätta med betodliogen efter nu gällande pris, allra minst då man jämförde de sista två årens goda skörderesultat af säd med det klena och litet inbringande resultatet af betodlingen. Den höjning som i tal:s hemtrakt ansågs önskvärd och nödvändig vore en höjning med 25 öre pr 100 kg. för såväl höst- som vinterleverans. Tal. erinrade ock om, hurusom arbetslönerna de sista åren stigit med nära nog 50 proc., och påpekade att de, som odla myrbetor, bordekunna göra detta billigare än de, som odla fastmarksbetor. Uttalade den önskan, att fakriken måtte taga den saken i öfvervägande samt, om möjligt, mera än hittills lägga betornas sockerhalt till grund för sina prisbestämmelser. Ty för den mera sockergifvande fastmarksbetan borde betalas ett något bögre pris än för den mindre sockerhaltiga myrbetan.
Kamrer Möller genmälde, att man ansett sig böra uppmuntra odlingen af myrbetor genom att ställa priset för dem lika med fastmarksbetornas. Fabriken har ju alltid tagit och kommer äfven fortfarande att taga i betraktande betornas sockerhalt vid prisbestämmandet.
Landtbr. Kristiansson vid Snögrinda talade för ett pris af 1:70 á 1:90, och i samma riktning uttalade sig äfven landtbr. Pettersson Sicklings, medan landtbr. Lawrin vid Sandarfve föreslog, att mötet skulle uttala sig för ett pris af 1: 75 för höst- och 1: 95 för viuterleverans.
Sedan diskussionen härpå förklarats afslutad, beslöt mötet att uttala sig för önskvärdheten af ett prig för höstleverans af 1:75 och för vinterleverans af 1:95 pr 100 kg.
Detta uttalande kommer, som förut meddelats, att i protokollsutdrag tillställas styrelsen för Roma sockerfabrik Härpå uppstod en kort diskussion öfver den af ordf, framstälda frågan: »På hvad sätt bör betblasten fördelaktigast användas?»
Under diskussionen, i hvilken, förutom ordf., nämdeman Johansson Gardarfve, kamrer Möller och landtbr. Pottersson Sicklings deltogo, uttalade man sig för blastens användning dels som foder, dels som gröngödning å åkrarne, och tycktes flertalet luta åt den åsikten, att blastens bästa användning vore såsom gröngödsel. Diskussionen fick utgöra svar på frågan.
Sedan därpå ett kort samtal om sättet för betmassans förvarande ägt rum, afslöts mötet vid 2-tiden på middagen.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 13 Januari 1899
N:r 6

