då vi i onsdagens nummer uttalade den förhoppningen, att Polhem skulle hitkomma följande natt. Redan kl. 1/2 11 på onsdags aftonen låg Polhem i vår hamn, efter att sålunda hafva legat instängd af de starka isarne vid Sandhamn i fjorton dagar.
Vi hafva derunder ganska noga följt ångarens öden, men lemna nu en liten återblick.
Som bekant, uppgick ångaren lördagen 2 dennes härifrån till Stockholm med full lagt och anlände till hufvudstaden följande dag kl. 1/2 6 på aftonen. Klockan 4 på måndags morgonen begynte lossningen och pågick till kl. 1/2 11, då det mesta af styckegodset befans på kaj. Men ångaren innehade ännu 1,000 säckar malt, som skulle lossas vid stadsgården, hvadan Polhem afgick dit från Skeppsbron. Först kl. 6 på måndagsaftonen var denna lossning slut. Vid ångarens återkomst till skeppsbron. låg kajen full med väntande gods och lastning började fee pågick till midnatt för att åter fortsättas kl. 4 på tisdags morgonen.
Under måndagen förhörde sig kapten Smitterberg flitigt såväl å Stockholms hamnkontor som medels telefon utåt skärgården om isarne och fick de upplysningarna, att de icke kunde anses vara svårare nu än på söndagen. Då kapten Smitterberg icke ansåg sig kunna lemna det ännu för ångaren på kajen kvarliggande godset och dessutom ville medföra post, ansåg han sig böra kvarligga till tisdags aftonen, helst hamnkapten Sydow och befälhafvaren på ångaren Sofia förklarade att, enligt deras åsigt, ingen fara för instängning förefunnes.
Klockan 6 på tisdagsaftonen 5 dennes afgick alltså ångaren. Redan då begynte den intensiva snöyra, som sedan fortfor i flere dagar och som jämte den bistra kölden och vinden, som hopade isen utanför Sandhamn, gjorde det omöjligt för Polhem att utkomma.
Det blef en besvärlig färd under onsdagen genom den motståndskraftiga isen i skärgården. Tor var med på färden, men flere gångar, då han som bäst kunde behöfvas, ville befälhafvaren vända om under förklaring att det var omöjligt att komma fram, och kapten Smitterberg måste med lock och pock förmå honom att ej draga sig tillbaka.
Men längre än till Sandhamn kunde ångaren, trots de mest energiska försök, icke slå sig fram, Huru han sedan vid hvarje lämpligt tillfälle med växlande framgång forcerat isen ha vi berättat, äfvensom huru det till sist vid vindförändring med tillhjälp af Tor — de båda fartygen arbetade sammankopplade — lyckades Polhem att taga sig ut i öppen sjö, hvarefter färden gick normalt. Polhem befinner sig i godt stånd och den starka ångaren har ej lidit något men af sin kamp med isarne.
I sin berättelse till rederiet förklarar kapten Smitterberg, att han anser sig på goda grunder hafva legat kvar i Stockholm så länge som fallet blef samt att instängningen är att tillskrifva orsaker, om voro omöjliga att förutse. Då vi förut uttalat den uppfattningen att ångaren borde hafva afgått från Stockholm förr än den gjorde, en uppfattning som framförts i den mest hofsamma form och näppeligen kan få namn af klander, låg naturligtvis deri icke den ringaste baktanke på att Polhems befälhafvare handlat lättvindigt. Denna tanke är, på grund af kapten Smitterbergs kända duglighet och omtanke som befälhafvare, utesluten från den som känner förhållandena.
Men det är om principen för dessa stockholmsfärder vintertiden, vi vågat hysa en något annan uppfattning än vederbörande.
Det är en gifven sak, att det är en lycka för oss, så länge trafiken på hufvudstaden kan uppehållas. Derför hafva äfven vi öppet öga och hafva om någon ifrat för att få denna förbindelse till stånd två gånger i veckan, Men det är ock lika klart, att härvidlag postintresset måste sättas i främsta rummet. Postverket betalar den drygaste delen af subventionen till gotlandsbolaget för att vår provins måtte kunna äfven under den hårda årstiden vara väl tillgodosedd i postalt afseende, något som ju är ett verkligt lifsintresse.
Nu har erfarenheten lärt oss, att under svåra vintrar, sådana som ju denna vinter kan nämnas, Stockholms skärgård är en riktig råttfälla, der det kan gå jämförelsevis lätt att komma in, men vara vanskligt” nog att taga sig ut. Derför bör, så snart kölden smäller till, Stockholmsturerna göras med yttersta försiktighet. Hellre en eller annan tur för litet än en för mycket.
Ty låt också hufvudstaden vara blockerad, hafva vi härnere två vinterbåtar, och framför allt vår präktiga, starka Polhem, skola vi i det allra längsta reda oss godt — med posten. Varu- och passageraretraflken måste komma i andra hand. Derför torde, om man utgår från vår synpunkt, kunna ifrågasättas, huruvida Polhem ens skulle ha riskerat att gå upp till Stockholm lördagen 2 Februari. Då den likväl gjorde detta och då kölden fortfor att vara ytterst skarp samt hit inrapporterades, att isförbållandena i skärgården voro svårare än man låtit oss veta här, synes oss fortfarande, att försiktigheten bjudit att utan ringaste dröjsmål, så snart lossning skett och utan att invänta något hitgående gods afgå från Stockhom. Men vi medgifva gerna, att om varutrafikintresset skall tillgodoses minst sagdt jämte postintresset, var dröjsmålet i Stockholm ingalunda för långt; snarare ådagalade man då en berömvärd raskhet, och att ångarens befäl och manskap härvid lag likasom sedan vid sitt svåra arbete under isforceringen skulle ha låtit komma sig någon försumlighet till last, hafva åtminstone aldrig vi ett ögonblick tänkt.
Det är sålunda principen det gällt. Nu blefvo ju konsekvenserna ingalunda så svåra, som man i början förestälde sig, och ingen gläder sig väl mera deröfver än Gotlands Allehanda.
Beträffande anordningarna för postfarten under den närmaste framtiden har ångbåtsbolagets styrelse i går till generalpoststyrelsen telegrafiskt aflåtit följande hemställan:
»Sedan Polhem i dag hitkommit och isförhållandena i Stockholms skärgård tillsvidare omöjliggöra fortsatt stockholmsfart, får styrelsen, med begäran om frikallelse från kontraktsenlig skyldighet att låta Polhem trafikera nämda skärgård, hvilket för postbefordring och öfrig trafik är olämpligt (enär förbindelsen mellan Sandhamn eller Landsort och Stockholm är mycket svår och tidsödande), hemställa, att bägge båtarne må tillsvidare få göra hvardera två turer i veckan, hufvudsakligen till Vesterviks skärgård och nödfallsvis Öland samt, hvad Polhem angår, jämväl resor till Oxelösund, när isförbållandena medgifva, allt med skyldighet för ångbåtsbolaget att så tidigt som möjligt före hvarje resa underrätta Visby postkontor om den tilltänkta angöringsorten, som nu måste bero på telegrafmeddelanden om isförhållandena. Såsom afgångsdagar härifrån föreslås söndagar, tisdagar, onsdagar och fredagar tidigt på morgonen med återvändande genast efter postväxling».
Poststyrelsen har ingått på denna anordning »tillsvidare och på försök». Rörande turerna för båtarne inhämtas af vär annonsafdelning.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 22 Februari 1895
N:r 30