Östra kusten, 12 Okt.
När fader Lars »gick igen». I en bondgård härstädes hände för någon tid sedan, att husbonden på stället, den gamle och rike välaktade kyrkovärden Lars, samlades till sina fäder. Begrafningskalaset efter honom blef också i öfverensstämmelse med hans rikedom och räckte i dagarne tre, då det åts och dracks af hjärtans lust. Kyrkoherden i församlingen höll ett grannt liktal öfver den hädangångne, så att både gammal och ung af åhörarna fälde tårar och alla tyckte det vore väl bestäldt intill det minsta. Men så tyckte ej kyrkvärdens efterlemnade maka, mor Lona, hvilken af vissa små tvistigheter som uppstodo mellan arfringarne vid delningen af fader Lars rika kvarlåtenskap, hyste farhågor att den hädangångne ej skulle finna ro i sin graf utan komma att »gå igen».
En mörk och ruskig kväll nu i veckan hade mor Lone varit borta på besök hos en väninna inom socknen, då det vid kaffetåren dröjts långt in på småtimmarne innan hemfärden företogs. Allt gick lyckligt och väl för mor, tills hon kom in på sin egen gård, då hon stördes i sina funderingar af några harklande ljud från oxstallet och då hon närmare såg efter syntes en mörk skepnad i stallets dörr, hvilket allt satte mor Lonas nervsystem i största spänning alldenstund just oxstallet varit den aflidnes favoritplats. Utan vidare resonemang hade hon saken klar för sig från hvem ljudot härledde och skyndade med iltågsfart trots sin ålder mot förstugudörren för att inom den finna skydd. Men döm om hennes fasa och förskräckelse då dörren var stängd och trots ifriga ryckningar ej gaf efter. Af de starka rop hon nu upphäfde vaknade husfolket och skyndade yrvakna och förskrämda att öppna, då hon utan förbehåll med darrande stämma omtalade sin syn från oxstallet och otvetydigt lade sin åsigt fram att det var den aflidnes vålnad som »gick igen, emedan han ej finge någon 10 i grafven för de många gräl som uppstått om hans efterlemnade arfvedelar.
Drängen i huset, som ville gälla för djärf och oförskräckt, klädde sig hastigt och gaf sig i väg åt det anvisade stället, men då han ej fann något misstänkt frammumlade han en psalmvers och några böner samt aflägsnade sig Detta, att äfven den djärfve Jakob — mågen — trodde på det öfvernaturliga i uppenbarelsen, stärkte ännu mera husfolket i deras tron på spöket.
Hade man varit så slug och tittat i drängstugan skulle man funnit den ena fågeln der bortflugen tör tillfället, men sedan har också ena drängen och gårdsmannens piga haft mycket roligt åt spökeriet och vidt och bredt omtalat detsamma. Af dem torde man kunna få den bästa kännedom om spökets verldsliga natur.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 18 Oktober 1895
N:r 161