Jack uppskäraren i Visby! Hemmansägaren Oskar Löfgren, Sojvide i Eskelhem, hade sedan nio år tillbaka haft en rask och duktig piga, den der het Majen. Allt var som det skulle nara med Majen. Hon förrättade sina sysslor och syntes trifvas godt. Men så skockade sig hotande moln på den klara himlen. Det var några dagar fram på nyåret, och ur molnen regnade det ena brefvet efter det andra till Majen. Och hvilka bref sedan! Fulla af hotelser icke blott mot Majen, utan äfven mot öfriga tjenstfolket och husbonden. Brefskrifvaren sade sig skola bränna upp gården, mörda alla der närvarande, om Majen inte flyttade från Löfgren in till staden. Brefvens antal växte, de hittades öfverallt. Hela socknen var uppskrämd, och vakt sattes kring Sojvide fredliga hemman. Länsmansförhör hölls. Majen hade haft bekantskap med en artillerist, hvars namn skulle vara Lundqvist, och nu misstänktes han för att vra den förskräcklige brefskrifvaren. Slutligen tycktes han vilja göra allvar af sina mordbrandshotelser, ty man påträffade en gång svafvelstickor instuckna i vedträn och dylikt.
Så fick Majen en dag ett bref, deri hon uppmanades att komma in till staden, så skulle hon få träffa den förskräcklige brefskrifvaren på torget. Hon infann sig, men intet möte ägde rum. På Adelsgatan hade hon träffat en person, som tagit fram en förskräckligt stor knif, och likt en annan Jack uppskäraren velet slagta henne. Endast genom en hastig flykt kunde hon rädda sig. Detta omtalade hon vid hemkomsten. Fjorton dar senare fick hon ett nytt bref, som underrättade att något förskräckligt skulle ske, om hon ej flyttade in till staden. Hon fick då fara med sitt pick och pack, den stackars Majen. Hon tog in hos en madam Johansson vid Söderport. Hon hade ej varit der 8 dagar, då hotelsebrefven började igen, och i fredags, då Majen vid 6-tiden varit ute på gården hade hon blifvit öfverfallen och slagen – påstod hon – så att ena armen alldeles gått ur led. Bud gick i lördags till Löfberg och han anmälde saken på vaktkontoret.
Förhör anstäldes nu, och Majen betygade att allt gått till som ofvan sagts. Så frågades om Majen kunde skrifva. Ja, det kunde hon, och se, vid anstäldt försök, var hennes stil till punkt och pricka lika hotelsebrefvens. Lundqvists stil var det alls inte, det hade vid jämförelse konstaterats.
Och efter många om och men fick man ändtligan sanningen ur den 23-åriga Majen: brefven vore hennes eget påhitt för att slippa ifrån tjensten. Historien om Jack uppskäraren hade likaledes sin upprinnelse i Majens eget hufvud.
Majen fick sig en allvarlig varning att låta bli det der brefskrifveriet.
Gotlands Allehanda
Onsdagen 20 Mars 1889
N:r 34