var det som i går middag kl. 2 förrättades i grafkapellet å nya kyrkogården, då iärnvägskamreraren Axel Bobergs stoft invigdes till den långa hvilan i jordens sköte.
Begrafningståget från sorgehuset var icke långt — det räknade endast ett fåtal vagnar med den aflidnes närmaste anhöriga och så en del personliga vänner, men utanför söderport slöto sig till processionen järnvägsbolagets styrelse, medlemmar af musikaliska sällskapet samt »N. N.» nära nog mangrant.
Medan kistan af stationsinspektorer vid Gotlands järnväg bars in i kapellet, sjöngo N. N.-sångarne Josephsons stämningsfulla »Requiem» och derpå i fyrstämmig sättning psalmversen »Jag går mot döden hvar jag går».
Kring kistan hade nu tagit plats den aflidnes djupt förkrossade maka, omgifven af sina sex små barn, samt hans broder och syster med familj.
Jordfästningen förrättades af regementspastor Söderberg hvilken, utgående från bibelorden »Vi hafva här på jorden ingen varaktig stad», höll en djupt gripande dödsbetraktelse, hvari han särskildt betonade den hädangångnes varma skönhetsträvgtan, som tog sig uttryck i såväl tcner som färger, men huru denna hans begåfning, särskildt inom det musikaliska området, dock aldrig fick inkräkta på hans arbete, hvilket städse utfördes med ett nit och en plikttrohet, som komme tomrummet efter honom att kännas mycket stort på den plats, der ban hade sin dagliga, sträfsamma sysselsättning. Till de efterlefvande ställde talaren hjärtliga trösteord, minnande om att Herrans vägar, hur underliga de än kunna synag, dock alltid leda till ett mål, som vi, när sorgens töcken en gång skingras, kunna tacka och prisa honom för.
Så fullbordades jordfästningsakten enligt ritual med de tre skoflarna mull och lysande af Herrans välsignelse öfver både de lefvande och den döde.
Kistan fördes härpå, efter afsjungande af versen »Jag går till himlen hvar jag går», ut till den redda grafven och sänktes ned deri under tonerna af Geijers »Stilla skuggor».
Den sista blomstergärden på kistan från de sörjande, maka, barn och vänner, och grafven fyldes igen, medan hvita snöflingor dansade ned på den svarta mullen.
Ålskande och vänliga händer hade prydt kistan med rika blomster, hvarjämte vackra kransar lemnats från järnvägens styrelse, från ban- och maskinafdelningarna vid järnvägen, från kamrater vid järnvägen, från musikaliska säliskapet, från stadsmissionens sångförening, samt från sällskapet N. N., hvars krans å de blågula banden bar inskriften »Sof i ro! Din stämma har tystnat, men ditt minne lefver kvar» Också & öfriga kransar lästes ord, uttryckande aktningen för och saknaden af den bortgångne.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 16 December 1896
N:r 194