För Gotlands Allehanda
af
Nn.
(Forts. fr nr 199.)
Vi hafva nu lärt känna några slag af idrotter och lekar, som öfvats utom hus. Fynden lemna oss äfven upplysning om ett spel, som öfvats inom hus. I grundvalen i D. hittades nämligen en tärning (fig. 20) af det under denna tid brukliga
aflånga slaget, och i A hittades några spelbrickor. Man har alltså under de långa vinteraftnarna roat sig med att spela bräde. Det var ett spel, som var mycket omtyckt redan på denna tid. Tärningarna och spelbrickorna fingo t. o. m. stunfölja sin egare i grafven.
Huru det bräde varit indeladt som användts för spelet, känner man från ett af de stora danska mossfynden. I Wimorefyndet, hvars nedläggningstid ej är mer än omkring 100 år tidigare än gården vid Rings, fans nämligen ena kanten af ett spelbräde, som varit indeladt i fyrkantiga rutor.
Några andra små föremål af ben från Rings förtjena äfven att omtalas för sitt prydliga arbete. Det ena är en tunn skifya, som är försedd med inristade cirklar. Det andra, hvilket här är afbildadt (fig. 21), är äfven prydt med kraftigt
inristade dylika ornament. Hvad det förra varit är ej möjligt att säga; det senare har troligen varit handtag till något slags skaft. Båda dessa föremål jemte tärningen och de andra förut omtalade sakerna af ben visa, att man förstod att forma benet lika väl som träet.
Af de vid Rings gjorda fynden återstår ännu att nämna den största gruppen, lerkärlen. Något fullständigt lerkärl påträffades visserligen icke, deremot bitar i stor mängd. Genom noggranna undersökningar af alla dessa bitar har det varit möjligt att bestämma såväl kärlens antal som deras ursprung: liga form. Man kan sålunda med säkerhet uppgifva, att delar af 200 lerkärl tillvaratagits vid Rings. När lemningar af så många blifvit qvarliggande, huru stort förråd måste man der icke hafva haft af detta slags husgeråd! Men hvartill har man användt alla dessa lerkärl? Om vi betänka, att porslinet, hvilket i ett nutida hushåll, äfven det torftigaste, spelar så stor roll, då var okändt och att leran då till stor del fick ersätta dettas plats, så hafva vi genast en rik användning för lergodset. Men det hade äfven andra uppgifter. Jernet var dyrt, och man måste i första hand laga, att man kunde skaffa sig de nödvändigaste verktyg och vapen af denna metall. Kokkärl och grytor af metall förekommo troligen: endast sparsamt. Lerkärlen fingo sålunda äfven göra tjenst i stället för dessa. Då nu kärl af lera användes -att koka och att förvara maten uti och äfven att äta den ur, så är det tydligt, att lerkärlsförrådet skulle vara både stort och af vexlande former, Här finnas sålunda mycket stora och tjocka kärl af ända till 1 fots vidd samt helt små och tunna, här finnas skålformiga kärl och andra med vackert och djerft svängd buk, här finnas kärl af fint gods och andra af groft gods. Somliga äro gjorda för hand, andra äro tydligen gjorda med tillhjelp af krukmakareskifva, hvilken äfven före denna tid var känd och använd. : Somliga kärl äro svarta och sotiga och bära ännu spår efter att ha varit använda vid matlagningen.
Ej mindre än 10 olika former (fig. 22—31) hafva kunnat särskiljas ur fynden från Rings. I allmänhet sakna de sirater, hvilket är anmärkningsvärdt, då eljest de lerkärl från denna tid, hvilka man träffat i grafvarna, äro på ett eller annat sätt utstyrda med. ornament. Ett undantag bildas af några få, deribland ett som här är afbildadt (fig. 32), och som visar rätt egendomliga prydnader. Förklaringen till att en sådan skilnad förefinnes mellan husgerådskärlen och grafkärlen ligger
naturligtvis deri, att de förra, synnerligast kokkärlen, ej behöfde vara annat än enkla och släta och dessutonr voro lättare utsatta att slås sönder, under det att man ville göra grafkärlen prydliga för att dermed visa en afliden frände en heder.
En och annan torde måhända betvifla möjligheten af att koka mat i lerkärl. Detta är dock något, som de vilda folkslagen än i dag göra. Upptäcktsresande omnämna detta både från Afrika och de ostindiska öarna, och våra svenska Kongofarare anföra exempel härpå i sina reseberättelser.
Äfven träkärl torde hafva varit flitigt i bruk vid denna tid. Visserligen kunna vi ej genom fynd från Rings bevisa, att sådana begagnats i så hög grad, men det ligger nära till hands att antaga detta, eftersom träet lätt varit utsatt för förruttnelse, men många fynd. från andra håll hafva gjorts, som bevisa detta.
Ett slag af träkärl, som mycket ofta nedsatts i grafvar från denna tid, har förfärdigats på samma sätt som ett såll eller en smörask. Fogarne i dessa kärl tätades med harz, och dessa små harzbitar, hvilka ligga qvar i grafvarna, visa ofta märken efter träfibrerna. Länge gjorde man dylika fynd utan att kunna förklara, hvartill de användts. Men de nämnda märkena efter träfibrerna förde en norsk forskare till det antagandet, att dessa harzstycken varit fastsmetade i träkärl, hvilkas form han med hjelp af dessa märken trodde sig kunna konstatera. Snart gjordes ock i en grafhög i Norge ett fynd, der delar af kärlet voro bibehållna, och hvari harzbitarna ännu sutto qvar. Det befans, att kärlet varit gjordt just på det sätt som han med ledning af de små harzbitarne antagit.
Äfven träkärl af samma slag som våra ämbar förekomma i grafvar från denna tid. Handtaget är stundom af brons liksom banden, hvilka sammanhålla kärlet; Men t. o. m. kärl af gedigen brons förekomma, och vi hafva anledning antaga, att sådana ej saknats vid Rings. På gårdens graffält har nämligen hittats öfra kanten af ett sådant kärl med uppstående, genomborrade öron, genom hvilka handtaget varit trädt. Kärlet var liksoms de flesta dylika gjordt efter romersk förebild. Fyndet gjordes af en arbetare vid borttagandet af ett rör, och då denne ej förstod att tillräckligt uppskatta föremålets värde, gjordes det tyvärr ej tillräckligt noggrann undersökning, om flera bitar af detta kärl funnos. Det är dock äfven troligt, att kärlet som varit med på bålet vid likets brännande blifvit temligen illa åtgånget.
Ett annat fynd från samma graf visar oss ett nytt slag af kärl, hvilket användts uteslutande som dryckeskärl. Det var beslagen till tvenne dryckeshorn. Dylika beslag träffas ofta i äldre jernålderns grafvar och förekomma alltid parvis, hvilket visar, att man plägade nedlägga tvenne: horn i grafven. Dessa beslag utgöras vanligen af några afrundade ändbeslag, hvilken suttit på hornets spetsiga ändar, några ringformiga, som varit böjda öfver kanten samt några länkade som varit fästade vid ett beslag nedanför hornets mynning och gått öfver till ett annat nedanför dess spets. Ett synnerligen vackert: par af sådana beslag hittades äfven i en annan graf på detta graffält, men detta tillsammans med obrända ben, Dessa beslag voro prydda med små silfverbeslagna knappar.
Hvad drack man ur dessa horn? Möjligen kände man redan nu konsten att brygga mjöd och möjligen drack man sådant ur dessa horn. Detta veta vi dock icke. Deremot har man trott. sig af vissa fynd kunnat antaga, att våra förfäder på denna tid redan hade gjort bekantskap med vinet. Man träffar nemligen ej så sällan i fynd från äldre jernåldern ett slags kärl, som af romarne brukade användas att sila vinet med. Det är en sil, som passar in i en skopa, båda försedda med handtag. Vinet östes upp ur ett större kärl — det ofvannämnda bronskärlet har möjligen varit användt just för sådant ändamål — grumset stannade qvar i silen, och det klara vinet serverades nu ur skopan. Våra förfäder under den äldre jernåldern hade således hunnit tillegna sig behof, som man näppeligen kunde hafva tilltrott. dem. Vi hafva äfven här ett bevis på det stora och mångsidiga inflytande, som det väldiga romerska riket utöfvade äfven på vidt aflägsna bygder. Att detta kunnat vara så starkt på en långt ut i hafvet liggande ö, hvars kommunikationer med angränsande länder på kontinenten ej kunnat vara så lätta, förefaller oss egendomligt, och föranleder oss att taga denna sida af våra förfäders lif – eller med andra ord deras samfärdsmedel — i skärskådande. Det ofta nämnda utländska inflytandet förutsätter, att en liflig segelfart egt rum mellan kulturländerna och Gotland, och att man redan vig denna tid förstog att bygga sjödugliga båtar. Man har till och med funnit några sådana i en dansk mosse. En af dem, känd under namnet Nydamsbåten efter mossen der den hittades, är bygd på liknande sätt som de nutida Gotländska båtarna, med skarp och hög stäf åt båda ändarna. Gotlandsbåtarna torde sålunda kunna antagas hafva gamla anor. Nydamsbåten skiljer sig från dessa hufvudsakligen endast deri, att för- och akterstammen stiga högre upp, och att borden varit bundna fast vid stammen, ej spikade fast som på de nutida båtarna. Sinsemellan äro dock borden fastspikade. Spantens antal är 19 och båtens längd från stäf till stäf 77 fot, dess bredd 11 fot och dess höjd från kölen till relingen 4 fot. Hela båten är af ek. Den har styrts med en lång, bred åra, ett sätt att styra, som gotlandsfiskarena än i dag använda, då roder af en eller annan anledning saknas. Ända långt in i medeltiden fortfor rodret att vara fast på ena sidan, vanligen den högra, hvilken också derefter erhållit namnet styrbord. De till Nydamsbåten hörande årorna uppgingo till ej mindre än 28 och voro hela 12 fot långa. Årtullarna voro af en egendomligt långdragen form, med upp-stående kant, mot hvilken årorna under rodden hvilade, och voro bundna vid relingen. Man tror, att de anbragts på detta sätt, för att man skulle kunna vända dem om, derest man i trångt vatten behöfde ro åt motsatt håll och ej kunde vända med den stora farkosten. Båten tycks hafva varit afsedd endast för rodd, enär icke någon mast syntes eller spår af sådan.
(Forts.)
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 24 December 1890
N:r 200