(The Royal Hand- Bell- Ringers)
Svenska Badorts-tournée 10 juni—25 juli 1895.

Det är icke några obekanta främlingar vi härmed ha nöjet presentera. De engelska klockspelarne ha, sedan sällskapet bildades i början af sextiotalet, vid flera olika tillfällen besökt vårt fädernesland. Senast under förra året kommo de hit i mars månad för att under sex veckor konsertera i vestra och södra Sverge. Men mottagandet blef så entusiastiskt och framställningarne om besök så många att vistelsen här blef förlängd till öfver sex månader. Endast i en enda stad, Gefle, besöktes deras konserter af närmara 5,000 personer.
Redan förra sommaren föreslogs det dem att företaga en svensk badortstournée, men besöket i Norrland blef för långvarigt, så att det ej lät sig göra. Innevarande sommar förverkligas i det stället planen, och det lika framstående som egendomliga musiksällskapet gifver konserter å de större svenska brunns- och badorterna under ofvan nämda tid.
Det hade varit önskvärdt att tournéen kunnat blifva längre eller. åtminstone inträffat senare under sommaren, men konstnärerna skola börja en konserttournée i Schweitz med nästa augusti månad.
Ehuru sällskapet är så allmänt och väl kändt, att någon rekommendation torde vara tämligen öfverflödig, vilja vi dock anföra några omdömen ur pressen, hvilka omdömen vi af en händelse kommit öfver och hvilka långt ifrån äro de bästa.
Om deras första konsert i hufvudstaden förra sommaren skrifver den dagliga tidningen Svenska Morgonbladet:
»De engelske klockspelarne (The royal hand-bell ringers) hade i tisd. afton kl. 8 i Vetenskapsakademiens hörsal under direktör Duncan S.
Millers: ledning en konsert.
Klockspelet, som består af ej mindre än 131 klocker, utfördes af de fem konsertgifvarne, hvilka voro klädde i mångfärgade nationaldrägter. Den musik, som åstadkoms medels klockorna, var särdeles tilltalande med fin nyansering och förträffligt samspel. Man skulle knappast tro, att en så vacker musik kunde åstadkommas med dylika instrument.
Konserten inleddes med marsch ur »Norma» af Bellini, hvarefter följde den kända engelska folksången: »Hem, hem mitt kära hem!» Redan från första numret blef publiken entusiasmerad, hvilket framgick af de lifliga applåderna. Bifallsyttringarne blefvo sedan allt kraftigare och kulminerade, då nrusikanterna utförde >Vestminsterska klockspelet» och »Fiskartlickan» med stor teknisk talang och fin musikalisk uppfattning.
Det engelska klockspelet och kyrkoklockringarne äro särdeles anslående med sina än vemodsfulla och till andakt manande, än jublande, kraftigt frambrosande toner. »Di kleine Fischerinn» är en af dessa populära folkmelodier, som uppkomma helt oförmodadt och utbreda sig med en ovanlig hastighet öfver hela civiliserade världen, trängande sig in i såväl de fina salongerna som de anspråkslösaste hem.
Dessa båda sist nämda nummer måste ock gifvas da capo.
Såsom extranummer gafs »Minne af Helsingör».
Utom det egentliga klockspelet bjöds den tacksamma publiken på en egendomlig, välljudande musik, som frambragtes af hr Arthur Ison på ett instrument benämndt: »The resonathing dulciphonium». Instrumentet består ef en serie stålplattor, hvilka äro placerade öfver metallådör. När plattorna sakta: anslås, frambringas en-ren och ljuf ton, påminnande om en sammansättning af både blås- och stränginstrument.
Ett annat slags säregen musik var den, som hr Miller åstadkom med de »kanadiska bjellrorna».
i Violmusik utfördes af hr Ison och orgelsolo— S:t Albang festmarsch — af hr A. Berridge.
Den ansedda Smålandsposten skrifver:
”De engelske klockspelarnes konsert i går afton i Wexiö missionskapell hade, som väntadt’ var, lockat en talrik. publik, hvars genast väckta förtjusning. öfver de ljufva, smekande tonerna stegrades för hvarje nummer å programmet, hvilket nogsamt visades genom det synnerligen lifliga bifallet. Vi ha vid ett klockspelarnes föregående besök i Wexiö närmare karakteriserat och sökt beskrifva’ denna egendomliga musik, lika sällsam som vacker och lika anslående som den virtuosmessiga exekutionen är beundransvärd. Denna gång förekommo äfven två varianter till klockspelet — s.k; dulciphonium och: kanadiska bjelror — samt väckte om möjligt, synnerligast bjellrorna ännu mera uppseende än klockorna.
Med anledning deraf att klockspelärne, fem till antalet, komma att, före fortsättande: af tournén mot norr, på särskild begäran återvända till de. större skånska städerna, tillkännagafs vid konsertens slut att konsert i Weyiö å samma lokal, gifves. äfven i-afton, ett meddelande, som af publiken emottogs med synbar glädje.”
Blekinge Kuriren säger:
»En högst ovanlig konsert var dén, som de engelske klockspelarne bjödo Karlskronapubliken i går, då de uppträdde å härvarande teater.
Konserten inleddes med en marsch ur »Norma» af Bellini, och redan efter detta första nummer blef man öfvertygad om, att man hade framför ”sig musikaliskt bildade personer med en alldeles enastående teknisk färdighet ifråga om de ovanliga instrumentens behandling.
—-Klockornas ljud är synnarligen vackert och melodiöst; tonerna rena och smekande, och -— mot. förmodan — kunde de i konsertgifvarnes händer ytterst väl tolka sammanhängande tonskapelser.
De nummer, som kanske mest af alla slogo an, voro jägarkören och fiskarflickans visa, båda föredragna med en stor liflighet, isynnerhet från anförarens, mr Duncan 5. Millers sida. Hans stora rörlighet framkallade stundom. rätt mycken munterhet i salongen. Den är emellertid lätt förklarlig, då man besinnar att han på samma gång skall sköta sina många klockor, hvaraf han nästan ständigt har fyra på hand, och hafva omsorg om styckenas dirigerimg. Under sådana förhållanden tagas stundom både armar och ben i anspråk.
Mr Isons prestationer på »The resonathing dulciphonium» väckte stormande bifall och voro verkligen förträffliga — detta slags instrument har ett smekande välljud förenadt med en förvånande styrka.
De »Canadiska bjellrorna sköttes med virtnositet af herr Miller, som måste bissera ett nummer, så kraftiga voro applåderna».
Ur Ystadsposten hemta vi följande:
»De engelska klockspelarnes konsert i går afton i S:t Mariæ kyrka var besökt af en mycket talrik publik, som med stort intresse åhörde de i hög grad välljudande, för att icke säga klockrena toner, som åstadkommos af de 131 klockorna.
Icke minst intresse tilldrog sig spelandet såväl å »the resonating dulciphonium» som å de canadiska bjellrorna, båda till orgelaccompagnement.
Ett särdeles tilltalande nummer å programmet var mr Artur Isons violspel, som i förening med präktigt orgelaccompagnement gjorde stor effekt.
Vi äro med anledning af hårdt anlitadt utrymme i dag ej i tillfälle att närmare redogöra för denna särdeles intressanta konsert, men vilja uppmana dem, som ej hade tillfälle att i går bevista densamma, att ej försumma tillfället att köpa biljetter till den; som i afton eger rum å Stora Knutssalen, till hvilken för öfrigt biljettpriserna äro nedsatta.
Umebladet skritver:
»De loford klockspelarne öfverallt skördat syntes ej öfverdrifva, då man blef vittne till deras utomordentliga skicklighet.
Af utförda. numren syntes hårmning af engelska kyrkklockringningen samt Den lustige kopparslagaren mest slå an. Förunderligt var att se, huru en af klockspelarne ur sina 2 klockor kunde frambringa en massa olika toner genom olika grepp med klockan.
Med det nya instrumentet The resonathing duleiphonium frambraktes måhånda den vackraste musiken. Likaså utförde direktör Miller med de kanadiska bjellrorna de vackraste melodier.».
Ur Kalmartidningen Barometern:
»De engelske klockspelarne, som höllo konsert i Bethesda sistlidne måndag, gåfvo fullkomligt stöd åt det rykte, som genom tidningarne hade kommit till vår stad i förvåg. Med utomordentlig skicklighet utförde de under . direktör Millers ledning musiken på de ovanliga instrumenten, klockorna. Än försvunno tonerna i fjärran och än kommo de starkt frambrusande. Särskildt intressanta yoro »Westminsterklockspelet»; härmning af engelska kyrko-klockringningen och klockspelet: »Marschen ur Norma», »Jägarkören» samt »Hem, hem, mitt kära hem». En egendomlig musik frambringades af ”Arthur Ison på det af honom uppfunna instrumentet: The resonathing Dulciphonium, ett instrument, som framställer det mest moderna och intressanta bevis på tillämpad »akustik», som det heter på programmet. Säregen var äfven musiken som framkom ur de. Canadiska bjellrorna. Då hvarje nummer utspelats, följde lifliga bifallsyttringar och publiken, kan man säga, var verkligt hänförd af hvad som presterades samt. af att se de inspirerade musikanterna, som med alla sina åtbörder visade sig lefva in med hela sin själ i musiken».
Karlskrona Veckoblad för den 14 april 1894:
»Konserten, som de engelske: klockspelarne gåfvo i torsdags å härvarande teater, var fåtaligt besökt. Hvad som presterades var emellertid utmärkt, och vi äro förvissade; att salongen varit fullsatt, om man i allmänhet haft någon aning om, hvad det skulle komma att bjudas på af desse klockspelare. — Ty det är icke något sådant där pinglande med klockor hvarpå man hört en och annan tusenkonstnär bjuda utan det är verkligen vacker musik, utförd med riktigt mästerskap af samtlige de uppträdande, fem till antalet. Af de omkring ett dussin spelade styckena vilja vi påpeka sådana saker som marschen ur Norma, härmning af engelska kyrkklockringningar och klockspel och jägarkören ur »Friskytten». Särskidt vackert var Westminsterska klockspelet.
Vi anse oss ej bättre kunna rekommendera. dessa konserter än ur klockspelarnes program citera några rader ur Sabbatsklockan:
»Hör det ringer till sabbat,
O, hvad ljusning kring min stig.
Arbetsveckans kamp och äflan,
ligger åter bakom mig.
Sabbatsklockorna mig kalla
till det rum, der herren än
ljufligt till mitt Kjerta talar
såsom vännen till sin vän».
Vi kunna ej neka oss nöjet att till sist anföra, hvad en insändare skrifver i Ystads Allehanda. för. den 18 sept. 1894, isynnerhet som vi kunna intyga, att insändaren talar. verklig sanning, ty vi bodde vid den tiden just i den stad, dit de ej kunde på grund af attentatet komma i rätt tid.
Då de engelska klockspelarne nu ämna besöka Ystad, kan jag icke neka mig nöjet berätta en lustig episod från deras förra. besök i Sverge.
Jo, de konserterade en afton i en norrländsk stad. Men förberedelserna. voro dåliga och lokalen illa vald; hvarför de flesta, i synnerhet bland de s. k. bättre, trodde det var någon vanlig godtköpsmusik. Endast ett fåtal af den nämda. samhällsklassen besökte derför deras konsert.
Men desse blefvo naturligtvis, såsom hvar och en måste bli, hänförda af den härliga och. ovanliga musiken. Efter konserten sprang hvar och en till sina. bekanta. för -att beklaga deras stora förlust, som ej varit med. Endas en konsert skulle gifvas på platsen. Följande dag skulle de spela i en annan stad omkring 20 mil därifrån. Nu voro goda, råd dyra.
Till sist enades man om att enda sättet vore att förmå hotellvärden att nedsända konsertgifvarnes bagage för sent till tåget följande morgon. Det skedde så. Först c:a 5 minuter, sedan det enda tåget för dagen till derag nästa plats afgått, kom hotelldrängen med sakerna. Direktör Miller, som spritter af eld i hvarje led, rasar. Men hans vredesutgjutelser på engelska begrep inte den stackars förbluffade karlen ett dugg, däremot tycktes han förstå den bastanta örfil, som Miller gaf honom på äkta svenskt manér. Men äfven det var förutsedt och på förhand godtgjordt, så. att mannen blott skakade på hufvudet och teg.
Målet var nu vunnet och mr Miller, okunnig om försåtet, gaf två konserter den dagen. Men ingen, som kunde krypa, försummade då att höra engelska klockspelarnes imponerande prestationer.
Var uppståndelsen stor vid stationen å nyss nämda plats, blef den icke mindre, där de skulle konsertera på dagen, då telegram kom, att de blifvit försenade vid tåget. Där voro alla hotell fulla af landtbor, som rest långa vägar för att få höra den beryktade musiken. Ty på den platsen hade en konsert hållits af dem några veckor förut, så de. hade blifvit kända. Emellertid då de sedan kommo, var det utsåldt hus, ehuru lokalen rymde cirka 2,000 personer, och polisen måste gripa in för att. hindra de massor att tränga sig in, som kommit försent för att få biljett. En som var med.
De engelska klockspelarne ha vid icke mindre än 16 olika tillfällen hedrats med inbjudningar att konsertera för käjserliga och kungliga personer, däribland äfven af vår konung vid Marstrand för några år sedan.
Högaktningsfullt
K. G. Bellström.
Impressarie.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 17 Juni 1895
N:r 92

