En återblick.
Det år, som i dag går till ända, har framför allt i ekonomiskt hänseende varit särdeles betydelsefullt för Gotland: Med hänsyn till vår modernäring, jordbruket, har det i allmänhet taget varit ett ganska godt år, i det att vårt förnämsta, till utförsel odlade sädesslag gifvit rätt ymnig äring, om det ock kan sägas, att den i allmänhet rika tillgången på detsamma öfver hela landet icke tillåtit priset att stiga synnerligen högt. Foderskörden har också öfver hufvud taget gifvit ett utbyte, som icke torde tvinga landtbrukarne att minska sina ladugårdsbesättningar. Af öfriga här odlade sädesslag har resultatet blifvit åtminstone medelmåttligt, utom beträffande rågen.
Men det ojämförligt största intresset knyter sig dock vid den under 1894 här påbörjade sockerbetsodlingen. Denna har, kan man med fog säga, från första stunden gynnats af en ovanlig tur och när härtill sedan kommit ett erkännansvärdt energiskt arbete från deras sida, som haft att drifva på och organisera, har resultatet blifvit sådant, att man med allt skäl kan känna sig nöjd dermed.
Om än väderleken under eftersommaren icke var i allo lämplig för den nya kulturväxten — sockerbetan — har det emellertid visat sig, att den gotländska jordmånen är af beskaffenhet att kunna utjämna sådana ogynsamma tillfälligheter. Man befarade, och icke utan grund, att den gotländske landtmannen icke skulle vara vuxen det ihärdiga, omsigtsfulla arbete, som sockerbetan kräfver för att gifva godt utbyte, men det är en glädje att nu kunna säga, att han i de allra flesta fall kommit dessa farhågor på skam. Han har på det hela taget skött sina betfält så väl, som det kunnat begäras, och skörden på de samma har ock hvad beträffar såväl egenskap som mängd blifvit sådan, att man lugnt kan påstå, att sockerbetans framtid på Gotland är betryggad.
Det behöfver här icke påpekas, af hvilken ofantligt stor betydelse detta kommer att blifva för vårt gotländska jordbruk. Häri ligger i sjelfva verket uppslaget till en ny tid för detsamma, och man bör hafva skäl för den förhoppningen, att Gotland i en ej allt för aflägsen framtid skall blifva en af de svenska provinser, der jordbruket kommer att stå högst, likasom den hittills varit en af dem, hvilka ägt de gynsammaste naturliga betingelser för jordbruksnäringen.
Samma tw, som följt »sockerbetsrörelsen» i dess helhet, har i icke mindre grad kommit den under 1894 färdigvordna sockerfabriken i Roma till del. Väderleken under hösten 1893 och detta års vinter var sådan, att arbetet med de väldiga bygnaderna knappast en dag behöfde ligga nere. Allt gick fullkomligt efter beräkning, och på utsatt tid kunde jättemaskinerna begynna betafverkningen. Det är icke alltid, som teori och praktik komma så väl öfverens. Visserligen fick fabriken i- år ”icke stort mera än hälften af sitt lystmäte, men erfarenheterna från 1894 års betkampanj äro ju sådana, att man ej behöfver vara mycket spåman för att kunna profetera, att det år, som nu ingår, skall betydligt vidga betarealen och i mycket högre grad än under den nyss afslutade kampanjen taga fabrikens afverkningsförmåga i anspråk.
Om man alltså har alla skäl att minnas 1894 såsom ett högst märkligt tidsskede i det gotländska jordbukets och den gotländska industriens historia, ovh om man med allt fog kan nöjd blicka tillbaka på det tillryggalagda året, är det icke ur vägen att i detta sammanhang uttala ett varnande ord mot allt för öfverspända förhoppningar. Den inhemska sockerindustrien har haft sin gyllene tid. Men det låter sig icke förnekas, att den till god del är förbi. Med det oskäligt höga utbytet torde det vara slut, sockerindustrien i Sverige torde i en framtid, på grund af den oomkullkastliga lagen om tillgång och efterfrågan, likasom all annan industiell verksamhet blifva underkastad konjunkturerna, och man gör klokt i, om man redan från början begynner reducera sina. anspåk på ekonomiak vinst inom måttliga gränser, detta såväl i fråga om betodling som afverkning. Det är ingen omöjlighet att betpriset nödvändigt måste nedbringas något — det har icke saknats antydningar härom redan. Dock bör detta i alla händelser icke verka nedslående. Skall en sockerindustri bära sig någonstädes i vårt land, bör detta vara fallet på Gotland, der betornas sockerhalt visat sig så öfverlägsen och der vi ännu hafva en ingalunda oafsevärd skattelindringsperiod att draga fördel af.
Sockerindustrien har ock knutit nya förhoppningar till utvecklingen af det gotländska kommunikationsväsendet. Vår förnämsta samfärdselsled inom ön, jernvägen, har härigenom bragts i ett läge, att man vågar hoppas på en ljusare framtid för densamma, och lusten för ökade anläggningar till att underlätta trafiken synes på väg att vakna. Dock torde man böra vara aktsam att ej ensidigt fästa sig vid betindustrien. — Vi tro på ett uppsving äfven i andra riktningar. Må man taga hänsyn äfven härtill.
Från 1894 hafva vi ock att ihågkomma fullbordandet ett annat, särskildt för norra delen af Gotland högst vigtigt företag nämligen utdikningen af Martebomyr. Häri ligger äfven en storartad utvecklingsmöjlighet, icke minst med hänsyn till det goda exempel, som härigenom gifvits alla öfriga ägare af öns stora arealer af myrmark. Deras fortsatta utdikning och uppodling jämte en utsträckt sockerbetsskötsel utgöra de två stora faktorer, hvilka tillsammans en gång skola bilda en produkt, som vi vilja benämna Gotlands ekonomiska oafhängighet.
Med nämnandet af detta torde vii all korthet hafva angifvit 1894 års fysionomi ur gotländskt ekonomisk synpunkt.
Utrymmet tillåter icke att ingå mera i detalj. På andra områden torde nog finnas en och annan tilldragelse att ihågkomma, men vi öfverlemna detta åt den minnesgode läsaren sjelf. I allmänhet har året förflutit stilla och utan störande afbrott. Dess senaste del har emellertid öfver hela ön utmärkt sig för en mindre gynsam väderlek, hvilken haft till följd en vidt utbredd, beklagansvärd sjuklighet.
Må vi hoppas, att det ingående året skall bringa en ändring härutinnan.
Hvad vårt fädernesland i dess helhet beträffar, torde det väl vara svårt att säga, att det under 1894 gått i någon väsentligare mån framåt. Det vore väl ock för mycket begärdt. En gång, i en hastig vändning, bundo vi, genom de urtima riksdagsbesluten, en black om foten, som under en lång framtid kommer att göra vår väg tung och svår. Det är först nu vi på allvar komma att få känning af densamma. Högljudt har det klagats öfver jordbrukets ytterst bekymmersamma ställning, öfver dåliga tider i andra afseenden ock, en klagan, som under 1894 blifvit allt enträgnare. Och man har genom petitioner och äskanden sökt påkalla regeringens öra för denna klagolåt. Tvifvelaktigt lär väl vara, om man anvisat rätta vägen för bekymrens afhjelpande. Men man vill icke gerna ärligt räkna med de konsekvenser man sjelf skapat. Hvar ligger roten till det onda? Från vår synpunkt tveka vi ej att namngifva den: statens utgifter för improduktiva ändamål äro för stora. De kunna ej fyllas på naturliga vägar, utan man måste tillgripa de konstlade, vägar, dem historien oförtydbart visat vara ytterst farliga. Det var endast en naturlig följd af förut åtagna förbindelser, att 1894 års riksdag blef en skatteriksdag i ordets egentliga bemärkelse, af hvars beslut, nödtvungna, det nu ingående året skall komma att i mer än ett afseende låta oss känna tungan. Och den ingalunda glada utsigten är, att vi ännu befinna oss blott vid början af skattevägen, Helt säkert skall den framgent öppna fleré, allt annat än angenäma ussigter för svenska folket. Ty, likt våra stora grannar i Europa, måste vi offra allt åt ett härväsende, som icke visar några synnerliga ansatser att minskas, utan snarare förstoras, till dess vi — likasom folken i öfrigt — en gång stå på den punkter, att vi måste säga: »nu förmå vi ej mer !» Då skall ej den regering finnas, som vågar slå döförat till. Hur sedan afvecklingen skall ske, blir kanske en ännu svårare nöt att knäppa än uppfinnandet af nya skatteföremål.
Betraktar man ärligt den tafla som upprullas för oss i detta och hithörande afseenden, måste man förvånas öfver att svenska folket ändå mäktar så mycket som det verkligen gör. Orätt skulle det vara att påstå att vi stått alldeles still. En och annan ljus punkt kan förvisas skönjas och anmärkningsvärdt skall af tid 1894 blifva i så måtto, att derunder fullbordats ett sannskyldigt nationellt storverk: vårt stambanenät, som nu något inom polcirkeln.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 31 December 1894
N:r 204