Nelsonska teatersällskapet gaf i onsdags sin 2:dra representation härstädes för något mer än halft hus. Dervid uppfördes Hodells: \”En Cigarr\” samt \”Jämtländingarne\” af hr Nelson. \”En Cigarr\” är nu en gammal komedi, som hela verlden sett förut. De uppträdande gjorde dock sitt bästa, för att roa publiken. Vi anmärka nu endast den tanklösheten, som för öfrigt hos nästan hvarje landsortstrupp förspörjes, att, då den spelande föreställes tala utåt en park eller trädgård eller hvad det nu månde vara, som supponeras ligga utanför det hus, der handlingen länken försiggå, han då, i stället för att vända sig mot något fönster, vänder sina blickar mot — väggen. En dylik faute gjorde sig fru Brummer (fröken Bodecker) skyldig till, då hon samtalade med sin kärälsklige gubbe, och skulle peka på foglarne i träden utanföre. Nå, nå, det der är nu ett så vanligt och ofta förekommande fel, att det kanske är elakt af oss att till och med påpeka det.
Och hr Rüdeberg sen — som inte var hr Rüdeberg! Det var ju högkomiskt. I vår förra recension sade vi att hr Rüdeberg icke alls lämpade sig för den allvarligare genren, och nu uppträdde han såsom kapitalisten Brummer på ett sätt som förvånade oss. Man berättar om vältalaren Demosthenes att han, för att öfvervinna den medfödda sträfheten i sin röst, skulle halva, vandrande utmed hafestranden stoppat stenar i sin mun och, genom att qvarhålla dessa, fått en välljudande stämma. Månne hr Rildeberg nu kunde ha förnyat detta experiment? frågade vi oss. Men ljuset uppgick och si det befanns att hr Rüdeberg inte var någon hr Rüdeberg utan helt enkelt hr Lindeborg. Förhållandet var, att i \”Den amerikanska apan\” hade hr Lindeborg, han med den sträfva, for komiska partier passande rösten, nödgats öfvertaga hr Rüdebergs, han med den välljudande stämman, rôl. När vi sålunda sade, att hr Rüdeberg syntes icke alls passa för den allvarligare genren, så drabbade denna anmärkning icke honom, utan hr Lindeborg, som var i hans \”stad och ställe\”. Hvilket skulle upplysas.
Hvad särskildt den andra pjesen, \”Jämtländingarne\”, beträffar, nödgas vi för idag i anseende till det strängt anlitade utrymmet i all korthet uttala såsom vår tanke, att pjesen var ett misslyckadt uppkok på Dahlgrens, ledarnoten af Svenska akademien, \”Vermländingarne\”. Hvad sjelfva utförandet beträffar, så är det ju löjligt, att ingen kostym (mer än \”Jonas Juréens\”, som var en komposition af en lapps och en jämtländings), ingen sång, ingen dans, intet ned ens påminte om Jämtland. För att bedöma \”Jämtländingar« och kunna skrifva en jämtländsk \”folkkomedi med sång och dans\” är det sannerligen icke, tillräckligt att ligga några veckor i Östersund. Folkkomedien är eller borde vara, i anseende till den uppfattning vidt skilda innebyggare af ett land derigcnom få af hvarandra, ett alltför heligt område, för att, vare sig såsom författare eller rölinnelialvare, beträdas af dertill ej kompetente personer. Med nöje skola vi, om tillfälle gifves, återkomma till denna pjes, och dess utförande.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 12 Juni 1875
N:r 46.