Om icke det allmänna rättsmedvetandet skall demoraliseras

hos vårt folk, kräfves det oeftergifligt, att likheten inför lagen visar sig vara icke blott ett vackert talesätt. Tyvärr äga vi mer än ett exempel på motsatsen i vår rättsskipning, i synnerhet då det gält personer, som nått högre än den stora mängden på samhällsstegen. Hur dylika hänsyn hos rättvisan, som måste vara blind i detta fall, skola verka hos den stora massan af folket, som förvisso både ser och hör, är icke svårt att tänka sig.
Vi hafva föranledts till detta »gif akt» icke direkt af ett ytterligare fullbordadt faktum af den art, som ofvan angifvits, utan vår mening har varit att allvarligen mana vederbörande att icke ännu en gång göra sig skyldiga till slapphet i lagens tillämpning.
Såsom af telegram i dagens nummer synes, har regementsintendenten Karlsson nu erhållit sin dom i det sorgligt ryktbara försnillningsmålet. Denna dom är icke den hårdaste som kunnat fällas med ledning af den tillämpade lagparagrafen — kap 25, § 11 strafflagen, — hvilken stadgar från 6 månaders till 4 års straffarbete. Men man kan icke underlåta att finna, det straffet ställer sig i en alldeles särskild belysning, om man tager hänsyn till en del i målet förekomna omständigheter.
Enligt hvad den dömdes schef, öfverste von Hohenhausen, vid förhöret inlör rådhusrätten i Visby 5 sistlidne September medgaf, hade han vid ett tillfälle jämte intendenten »gjort» en sedan för 5,000 kronor belånad växel för att betäcka ett belopp, hvilket han sade sig veta intendenten »hade för mycket ute». Vid följande förhör vittnade sergeanten Stenman, att öfverste von H. i slutet af förra året utkvitterat å regementets beklädnadsdeposition andra 5,000 kronor för att insättas å ränteriet, enär förständigande kommit från arméförvaltningen att ofördröjligen minska den uppgifna behållningen af regementets medel.
Genom detta erkännande och detta vittnesmål blef det klart för en hvar, att öfversten måste hafva varit medveten om att balans förefunnits och att han genom sina hans ställning ovärdiga åtgöranden äfven måste anses såsom delaktig i det sedermera uppdagade brottet, och man väntade att han utan vidare skulle ställas vid sidan af den tilltalade intendenten.
Men så skedde icke. Man lät regementsschefen fortfarande spela den förorättade oskulden, »som visserligen varit lättsinnig, men icke brottslig», och målet utagerades mot den ena parten allena.
Nu nå oss högst öfverraskande rykten, hvilka man, med erfarenhet från föregående liknande förskingringshistorier, icke kan lemna ur räkningen såsom saknande all grund. Det berättas, att i hufvudstaden ansträngningar göras för att så sent som nu, då dom fallit mot redogöraren, söka hopsamla medel för balansens betäckande, dermed åsyftande att beträffande regementsschefen bringa saken på den punkt, att han komme att sedan dömas enbart för tjänstefel, bestående deri att han eftersatt honom tillkommande kontroll.
Man kan icke annat än med förvåning höra dylika rykten, och man vill med harm tillbakavisa dem såsom en skymf mot den rättvisans höge vårdare, i hvilkens hand saken nu: ligger. – Men man kan å andra sidan icke fria sig från den tanken, att här verkligen äro några hemliga krafter i rörelse för att sudda öfver med hartassen; Sådant bör dock icke få ske. Skandalen har varit nog stor ändå, utan att den skulle ytterligare ökas genom ett tillväga gående så skriande mot detta oeftergifliga »likhet inför lagen», att man icke finge förvåna sig öfver, ifall ekot af den allmänna meningen om lagens helgd blefve af den art, att vederbörande, när det vore försent, finge känbart ångra sitt tillvägagående. Och man skulle också härigenom tillfoga hela vår aktade militärkår en allvarsam moralisk nesa. Den kan och får ej ställas solidarisk med «dem inom sin krets, som pliktförgätet begå straffvärdheter af det slag som här ifrågavarande. Men detta blefve dock fallet, om man genom några underliga konster sökte beröfva den omutliga rättvisan dess udd. Derför kan den svenska ’ militärkåren med lika stort fog som allmänheten i öfrigt kräfva, att yxan denna gång sättes till roten. Och, man må komma ihåg, att ett folks rättsmedvetande kränkes icke ostraffadt gång på gång.
»Videant consules….»

Gotlands Allehanda
Fredagen den 4 Oktober 1895
N:r 153

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *