Nelsonska sällskapet försökte sig i förrgår åter med en folkkomedi, i det att denna gång gafs Dahlgrens ”Vermländingarne”, dock med föga större framgång denna gång, än då ”Jemtländingarne”, sorglig i åminnelse, gafs. Vi hafva en gång förut uttalat såsom vår öfvertygelse, att sällskapet gjorde bäst i att afhålla sig från denna art af dramatisk konst och icke vanställa en för uppfattningen af olika landskaps folklit så vigtig tafla, som en folkkomedi bör anses vara. I denna vår mening blefvo vi i söndags ytterligare styrkte. Hvad drägten beträffar, så måste vi erkänna, att sällskapet denna gång hade bemödat sig bättre derom, än då ”jentländingarne” uppfördes. Man fick denna gång visserligen icke se sandiga klädda i lätta, sommarsvala kostymer under det andra, såsom förhållandet var i ”jemtländingarne”, vore påpelsade med en bastant vinterkostym; men ändock fanns åtskilligt att anmärka i detta afseende. Eriks prydliga drägt och knarrande stöflar i första ”taflan” t. ex. tycktes oss illa stämma öfverens med hans ”ställning i samhället” såsom bonde, och kan icke förklaras deraf att han några är gått i skolan i Karlstad. Att Anders, då han med yxan på axeln kommer från skogen, för åskådaren ter sig i stänkskjorta och hög svart hatt måste äfven verka störande, liksom äfven Jans riddarbenkläder. Äfven Britta var alltför grann; sannt är väl, att hon skall föreställa en rik och högfärdig bonddotter, men lagom i allt är häst. Icke heller Löparnisses drägt var lyckad. Den påminte nämligen mer om en afsigkommen gårdfarihandlande, än om en af dessa egendomliga bonde-originaler, som ännu vandra i Vermlands bergsbygd.
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 29 Juni 1875
N:r 51.