(Bref till denna tidning.)
Södra Gotland, 7 Januari.
Det nu vid detta års början tillämpade, nya
Mått och Vigtsystemet
har satt åtskilligt med myror i hufvudet på en del godt folk på landsbygden, såsom men ock väntat sig. Till bevis härför vill jag blott anföra ett exempel, der eder meddelare sjelf var åsyna vittne Eu gammal gumma inkom häromdagen i en handelsbutik och begärde att få köpa ett skålpund kaffe. Ett skålpund säljes ieke, upplyste bodbetjenten; ja, men jag har intet råd att få mera, ty jag har ondt om pengar, genmälte gumman, helt naivt. Härpå följde en grundlig förklaring huru förhållandet var, och då gamman sent omsider kom på det klara med saken utbrast hon med en gudsnådlig uppsyn: Vikkä nöjhajtar! nå unnar int’ herrar till att vör aum jär gamblä, skall fa en tar kaffi en gang; och liksom bekräftande tillade hon derpå: De jär derför att di (herrar) skall fa klå uss så mik’ di vill. Genom betjentens försorg erhöll hon derpå sin kaffemark (4 hektogram och 25 gram) hvarefter hon allägsnade sig under ett sakta mummel af: Kaffimarki blaj faslit lejti.
I lufven på hvarandra råkade härom natten ett par sjömanspojkar då de, litet yra i mössan, voro på väg åt hemmet från ett dansgille i en grannsocken. Den ena af kämparne som förut i tämligen vidlyftiga ordalag skrutit af sina bragder både till sjös och lands, kom under handgemänget att göra en ovanlig bekantskap med landsvägsdiket, hvilkat till den grad uppväckte hans hämdkänsla, att han drog sin knif, för att med denne vedergälla sin motståndare. Genom närvarandes mellankomst hindrades han dock att fullfölja sitt uppsåt, hvarefter han tämligen misslynt med affären måste begifva Sig åt hemmet.
Af en ovanlig dödsorsak afted en af slägtet vov, vov, för kort tid sedan. Förhållandet var följande: Tvänne landtmän, åtföljda af hear sin lilla Prisse, möttes på en väg, åkande på sina lass. De bägge fyrfotingarne råkade dervid i ett häftigt slagsmål, som slutade der med, att de tinder den heta striden komma in under den ena vagnen, dervid hjulet gick öfver kroppen på den ena hunden, så att han uppgaf andan, under det segervinnaren med stolt hållning såg upp till sin husbonde som körde hästarna. Apropå hundar kan nämnas att i en socken här på söder, der 10 kronors hundskatt blifvit beslutad, dessa i massa fått sluta sin bana och afgå till de sälla jagtmar kerna, blott för det att ägarna ej ha råd att betala den dryga årsafgiften. För jagtvännen är detta en glädje, ty många af dessa hundar, som ofta kringströfvat i skog och mark på förbjuden tid, ha dervid dödat ej så litet med ungt villebråd, särskildt ungharar.
Gotlands Allehanda
Onsdagen 9 Januari 1889
N:r 4