Den 13 Augusti 1645—13 Augusti 1895.

Då Gotlands folk i morgon går att genom högtidligt gudstjänstfirande i Sankta Maria domkyrka och genom festliga anordningar i öns enda stad hugfästa minnet af den betydelsefulla fred, hvarigenom Gotland — såsom vårt hopp är — för evärdliga tider återbördades åt Sveriges rike, höfves det oss att med tacksamhet låta tanken ett ögonblick famna det tidsskede, som förrunnit mellan de dagar, hvilka stå angifna härofvan.
För visso är det sant, att icke alltid skola då möta oss ogrumladt ljusa bilder af frid, framåtgående och lycka för hög som låg. Den väg, som tillryggalagts, har nog slingrat sig mången gång genom mörka dälder, så mörka, att kanske ingen utväg skymtat, utan man trott sig stå vid branten af en afgrund, men trots allt detta har stigen dock gått ständigt uppåt, allt högre och högre, till dess att det nu förunnats oss att, icke längre i oupphinneligt fjärran, skåda de ljusa höjder, der lyckan bor i den fredliga idens hägn.
Det var efter att under århundraden hafva genomgått växlande, stormiga öden, som Gotland åter gjordes till en del af Svea land. Visserligen skedde icke sammansmältningen med ens, utan det behöfdes både tålamod och förstånd hos den svenske öfverherren för att få den nya provinsen solidarisk med det öfriga riket, men att detta på jämförelsevis kort tid lyckades, utan att hos befolkningen på österhafsön kvarlemna saknad eller ovilja, det bevisar, att föreningen hade djupare förutsättningar än de rent yttre, att den blott var ett sammanförande ånyo af blodsförvauter, hvilka genom omständigheterna blifvit skilda. Och när så småningom de främmande elementen hunnit afskiljas och de gamla gutarne åter ägde sin ö, då visade sig detta i handling vid mångfaldiga tillfällen, och likasom allt Sveriges öfriga land följde Gotland i sinom tid utan tvekan, nästan utan klagan, den konung, som kräfde ut sitt lands allra yttersta krafter, icke blott dess materiella tillgångar, utan ock allt hvad ungt och lifskraftigt blod det ägde.
Och tiden gick. De öde landen begynte åter att hämta sig efter sina hardt när vanvettiga kraftansträng ningar. Afven på Gotland fick man andas ut, fick odla den bördiga jor: den, fick smaka fredens välsignelser med endast ett par korta afbrott. Men ön låg af stora vatten skild från moderlandet, det fans så mycket att ordna och förbättra i det utar made Sverige, att omsorgen kanske icke alltid hann sträcka sig så långt som till ön i Östersjön. Och så vardt det icke utan sanning, när det med en skymt af vemod sades af den trogne guten, att Gotland var en undanskjuten provins. Men icke bröt detta bandet; nej, offervilligt mer än något svenskt landskap, vägrade Gotland aldrig att taga på sina skuldror äfven mindre väl fördelade bördor. Vackert tog sig detta uttryck i den utsträckta försvarsplikt, som gutarne icke tvekade att åtaga sig. Gotland var dem ju så kärt, men Sverige var dem kärare, och Sverige behöfde deras offer.
Länge dröjde det väl, innan de styrande fullt fingo ögonen öppna för att ön dock hade samma rättig heter till omsorg som hvarje annan svensk provins. Lojalt gjorde gotländingarne sina framställningar, med tacksamhet mottogo de hvarje liten gärd af rättvisa och de bidade sin tid, till dess att den fulla likställigheten skulle komma.
Den kom ock. Nu kan Gotland med tillförsigt skåda framåt, med tillfredsställelse tillbaka på flydda tider, som tala om trogna undersåtars ärligt fylda plikter. Detligger sålunda dubbel tillfredsställelse i firandet af morgondagens betydelsefulla minne: tillfredsställelsen öfver ef sekellång lyckosam förening med det rätta fosterlandet och tillfredsställelsen öfver eget lojalt arbete till den gemensamma fädernejordens fromma.
I de ärligt fylda plikterna ligger nu vår största styrka. De gifva oss rätt att kräfva all omsorg om våra dyrbaraste angelägenheter såväl i fråga om fortsatt framåtsträfvande till materielt välstånd, som äfven, och detta ej minst, beträffande de åtgärder, som böra af det gemensamma fosterlandet i dess helhet vidtagas i syfte att förhindra, det icke en gång den dagen randas, att Brömsebro-fredens minne blifver fyldt af vemod vid tanken på en tid, då Gotlands folk var svenskt.
Att så icke skall ske, är dock vårt fasta hopp.
Icke skola Gotlands söner eller döttrar någonsin svika. Nu är blodsbandet starkare än att det kan brytas i sina innersta fibrer och detär med tanken på allt, både ljuft och ledt, som vi delat med modren Svea i två och ett halft sekel, som vi gå att med tacksamma hjärtan fira vår minnesfest. Vi göra det ock med stolthet och den vissa tron både till oss själfva och vår öfverhet, att aldrig skola de orden mista sin inne börd af sanning, hvilka stå ristade på gränsstenen mellan Gotlands båda härader:
»Stånde ära och tro
Och ländets råmärken.»

Gotlands Allehanda
Måndagen den 12 Augusti 1895
N:r 123

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *