Anläggandet af sockerbruk, der jorden är lämplig för odling af sockerbetor, torde onekligen få räknas till ett af de förnämsta medel till höjandet af såväl jordinnehafvarens som arbstarens inkomster, som en senare tid har att uppvisa. Äfven Gotland fick till sist ett sockerbruk inom sina gränser, och en stor del af dess innebyggare hyser med anledning häraf helt naturligt stora förhoppningar på den kommande tiden. De telrika större och mindre betfälten i närheten af Roma sockerfabrik äfvensom i tämligen långt derifrån belägna trakter bära härom ett tillräckligt vittnesbörd. Betodlingene första år har, åtminstone hittills, genom en ovanligt gynnande väderlek än mer förökat betodlarens tillit och förhoppningar, och lyckligt detta, då svårare motgångar genast vid ett företaga början alltid verka förlamande på detsamma, eller mången gång till och med kunna förorsaka dess totala undergång.
Äfven betodlaren går dock icke alltid helt och hållet fri från motgångar, föranledda af ogynsam väderlek eller andra orsaker, och jag anser s!som en plikt att redan nu påpeka en af dessa senare. Den består nämligen i angreppen af de skadeinsekter, som visat sig vara fiender till sockerbetan. Från Gotland hafva visserligen ej ännu afhörts några underrättelser härom, om jag undantager, att man vid en större egendom här i trakten måst plöja opp omkring tjugu tunnland, hvarå betplantorna uppätits af s. k. fällmask, d. v. s. larver till sädesknäpparen. Men från Kristianstads län hafva deremot ingått flera meddelanden om rätt betydliga härjningar & eådan jord, som nu bär betor för första gången. De hafva förorsakats af lilla ollonborren, gulbåriga skinnarbaggen, jordloppor, tusenfotingar semt sädesknäpparens larver. Betodlarnas förhoppningar, som i den orten lära varit mycket ljusa, hafva härigonom i någon mån blifvit förminskade.
Med anledning af denna erfarenhet från annat håll, vore det angeläget att betodlarna här på Gotland redan i år med uppmärksamhet iakttaga betplantornas utveckling, för att redan i tid kunna upptäcka de ekador & dem, som möjligen komma att uppstå. Jag vore tacksam om jag blefve underrättad om dessa, isynnerhet om prof på skadedjuren meddelades, Möjligen skulle derigenom redan nu kunna afgöras hvilka de skadedjur äro, som man kan här hafva att frukta tör framtiden.
De från Skåne sända skadedjuren äro af tre slag, nämligen två arter tusenfotingar, (runda masklika skaldjur, med många par fötter) samt sädesknäpparelarver. Alla dessa lefva i jorden längra än ett års tid och hade säkerligen vistate i samma åker redan under ett eller två af de föregående åren. Deras zärvaro i betfältet måste antagligen bero derpå, att jorden föregående år ej var ändamålsenligt brukad eller att hon då bar växter, som äro för dem begärliga såsom föda. Är åkern före betsådden omsorgsfullt trädad, ofta brukad med lämpliga redskap, så att jorden mycket utsättes för torka och luftens inverkan; är hon hållen fri från ogräs samt gödslad med konstgjorda gödningsämnen, så skola betplantorna enligt min öfvertygelse ej blifva utsatta för svårare angrepp af de nyss omnämnda skadedjuren. Då sädesknäpparen vanligen lägger sina ägg på gräsmark, är det tydligt, att man bör undvika att så betfrö på sådan åker, som minst ett par år förut legat i gräsvall. Höstplöjningen bör ske så tidigt som möjligt, senast i September, och jorden dess förinnan helst lackras till betydligt djup.
Skulle det under sommarens lopp visa sig, att plantor vissna eller gulna, så förorsakas detta i de flesta fall af skadedjur. Många af dessa hafva för sed att flytta sig från den ena platsen i raden till den närmast växande, och härigenom åstadkomma de flera plantors undergång. Isåfall kan mycket vinnas, ej allenast under det löpande året, utan äfven för ett kommande, om de sjukliga plantorna borttagas och förstöras, tillika med sina angripare. Detta får likväl ej ske på vanliga sättet eller medelst uppryckning med fingrarna, ty då stanna djuren kvar i jorden, utan plantorna böra uppgräfvas medelst en liten spade eller backa samt läggas i ett tätt kärl för att framföras och gifvas till kreaturen,. I den vid uppgräfningen medföljande jorden ertappas vanligen sjelfva skadedjuret, ifall det är en tusenfoting, ollonborre- eller knäpparelarv, och detta bör naturligtvis tillvaratagas och förstöras, helst genom att läggas för svinkreatur eller fjäderfä.
Då betorna uppnått en viss storlek händer ibland, att deras yttre blad angripas af små insektslarver, hvilka inuti dem bilda gångar cller fläckar som härigenom förlorat sin gröna färg, Under sådana förhållanden har man i England tagit sig för att afbryta decsa skadade blad och använda dem till kreatursfoder. Härigenom har en mängd skadade djur undanskaffats för kommande grödor, och betskörden har ej förminskats i vikt eller värde. Man har dock undvikit att röra de mellersta eller toppbladen.
Mycket kunde vara att tillägga rörande detta viktiga ämne, om utrymmet sådant medgåfve, eller större angrepp och förluster stodo för dörren, Nu liksom flera gånger förut vill jag till sist påminna den för saken intressera.
de om, att fastän min vistelse härstädes egentligen gäller studerandet af rapsens skadeinsekter, detta ej lägger något hinder i vägen för mig att mottaga så väl skriftliga som muntliga förfrågningar rörande andra odlade växters sjukdomar, samt dessa frågors besvarande med största beredvillighet och efter bästa förmåga. Äfven besök på de ställen, der insekthärjning äger rum, kunna af mig göras, då härtill finnes skäl. Såvidt ej oförutsedda resor till fastlandet o, d. komma att inträffa får min vistelse här utsträckas åtminstone till i början af Augusti månad.
Skäggs, Visby don 27 Juni 1894.
Sven Lampa.
Statens Entomolog.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 29 Juni 1894
N:r 99