I dag hafva vi den smärtsamma plikten att bringa ett dödsbud, som förvisso med sorg skall förnimmas utöfver allt Gotland och vida utom dess gränser äfven. Lektor Karl Johan Bergman är icke mer. Ett slaganfall ändade i går afton kl. 9,45 helt plötsligt hans lif. Han hade då nått en ålder af 77 1/2 år.
Karl Johan Bergman föddes i Visby 8 Juli 1817. Hans föräldrar voro den från Åland hit inflyttade glasmästaren och spegelfabrikören Karl Bergman och Margareta Holmberg, af gammal Visbyslägt. Bergman blef student i Upsala 1835, filosofie kandidat 1842 och samma år amanuens vid Upsala akademis museum. År 1843 utnämdes han till kollega vid Visby skola och blef 1859 lektor i latin och filosofisk propedevtik vid Visby elementarläroverk. I trettio år kvarstod han som sådan, till dess han 1889 begärde och erhöll afsked.
Dessa äro de yttre konturerna af en lefnad, som kanske mer än de flestes omfattar ett synnerligen idogt och framgångsrikt arbete såväl på den plats, der han satts att verka inom en viss krets som ock — framförallt — inom det samhälle, han tillhörde, för det landskap, som sett honom födas. Ty så länge det gotländska namnet finnes till i häfderna, skall ock Karl Johan; Bergmans namn nämnas med vördnad och kärlek af kommande slägten.
Kärleken till den vackra fosterön var grunddraget i allt hans sträfvande. Gotland, Gotland framför allt! kunde sägas våra hans valspråk. Och denna hans kärlek dref honom till ett rastlöst arbete i vårdandet af vår sköna ös många rika minnen. Få män har det varit förunnadt att i så hög grad som Karl Johan Bergman göra sin fäderneprovins aktad och uppmärksammad utåt.
Att närmare skildra denna hans verksamhet är ett ämne så rikt, att man måste nöja sig med att endast lemna några korta antydningar. Mera behöfves måhända ej heller, ty hvarje bildad gotländing känner tillfyllest och har lärt sig att uppskatta hvad den nu hänsofne gamle af försynen beskärts att uträtta.
I vida kretsar är hans namn kändt och aktadt såsom tillhörande en samvetsgrann forskare, en lycklig skildrare och en varmhjärtad skald. Det har under långliga tider varit så, att har man velat skaffa sig en tillförlitlig kännedom om Gotland, dess minnen och öden, då har det varit att först gå till Bergman, hvars skildringar på detta område intagit främsta platsen. Hans skriftställareverksamhet har varit synnerligen omfångsrik och började redan vid unga år, då han, en vän och själsfrände till Bernhard Elis Malmström, började som vitterlekare. Såsom sådan eröfrade han tvänne gånger pris hos Svenska Akademien. Tidigt begynte han ock sitt rent gotländska författarskap. Och frukterna häraf blefvo — för att nämna de mest betydande — »Gotlands geografi och historia», ett litet mästerverk, som ock prisbelönades af länets landsting och upplefvat flere upplagor, »Gotländska skildringar och minnen, denna samling sägner, tal och minnesrunor, som mer än något annat bidragit att befästa hans skriftställarnamn, »Visby, korta anteckningar om stadens topografi, historia, statistik och fornlemningar», en ypperlig vägledning, som utkommit i ett par upplagor, »Gotland och Visby i taflor» samt snart sagdt oräkneliga artiklar i tidskrifter och tidningar, alla behandlande i en eller annan form, ur en eller annan synpunkt det för honom så kära ämnet, fosterön. Han har dessutom i sin ungdom skrifvit några latinska afhandlingar.
Det var klart, att Bergman hvilken gjort till sitt lifs uppgift att så vidsträckt som möjligt väcka intresset för Gotland, äfven skulle inse tidningspressens betydel se härvidlag. Han stod också under åren 1849—1858 såsom redaktör för Gotlands läns tidning, hvilken under hans ledning sköttes alldeles förträffligt i en sund och frisinnad anda, och man kan med skäl säga, att det lilla gotländska bladet i mångt och mycket stod framom sin tid.
Redan ganska tidigt togs den intelligente, vakne och redlige Bergman i anspråk för offentliga värf. Alltsedan 1863 har han oafbrutit tillhört stadsfullmäktige i Visby — under en följd af år som dess ordförande, hvilken post han ock upprepade gånger beklädt inom landstinget, Af dessa båda institutioner var han ännu vid sin död ledamot och detta var ock tallet med flere andra styrelser, såsom i sparbanken, högre flickskolan, sjukhemmet o. s. v. Han har varit ledamot i styrelsen för riksbankskontoret i Visby, var sedan 1874 justitiedepartementets ombud i tryckeriärenden — o. s. v. Vid — riksdagarne —1865—68 representerade han Visby stad i andra kammaren och väckte der förslag bland annat om flerelagförändringar, om inrättandet i landet af elementarläroverk för flickor, om det fornnordiska språkets införande som det grundläggande språkämnet vid allmänna läroverken, samt har framlagt nedan uppräknade motioner i specielt gotländska angelägenheter, nämligen om fyranläggning vid Visby å slottsbastionen; om upphörande af Gotlands undantagsställning i fråga om besvärstid i vademål; om bibehållande af det till indragning 1866 bestämda folkskolelärareseminariet i Visby; om högre aflöning å underbefälet vid nationalbeväringen samt om ett statsanslag till vågbrytarens vid Visby förstärkning och sammanbindning med land.
Bergman var icke den, som tog något uppdrag, af hvad slag det vara må, lätt vindigt. Anlagd för stor grundlighet, skydde han ingen möda för alt sätta sig in i en fråga och en medfödd försigtighet afhöll honom från förhastade omdömen. Plikttrogen som få var han ock.
Aldrig saknades han på sin plats, alltid kom han väl förberedd, och med den grundliga kännedom han förvärfvat sig om sitt län och sin stad, var han mycket ofta en ovärderlig stödjepelare. På de här ofvan antydda båda områdena har han förnämligast verkat för sin fosterö ett verk, hvars frukter sena slägten skola njuta, ett verk, som förvärfvat honom alla goda medborgares kärlek och vördnad.
Men äfven som skolman efterlemnar han ett aktadt minne. Redan som ung skolgosse böjade han undervisa i den skola, som sedermera utvecklat sig till tekniska skolan, och han förblef alltid särdeles mån om folkundervisningen.
När han år 1889 frånträdde befattning som lektor vid Visby högre allmänna läroverk, yttrade rektor i sin årsredogörelse för skolan:
Här kan icke vara rätta platsen, ej heller rätta tidpunkten att ingå i en närmare teckning af halten och betydelsen af lektor Bergmans lifsgerning. Berömlige mäns verk hedras också bäst genom redligt sträfvande hos de yngre att, om ock med svagare krafter och ringare framgång, efter bästa förmåga fortsätta, der desse slutat. Deremot må det icke förmenas oss att vid detta tillfälle framföra vår uppriktiga tacksamhet och varma erkänsla för allt det goda, som lektor Bergman verkat; för det städse oförtröttade nit, för den aldrig svikande pliktkänsla, för det lefvande intresse och den sanna kärlek till undervisningskallet, till medlärare och lärjungar, hvarmed han egnat sin rika begåfaing, sin mångsidiga och omfattande lärdom, sitt mästerskap i talets konst, sin bepröfvade erfarenhet, sitt lifs bästa kraf:er åt ungdomens handledning vid det betydelsefulla stadiet af Romas språk och kultar; för hans lefvande och åskådliga, hans klara och enkla, genom grundlighet utmärkta, men tillika genom poetisk lyftning, genom trogen och på samma gång fin och smidig tolkning af de gamles mästerverk, genom godmodig humor fängslande och uppfriskande undervisningssätt.
Såsom här nämdes, var talets Konst också Bergmans, och det i mycket framstående grad. Det var ett tankedigert innehåll i en poetisk, men icke sväfvande, utan kärnfull omklädnad och att höra den gamle lektorn tala var en högtid. Också togs han flitigt i anspråk, icke minst af sällskapet D. B. V., der hans minnestal vil olika tillfällen och öfver olika personer mången gång voro verkliga mästerstycken.
Och nu är den gamle ej mer! I går afton fick han, helt säkert oväntadt för de flesta, lägga sitt hufvud till hvila.
Ännu i går förmiddag sågs han rask och kry ute på sin vanliga vandring i staden, liflig och intresserad för allt. Han har under hela sitt lif njutit den bästa helsa, stödd af ett ytterst regelbundet lefnadssätt. För någon tid sedan träffades han vid en festtillställning af ettsvårare svindelanfall,”hvilket dock fort gick öfver, så att han nästa dag åter var frisk. Men detta var första varningen. Lugnt och stilla slumrade han in, i frid gick hans ända in i de sista timmarne rastlöst verksamma ande öfver till ljusare rymder. Helst säkert kunde på honom tillämpas de ord, han en gäng skref vid en afliden väns bår:
»Och dödens budskap ingen fasa bär, när hjärtat vet, hvar rätta hemmet är, när jordens gäst till grafvens tysta ro har vägledts utaf kärlek, hopp och tro!»
Allt för flyktigt har nog den bortgångnes redliga, älskvärda personlighet, hans mångsidiga verksamhet här tecknats. Men man skrifver icke en sådan mans lifsruna på en kort stund under jägtande bestyr föröfrigt. Det hafva vi dock velat säga, att med Karl Johan Bergman bortgick en af Gotlands bäste söner, en son som tänkt stort och ädelt om sin fosterbygd och som alltid låtit sina handlingar ledas af den varmaste kärlek till den sköna ö som sett honom födas. Hvile han i frid.
Den bortgångne sörjes närmast af maka, född Kinberg, och två döttrar, af hvilka den ena är gift med lektor Nils Höjer härstädes, samt barnbarn.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 23 Januari 1895
N:r 13

