angående eldsvådan vid Vestninge i Lärbro hölls i söndags hos husbonden P. Vesterdahl derstädes af länsman Smedberg.
Som vi förut nämt nedbrunno tre ladugårdslängor, deraf en af eten under spåntak, några mindre bygnader af trä, en halmstack m. m,. hvarjämte åtskilliga djur innebrändes.
Af förhöret framgick:
Hnsbonden Vesterdahls drängar Fr. Ahlström och Karl Larsson voro de som först märkte elden. Den senare vaknade vid 1-tiden på natten, då han bländades af ett besynnerligt sken genom fönstret; samtidigt hörde han ett egendomligt sprakande. Han väckte genast sin kamrat, den förstnämde drängen, hvilken, för att få reda på orsaken till skenet, språng ut i närgränsande ram, beläget åt gården. Derifrån såg han att Vesterdahls ladugård brann. Kastande på sig kläderna i största hast skyndade bägge ut och väckte husfolket och grannarne. Elden hade då redan angripit hela taket på ladugården; småhusen och halmstacken, hvilka stodo intill sydvestra ändan, voro då nästan nedbrunna.
Ahlström, genast tänkande på räddning af kreaturen, sprang först till kohuset, hvars dörr sprängdes upp. Kreaturen lågo då allaredan döda på golfvet. Rummet var föröfrigt svårt härjadt af elden. I stallet hade hästarne slitit sig lösa. Då A. här fick upp dörren slog en sådan myckenhet rök mot honom, att han fann det omöjligt försöka komma in och få ut djuren.
Sedermera spred sig elden till Mattssons ladugård och vidare derifrån till Anderssons uthuslänga — alla dessa ladugårdar lågo intill hvarandra i samma sträcka.
Vinden, som på aftonen var ostlig, hade fram på natten dragit sig öfver åt sydost i sned riktning efter ladugårdarnes läge samt blåste rätt starkt, hvarför någon räddning af husen var otänkbar.
Andersson och Mattsson berättade, att, sedan de, varskodda om olyckan, kommit ut och funnit det omöjligt att rädda sina ladugårdar, deras första åtgöranden varit att släppa ut sina kreatur; elden hade redan då antändt äfven Mattssons bygnad, så att någon räddning af redskapen omöjliggjordes. Andersson hann endast få en del af sina inventarier undan lågorna, beroende detta derpå att han i ladan, hvari större delen förvarades, dagen förut nedfört halm, som hindrade redskapens utbärande.
Under tiden hade emellertid för släckning bud -sändts till närmaste gårdar. Elden spred sig dock med sådan hastighet att samtliga ladugårdarna redan klockan 1/2 3 voro i det närmaste nedbrunna.
Elden antages ha börjat i sydvestra ändan af Vesterdahls ladugård eller i den derintill varande halmstacken.
Af släckningsmanskapet kommo först till brandstället Aug. Pettersson, Herman Jacobsson, Emil Nilsson och båtsman Pålman, Vestninge, samt P. Bodin, Uppegårds, hvilka, hörda, bekräftade de förras uppgifter angående hvar elden börjat. De vitsordade äfven att vidare räddning än hvad som skett omöjliggjorts af blåsten.
Vesterdahl och hans husfolk upplyste till sist att nattfodringen af nötkreaturen skedde så tidigt på aftonen att lykta ej behöft användas. Klockan 1/2 9 fingo hästarne foder, då lykta visserligen användes, men den var hel. Sedan alla spisat sin aftonvard hade ingen varit ute åt ladugården.
Eld hade på kvällen varit uppgjord i deras rum, men den var utbrunnen vid 10-tiden, då alla hade lagt sig.
Till följd häraf kunde ingen förklara eldens uppkomst på annat sätt än att möjligen någon gnista af elden inne på aftonen förts af vinden som blåste åt ladugården, ut till halmstacken eller intill varande småhus.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 10 April 1895
N:r 56