Visby bio har denna, gång på sitt program den film, som väl får anses vara säsongens största slagnummer, nämligen Anna Karenina med den icke minst för oss svenskar intressanta stjärnkonstellationen Greta Garbo—John Gilbert. Om man frågar sig vad som i främsta rummet ger denna film dess styrka, så kommer man till den slutsatsen, att det är dess konstnärliga Mining och det glöd, som vilar över spelet. Greta Garbo visar visserligen sällan något glödande temperament. Hon har även här sin vanliga trötta mask, bakom vilken man får mera ana än se det sensuella. Men det finnes också scener, där hon kastar Glenna mask och blir impulsiv och intensiv. John Gilbert har däremot sam. få förmåp. att ge starkt uttryck ät förälskelsens förtärande glöd. Med sitt frappanta utseende Doch sitt nyanserade spel lär han väl näppeligen kunpa. undgå att göra intryck på den kvinnliga publiken. Han är en ståtlig officer och en idealisk älskare. Om sålunda detta stjärnpar dominerar, så förtjäna bifigurerna sannerligen ej att glömmas — storfursten, Karenin och den lille sonen. Man tycker sig också göra den iakttagelsen, att regissören lyckats på ett ovanligt sätt att i väl arrangerade närbilder göra personerna levande för åskådaren. Superlativerna ha haglat i kaskader omkran Anna Karenina och nog får det sägas, att den förtjänar åtskilligt med, vackra erkännanden.
Gotlands Allehanda
Torsdagen 29 november 1928
Nr 281