Södra Gotland, 24 Jan.
Misslyckad tjufnad. En person, stadd i mindre lofligt äreude häromnatten, blef derunder utsatt för ett ganska öfverraskande möte. Som hans visthus nu allaredan börjat blifva väl uttömdt, beslöt han skaffa sig någon påfyllnad, men då kassan var klen, skulle det ske på ett mindre ärligt sätt, dervid hans tank:r föllo på en förmögen bonde isocknen, hvars källaredörr han af gammalt visste vara ganska lätt att öppna.
I lördags natt, då det var alldeles becksvart mörker, inställer sig mannen på ort och stäl!e med en tomsäck, men fann mot sin förmodan dörren låst. Så tyst som möjligt lyckades han dock praktisera sig in genom en glugg. Säcken törsåg han skyndsamt med fylluad at kött och potatis och stälde så ut den genom gluggen för att själf komma efter. Men knappt var han utkommen förr än han kände sig famnad af ett par kraftiga armar. Af det oförmodade angreppet blef tjufven så slagen med skräck att han blott förmådde stöna fram ett: »kors i herrans namn». Men själftbevarelseinstinkten segrade öfver förskräckelsen och nu började i den mörka natten en förtviflad kamp för friheten. Väl var angriparen kraftig, men den angripne var honom dock öfverlägsen såväl i styrka som vighet, hvarför han också efter stora ansträngningar lyckades frigöra sig. Men lika hastigt fattades han åter i tröjan. som refs i tu; då angriparen släppte sitt tag och tjufyven, kände sig fri, var han ej sen att sätta sin person i säkerhet genom en skyndsam flykt, lemnande säcken med de tillgripna varorna i sticket. Att förfölja honom ansåg angriparen ej nödigt utan tog han i stället in säcken och granskade densamma för att om möjligt deraf finna någon ledning för upptäckandet af hvem tjufven vore. Till sin förvåning fann han att säcken vore bangs egen med märkt namn, Det hela hade försiggått så tyst och obemärkt att i huset sofvande personer ej väckts. Ej ett ord undantagandes de första utropen hade växlats. Angriparen var bonden på stället, som i något ärende varit borta om kvällen och dervid dröjt längre borta än ämnadt var, men hemkommit just då tjufven smusslade med källargluggen och då förstått hvarom frågan var. Påföljande morgon visade han säcken och tillfrågade sitt husfolk om de mindes till hvilken denne var utlånad eller gifven. Drängen på stället upplyste genast härom. Genast afsändes några rader till mannen att skyndsamt infivna sig i bondgården, men utan resultat. Vid ett andra bref från bonden, hållet i en mera sträng och hotaude ton, fann han dock rådligast att infiuna sig. I början spelade han den förolämpade oskulden, men då bonden visade honom säcken och sade honom när och hvartill han lånat densamma, fann han för godt att stiga ner från sina höga hästar, samt bekände sitt tilltag och bad bevekande om förlåtelse. Denna beviljades honom också, men dessförinnan fick han till lifs en grundlig moralpredikan beledsagad af några bastanta örfilar.
Mellersta Gotland, 24 Jan.
Ett gammalt ord säger: af skadan blir man vis men icke rik. Detta ha åtskilliga i dagarna fått erfara i en socken härstädes; en s. k. »luffare» har farit omkring och sålt s k. »förgyllavitvål» för att polera upp silfver och guld, men efter nogran anolysering befans den innehålla endast en komposition af krita och trippel, som fabrikören nog sammansatt själf, all den stund han är murare till yrket. För öfrigt är han visbybo. För att få billigt logi har han gått till väga på följande vis: han sade sig äga en förmögenhet af 2 000 kr. och som der fans en giftavuxen dottar på stället ville han anamma henne med hull och hår. På tre dagar skulle allt vara klappadt och klart, kärleken besvarade förmögenhetsvilkoren uppgjorda, och det viktigaste af allt: ringar köptes af gedignaste halt för ej mindre än 20 kr. Men när dessa tre dagar voro ändade kom ingen friare tillbaka.
Senast i den gångna böneveckan har det talats mycket om barmhertighetsverk och äfven skrifvits vidt och bredt derom, Men hur går det till i verkligheten? En fattig hustra hvars man är i Amerika, sitter med tre minder åriga barn och har ej på många månader för att ej säga år e hållit ett enda öre. All sin egendom har hon måst sälja för mycket ringa värde till lifsuppehälle, och det enda hon hade kvar af värde var en väggklocka värd 20 kr. hvilket efter utmätving måste säljas för 1.80 för att betala dagsverks pengar, 80 öre. Det är hjärtskriande att höra deras nöd berättas af trovärdiga personer. Guds ord säger dock att det är saligare att gifva än att taga.
Hur är det bestäldt med sanningsenligheten i Butle? hafva vi i dag all anledning att fråga. I föregående lördagsnummer införde vi ett meddelande från landtbrukaren J. Engström, Enge, deri denne bestred de uppgifter, som en korrespondent lemnat rörande behandlingen af en hos nämde Engström vistande gosse. I ett oss meddeladt intyg förklarade ledamöterna i fattigvårdsstyrelsen, O. Zackrisson, P. Olsson, C. A. Nyström och N. Vahlby, att Engström icke mottagit någon gosse, tillhörig Butle samhälle af fattigvårdsstyrelsen ej heller på dess anmodan.
Nu hafva vi mottagit ett ytterligare genmäle från ifrågavarande gosses morföräldrar, deri det heter: »Undertecknade kunna ej förblifva tysta, då vi se, hurusom sanningen kringgås i ett genmäle af hemmansägaren Johan Engström, Enge, angående vår döda dotters barn. I genmälet är antydt, att han af oss ombedts mottaga gossen, hvilket påstående är i strid med sanningen. Hade vi haft den befallande rätten öfver gossen, hade han aldrig kommit till den ofvannämde hemmansägaren, men som gossen under flera år åtnjutit fattigvårdsunderstöd, så kunde vi icke hindra gossens öfverlemnande åt honom.
Helena och Anders Olsson.» Härtill är fogadt ett så lydande intyg:
»Att den i tidningen omskrifne gossen blifvit af mig, ordförande i Butle fattigvårdsstyrelse, under år 1894, utackorderad till hemmansägaren Johan Engström, Enge i Butle, och icke af hans morföräldrar, varder härmed på- begäran intygadt. Butle 21 Januari 1895.
Olof Vahlby, Altheime.»
(Två vittnen).
Sedan båda parterna nu blifvit hörda, hoppas vi, att meningsutbytet må vara slut rörande denna sak.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 25 Januari 1895
N:r 14

