höll amanuensen G. Andersson i lördags ett intressant föredrag, illustreradt af många utmärkta skioptikonbilder å Ateneum i Stockholm.
Tal. påpekade till en början, huru en ogästvänlig landskapstyp kunde vara af stort intresse för vetenskapsmannen. Gotska Sandön utgjorde sålunda Sveriges vackraste dynområde. En redogörelse lemnades för de olika slagen af dyner — öppna dyner, som kunna bildas på en kontinents centrala delar, där ingen nämnvärd vegetation äger rum, och stranddyner, som uppkomma på låga kuster, der vinden sopar strandsanden inåt land, så som vi Biscayaviken, Einska viken, vid nordtyska låglandet, Bretagne, Jyllands vestkust och hos oss vid Laholmsbugten, på fere ställen i Skåne, på norra Öland — och i sin mest storslagna form vid norra Gotland, på Fårön och Gotska Sandön.
Några bilder från Fårön visades, ech man kunde af dem se, hur öfver den gamla skogsbottnen sander lagrat sig och en ny skogsvegetation bildats härpå, ehuru den nu håller på att blottas.
Ungefär 4 mil norrut från Gotland ligger Gotska Sandön med omkring 1/4 kv.-mil areal och en medelhöjd af 15 å 20 meter. Tal. lät sina åbörare göra en underhållande och lärorik färd tvärs öfver ön, med urgångspunkt från dess sydöstra hörn. Längst ner på stranden ligger fyren. När man fick syn på flygsanden, kunde man tro, att det var snö. Sådan ser den ut. Går man in i landet, påträffar man först tallskog på mossmatta, liksom i mellersta Sverige, men denna mossa bytes sedan mot renlaf, såsom i Norrland. Vid framkomsten längre fram synes en hvit ridå: det är Höga åsen, där flygsanden ligger i hopveckade slyngor med dalar i och en rik urskogsvegetation finnes. På sydsidan af åsen, där solvärmen är hetast, ser man öppna sandfläckar.
Den af talaren utstakade färden — som han med sällskap företagit år 1894 — gick å åsen österut och sedan vesterut och norrut med framkomst vid fyrarne i nordvest. Under färden påträffades ringdyner med rik löfskogsvetation samt yppig örtvegetation, särskildt af ormbunkar.
Man hade icke kommit till några bestämda siffror rörande dynernas rörelseförmåga, då några regelbundna undersökningar häröfver icke företagits. Nere vid stranden hade man sökt binda sanden med ljung och schweizertall, som häri planterats, men utan fullständigt resultat. Tal. redogjorde härefier i korthet för strandens vegetation af olika grässorter m. m.
Vidare skildrades strandterrassen och de egendomliga rullstenarne, som, ansåg talaren utgöra en geologisk märkvärdighet utan like i Europas historia. Tal. hade efter långvariga undersökningar kommit till-visshet om — i olikhet. emot hvad en annan geolog vid en föregående undersökning ansett — att sanden slipade stenarne på ett visst sätt, därigenom att blott de nordöstliga och sydvestliga vindarne kunde stryka obehindradt fram utan att aflänkas af dynerna. Formeln för stenslipningen kunde sägas vara den, att kantriktningen alltid är vinkelrätt mot dynerna. Man hade annorstädes i kalkstensbildningar från jordens äldsta tider påträffat dylika kantstenar och velat anse detta som bevis för gamla dybildningar.
Befolkningen å ön bestod 1894 af sju fyrvaktarefamiljer, som trifdes bra och gjorde ett sympatiskt intryck.
Vid framvisandet af en af slutbilderna föste tal. uppmärksamheten på olika synliga lager af musslor af sådana slag, som blott träffas i sötvatten. De förskrefvo sig från den tid då Östersjön varit en stor insjö.
Förbindelsen mellan Sandön och Gotland är mycket svår. Om sommaren går en lotskutter dit en gång i månaden, men på vintern finnes icke en gång denna förbindelse, då vindförhållandena kunna vara mycket svåra. Ön tillhör — lotsverket. Då hr A. med sällskap varit där, hade omkring 50,000 timmer sålts till en köpman, som nog gjort en ofördelaktig affär, enär skeppningsförhållandena voro svåra. Man behöfde nog icke befara större åverkan å skogen. Men tal. hade tänkt sig, att Gotska Sandön en gång kunde bli en svensk nationalpark, d. v. g. ett område skyddadt för all skogsafverkning och där turisterna, som kanske skulle dragas dit, när uppmärksamheten fästs på ön, endast skulle få taga med sig souvenirer från en liten del af stenområdet, men lemna i fred det öfriga området med dess intressanta stenar, hvilka borde bibehålla de platser de erhållit genom sandslipningen.
Föredraget, hvarunder åtskilliga från ön hemtade stenar fingo passera mellan åhörarne för att tagas i närmare betraktende, hälsades med bifall.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 15 November 1897
N:r 178