i går middag i domkyrkan har en synnerligen anslående och högstämd prägel. Sedan kyrkan vid den utsatta tiden hunnit till största delen fyllas af väntande åhörare, inleddes festen med att domkyrkokören från läktaren sjöng första och fjärde verserna af psalmen 266.
Klädda i mess-skrud gingo härpå tre prester för altaret, och den liturgiska afdelningen af festen vardt ovanligt stämningsfull och mäktig. Från altaret lästes som text Lucas’ berättelse om botandet af den lame, som satt vid den sköna dörren i templet. Församlingen sjöng Luthers psalm »Vår Gud är oss en väldig borg» samt. ps. 17, innehållande trosbekännelsen. Efter altartjänstens första afdelning utförde domkyrkokören Davids 12 ps: af Wennerberg, hvari fru Helga Wickström sjöng solopartiet.
Så besteg biskop von Schéele predikstolen.
Han inledde sitt minnestal med uppläsandet af vissa delar ur sv. psalmen 102 samt anslöt sig vidare till Davids psalm 85, v. 2—13.
Lågsinnade, kortsynta menniskor — började talaren — lefva endast i stunden och för stunden allenast. Men så är det icke med den, som fått sinne höjdt, sin syn vidgad utöfver det som ligger närmast, det timliga, mot evighetens rymder. Ett godt hjälpmedel till detta menniskans höjande vore nöden, närmast den timliga, ytterst den andliga och eviga, hvilken är grunden till all timlig nöd. Genom nöden föres tanken hän på att lika nära som synd och nöd visat sig vara förbundna, lika nära i förening stå böa och hjälp, en erfarenhet som flydda dagar gåfve oss, på samma gång de visade oss den väg, på hvilken vi hafva att höja oss andligt och lekamligt. nämligen genom att lyssua till Guds taloch anam ma hans fridstillsägelse till sina fromma På sådant sätt skall »Herrens härlighet ånyo uppenbaras och ära i det landet bo».
I anslutning till textens ord gjorde talaren vidare en anderik utveckling af denna reformation för att slutligen öfvergå till det egentliga ämnet för eitt tal, en skildring af Filip Melanchtous lif och betydelse för den lutherska reformationen.
Mcelanchtons fader varen berömd vapeasmed, som en gång åt kejsar Maximilian hamrade en rustniuz, hvari denne bestod en tvekamp mot en öfvermodig italienare. Till tack fick smeden ett vapen hvari lejonet var en hufvudfigor, hvilket Melanehton vid mognare år utbytte mot kopparormen på korset, men hvars betydelse sinurikt användts på den andliga rustning Melauchton eu gång skulle smida åt det protestantiska Tysklaud och Norden gent emot Rom.
Melanchtons moder, Barbara Reuter, var en from, klok och välgörande kvinna, den store språkforskaren Reuchins systerdotter.
På dödsbädden manade fadern sin son Filip att alltid förblifva Gud och kyrkan trogen, ord som sonen aldrig glömde. Tidigt sändes ban till Pforzheim, der Reuchlin bodde, för att få undervisning. Gosseus utveckling var underbart, snabb. Suart funnos ej skolor åt honom i Pforzheim, hvarför han vid 12 års ålder sändes till Heidelberg och vidare till Tübingen, der han vid 17 års ålder blef magister för att vid 21 års ålder blifva kallad till; profossor i Wittenberg, på hvilken plats han, trots lysande anbud från flere länder son ville förvärfva haus djupa lärdom åt sig, förblef i 42 år, till sin död. ”Talaren skildrade i målande drag huru Melanchton så blef Luthers vän och medkämpe ireformationsverket, hura den starke, ofta hänsynslöse Luther framför andra älskade den blide, hänsynsfulle, försonande Melanchton, huru de båda samfäldt verkstälde den första öfversättningen af bibeln till tyska språket och huru som Melanchtons stora, evärdeligt bestående insats i reformationen blef den af honom författade Augsburgiska bekännelsen. Biskopen påvisade och f amhöll starkt den oerhörda betydelsen af denna bekännelse för reformationsverkets historiska utveckling, för det kristliga samfundslifvet och för de meuskliga intressenas häfdaude. Om också uppslaget tillhörde Lutber, skulle deraf intet bestått utan Melanchton.
Följde så en skildring af Melanchtons förbållande till de vidare händelserna i reformationens historia, det Schmalkaldiska fursteför bundet, religiousfreden i Nirnberg o s v. Af intresse var talarens jämförelse mellan Luther och Melanchtou. Luther var stark af naturen, till kropp och själ, med ett skaplynne så storslaget, på samma gång som egen domligt, att man kunde kalla det heroiskt. Melanchton med sin svaga kroppshydda var melaukoliker, med ett drag af glädtighet dock, och lifligt sinne för andras väl. Luther var den härdade bergsmaussvuen, uppfostrad i sträng tukt i hem och skola, i skolastik och munkväsen. Melanchton var det mera veka stadsbarnet, omgifven af mildhet och erkänvande, vetenskapligt skolad, mer teoretisk än praktisk. Lutherstridens, Melanchton fridens man, deu förre fribetens, den senare ordningens, den förre innehållets, den senare formens, harmoniens man. Luther häfdade den i Guds nåd grundade rättfärdigheten, Melanchton den på sanningen bygda friden. Luther var den litskraftiga börjans, den frigjorda – personlighetens, trons representant, Melanchton den bestående bygnades, den samfundsmedvetandet sig underordnandes, kärlekens företrädare. De voro två hvarandra kompletterade hälfter. När Luther sade: »Ära vare Gud i höjden», tillade Melanchton: »och frid på jorden» — och båda ropade samstämmigt: till menniskorna har Gud ett godt behag.
Och talaren slutade med en högstämd hyllning åt Melanchtons minne:
Så tag då emot, du fromme, älsklige, finkänslige, ödmjuake, hänsynsfalle, vidhjärtade, fridsälle, menniskovänlige Filippus den enkla krans Gotlands folk i dag nedlägger på din graf! Blott det felet se vi hos dig, att du trodde för godt om menniskorna, du sköna barnasjäl. Men först och sist tacka vi dig, evige Fader, för den nåd och sanning, den rättfärdighet och frid, du genom de båda dina redskap skänkt kristenheten och synnerligen vårt svenska Zion.
Det alltigenom mäktiga och formfulländade talet, hvarom ett referat endast kan gifva en svag antydan, åhördes med spänd uppmärksamhet. Biskopen tillkännagaf till sist att tillfälle fans beredt att deltaga i en pågående insamling för en Melanchtonball i Bretten, reformatorns födelsestad.
Efter talet sjöngs af en barnkör en reformationsbymn och af kyrkokören Trons frid af Stenhammar, hvarpå festen afslutades med altartjänst och afsjungandet af ps. 1:7.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 17 Febuari 1897
N:r 26

