Minnen ur Gotlands historia,
antecknade af A.
Diger-råjr, Grajper i Garde, Balder i Bro, Takstajnar i Lärbro.
Uti en föregående mnppsats hatva vi uti öfversättning anfört hvad superintendenten i Visby, Göran Wallin år 1749 uti en till »Soc. R. Scient. Ups.» (d. v. s. Wetenskapliga föreningen i Upsala) ingifven uppsats berättat om Bro »Stajokalm». Vi vilja här anföra hvad en annan lärd man, en gotländing, professor Carl Säve i Upsala, år 1852 nuti ett föredrag i Kungliga Nordiska skrift. Sälskapets möte den 26 Augusti berättat om en annan »stajn-kalm», som ej är mindre, snarare större än den i Bro och sannolikt den betydligaste af alla grafmonument på Gotland. Det är det väldiga Diger-råjr på Folkedarfve ägor i Garda, hvilket antecknaren af denna uppsats med förvåning beskådat. Säves berättelse är denna:
»I den till Alskog gränsande Garda socken och midt inne i vilda skogen, som utgör gränsmarken till grannsocknen Lau, ligger ett vida bekant stenkummel, kanske det digraste stenrör på hela Gotland, som derför kallas Digur-rdir, d. ä. det stora röret. Detta väldiga kummel har icke mindre än 64 alnar i tvärmått och är nederst omgifvet med en fotkedja till stöd af stora stenar, 110 till antalet. I mannaminne företog sig en präst, med hjälp af alla socknens karlar, att bryta sig ner i röret, ingalunda som fornforskare, utan som en simpel skattsökare. Min sagesman förtäljde därom: Digur råir var da mike håire änn näu, u dä sag ävt summ at ingen skuddi ha vari dar förr, ät då arundi, summ vör nå kåmu äi. U inte var dä gutt häldur; för när vör haddu kasta upp a väid grop, av visst foire älnars diauplaik, så komm dar framm så mike mä årm u nidrar (sc: ödlor) u otöig, att dä aldri var löikt nåke, u all fålki blivu så rädd, så dai rändu bort då aimeste dai kundu, u mange blivu siauke ät alle säine livdager, sene». Detta skedde för något mera än 30 år sedan; man fick således intet; och försöket skall icke blifvit omgjordt senare.»
Med all vördnad för minnet af 4:de ädle bröderne BSäve, professor Karl och min högtvärderade gamle vän, antikvitetsintendenten doktor Pehr Arvid, tillåter antecknaren sig nämna, att när desse herrar anföra ord ur gotländska allmogespråket, fästa de sig mera vid hur det efter gamla språkbruket borde ha varit än hur det verkligen var hos den samtida allmogeklassen. Så förefaller det antecknaren förhålla sig med professorns anförda språkprof ur gotlandsmålet. Knappast torde man i midten af 1800-talet uti gotländska allmogespråket begagnat orden näu (nå, nu), skuddi (skuddä, skulle); arundi (ärende), kåmu (kom), foire (fejrä, fyra), dui (di, de), rändu (rändä, sprungo), haddu, häldur och eimeste. Sistnämda ord skulle, såsom det förekommer i satsen, betyda skyndsammast, således vara ett adverb i superlativ form. Det kan hända att ett sådant adverb funnits, ja kanske ännu torde finnas, fastän antecknaren ej påträffat det. Däremot vet jag attigotländska allmogespråket finnes ett substantiv »ejmäc, (best. artik. ajmän), som betyder fuktig, våt luft, imma, ånga, den dunst, som slår upp ur en kokande gryta.
»Ladis-ajmän» betyder den milda vår vinden, en motsats till Mars-gajsten, den kalla genomträngande vårvinden.
På nu brukliga allmogespråket på Gotland blifva professor Säves åberopade sagesmans- ord så lydande:
»Diger-råjr var da mikä håjger änn nå, u dä sag äut summ att ingen skuddä ha vatt där äj slikt arändä summ vörr nå kåmm äj. U intä va dä gutt hälder, för när vörr haddä kast uppa vejd grop av atminsten fejrä älnars djanplajk, da kåmm dä framm så mikä må årm u nidrar u otöjg att dä aldri va likt någä, u allt fålki blaj sa räddä att dirändä sejn väg sa skyndsamt di kundä, u mangä blaj 6 sjänkä å; hajlk sejn livstejd.»
Det måste ha hehöfts ett ofantligt arbete och ea stor mängd arbetare för att uppföra en sådan grafvård som det väldiga Diger rör. Arbetet måste alltså utförts icke af en enda släkts, en enda gårds manskap, utan af en hel landsdels, flera tingslags; men sådant gemensamt arbete hade nog icke ifrågakommit, om ej grafvården skulle bevara hågkomsten af en person, som varit hela landsdelens förestyre, således en frejdad och älskad styresman, en höfding eller fylkeskonung, en regent, manlig eller kvinlig, hvars minne och namn borde under alla kommande tider hållas i vördnad, liksom mionesvården i helgd. Men, torde mången tänka, hvarför bemöda sig med ett så ofantligt och tungt arbate, kunde ej en bautasten eller en runsten med den dödes namn och pris gjort samma nytta, såsom t. ex.deberömda Jellingestenarna i Danmark, Karlevistenen på Öland m. fl.? Svaret måste blifva: sådana grafmonument som Bro »Stajnkalm», Diger-rör och åtskilliga andra dylika gutniska grafvårdar tillhöra en tid, som är äldre än den då runskrift infördes i Norden och bruket med bautastenar uppkom, de äro Gutafolkets uräldsta fornlämningar. (Forts.)
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 14 December 1898
N:r 193