Med illustrationer.
1.
Ett praktspänne från Gotland.
Af Sveriges alla landskap är det fortfarande Gotland, som årligen sänder de flesta bidragen till Statens Historiska Museum. Bygden var under forntiden olika tät i olika delar i vårt land, och från vissa landskap äga vi derför icke rätt att vänta mycket talrika fynd. Det är emellertid otvifvelaktigt, att från stt och annat landskap borde lika mycket fynd kuopa komma till statssamlingen som från Gotland, men tydligen blifva i dessa landskap fynden icke uppmärksammade, tillvaratagna och hembjudna, helt visst till stor förlust för fornkunskapenDe många fynd, som årligen komma från Gotland, innehålla naturligtvis i allmänhet former, som äro bekanta, mén det är ytterst sällav, som man kan säga, att dupletter erbjudas museet; mellan de pykomna och de förut varande exsmplaren fianas hvarjebanda skiljaktigheter i detalj, som kunna vara af stort intresse att iakttaga. För några år sedan erbjöds museet en mycket sällsynt fornsak fanven på Gotland och som ersättning utbådos icke penningar, utan några sådana exemplar af vanliga gotländska fornsaker, som voro dupletter och mindre behöfliga för museet. Jag fick i uppdrag att. utsöka sådana, men uppgiften blef ganska svår, ty äfven föremål, som vid första ögonkastet syates vara lika, befunnos vid närmare granskning förete hvarjehanda skiljaktigheter. Men om även den allra största delen af de fornsaker, som under loppet af året hittats på Gotland, visa hufvudformer, som äro bekanta, å bringar dock gemenligen hvart år något, som helt och hållet eller i ett och annat afseende är nytt.
Till den senare delen af Gotlands jernålder hör en grupp af cirkelrunda metallspännen, vanligen med en öppning å ena sidan mellan två uppböjda eller åtminstone upphöjda knappformiga, hufvudformiga eller helt enkelt iorullade ändstycken och med rörlig nål. Man har kallat dem ringsöljor; det vore dock mera konseqvent att kalla dem riogspännen. Denna grupp bar änou icke blifvit föremål för så omfattande studier, som den förtjenar; äfven i Montelii atlas är den representerad af blott få exemplar, hvilka icke kunna gifva ett begrepp om gruppens allmänna förekomst och dess mångformiga uppträdande.
År 1887 hittades vid Austres i Tingstäde socken på Gotland ett spänne af denna grupp eller rättare en representant för en bigrupp (med fast nå!), som företer så måvga vigtiga drag, att vi kunna säga, att vi här hafva för oss något nytt. Fig, 1 och 2 visa detta spänne i naturlig storlek och låta äfven detaljerna framträda, hvadan den här följande beskrifcingen torde blifva lätt förstådd.
Ringspänneovas nål plägar vara rörlig. Den ena ändan omsluter sjelfva spännet, men aldrig så tätt, att icke denna del kan efter godtfinnande flyttas fram eller tillbaka längs hela sptonet eller, om dettas midtparti Har större bredd och höjd, åtminstone längs hälften deraf. När spännet skulle användas och nålen för detta ändamål träddes genom klädnaden, lagade man så, att nålens ända kom midt för den redan omtalade öppningen och den riogformiga delen drogs sedan ned, så att öppningen kom att ligga öfver eller under nålen. Det uppstående ändstycket vid öppningen hindrade spännet och nålen att skiljas från hvarandra och låter således äfvea riogspännet höra till säkerhetsspännenas stora grupp.
Å det ifrågavarande spännet är emellertid förhöllandet ett annat. Här fianes visserligen å den ena sidan den vanliga öppningen begränsad af tvänne bak- och omböjda hufvud, men nålspetsen kan icke lyftas öfver någotdera, för att inom detsamma intaga en tryggad ställning: på de två djurnackarne hvilar en dem förbindande tresidig skifva. Här har det alltså blifvit nödigt att sörja för en särskild anordning till upptagande och fastbållande af nålspetsen: från den ena djarnacken springer derför fram ett i ändan uppböjdt utsprång, som tjenat som nålhållare. Nålspetsen fick sålunda en mindre rörlighet än vanligt och den motsatta oåländan behöfde derför ej, kunde ej ens, den heller, hafva den vanliga flyttbafheten. Dess ände blef också fäst vid ringen -medels en liten sprint, som -träddes igenom två fråa ringens undersida utspringande flikar. Det är dens plats, som på riogens öfversida angifves genom det störa djurhufvudet.
Nålen fattas. Spännets ringformiga del består af brons och är på undersidan konkav. Man ville tydligen undvika en allt för stor tyngd — det oaktadt är spännet ganska tungt och törutsätter således mycken fasthet hos tyget i den klädnad, i hvilken spännet kunde bäras.
I ringens öfre yta märkes endast å djurhalsarna och delvis å sjelfva hufvudena den förgylda bronsen, annars är ytan täckt af silfver och guld. Guldet förekommer i tre tunna skolior, pressade och fillgranprydda, anbragta dels på förbindelseplattan mellan ändstyckena, dels på midten af ringens två sidodelar. Silfret förekommer i en jämn platta med inristade linier och punkter, som äro fylda med niello.
Olika meningar hafva uttalats rörande de namn vi böra tillägga den nordiska ornamentikens djurgestalter. Om de än i mycket äro fantastiskt formade, torde de dock från början varit tänkta som afbilder af särskilda slag af djur. Öm förmågan att på ett fullt troget sätt återgifva detta saknades, och i följd deraf djurbilden småningom genomgick en hel serie af förvandliogar, kunde det hända, att på ett stadium af utvecklingen djurbilden hade fått en viss likhet med ett annat djur och att man då medvetet sökte göra denna likhet större.
Å denna ring förekomma tre djurhufvud, af hvilka två äro hvarandra fullkomligt lika, men betydligt afvika från det tredje. Detta tredje, sittande öfver nålfästet, med sina västan upprätt stående breda öron, med sitt tvärt afskurna, upptill något uppstigande tryne och sina ansenliga huggtänder, kan svårligen anses föreställa något annat än ett svinhufvud.
Örats ställning, det helas konturer, formen af käkarna och af tungan, göra det tämligen troligt att vi i de två andra hufvuden, hvilka uppbära den förut omtalade förbindelseskifvan, hafva att se hästhufvud. Således förekomma här två stiliserade former af hufvud, hvilka äro att hänföra till två olika slag af djur. Ett för dem och andra hufvud, som ingå i den senare nordiska ornamentiken, utmärkande drag af satilisering är det upphöjda och kraftiga midtpartiet i ansigtet, som börjar vid nos eller tryne, går, vidgande sig, upp till pannan och derifrån skjuter en arm ut bortom hvartdera ögat. På runslipgornas djurbufvud sakna vi detta drag; de hafva ock en helt annan form på ögonen än de här förekommande och hittills omtalade djurhufvudena.
Formen af det öfver nålfästet anbragta hufvudet berättigar oss att anse, att de på Gotland så allmänt förekommande djurhufvodformade spännena hafva lånat sin form från svinets hufvud. Just dessa spännen gifva ett ypperligt exempel på den process jag nyss antydde, att under fortgången af en utveckling, hvilken dittills följdriktigt utgått från en gifven början, inskjates ett nytt motiv, på grund af tillfälligtvis uppkommna likheter med något ofanför stående, en likhet, som fängslat tillverkarens fantasi. Det svinhufvudformade gotländskar spännet är, sktom jag på anmat ställa utförligt visat, intet arnat än en senare form af ett litet bågspänne, som icke har det riogaste att göra med djurbu’vud af något slag.
Det är ganska sällsynt, att på spännen af detta slag nålen är fäst vid ringen och utmärkt med ett uppstigande ornament ofvaupå platsen för nålfästet. Vi torde få anse, att man efter att hafva baft en nål, flyttbar kring ringen, med rikt dekoreradt bufvud, låtit nålen få ett fäste och förvandlat det forna nålhufvadet, hvars dekoration man icke vill uppgifva, till en prydnads på ringens öfver sida.
Da tre guldplattorna visa en förtrolig bekantskap med filigrantekniken och måste således vara arbetede på en tid, då denna teknik hade länge blifvit öfvad. Det är egentligea under en del af den gotländska jernåldern, som vi fiona en synnerlig förkärlek för dekorerande med pressade, filigravpfydda guldplåtar: den period, då de spännenv, söm från början hade bestått af en cirkelrund skifva med djurmotiv, småningom hade vuxit ut till det se. k. dosformiga spännet, ännu cirkelrunda till formen, men höga och tämligen klumpiga, med fyra stolpar fästa vid sidan, med fem förhöjningar på den öfre ytan, en svarande mot hvar stolpe, en, något större, i midten. På dessa stolpar och midtförhöjningar fiana vi väl stundom ett ganska fiot arbete nedlagdt, men de befiana sig Å gränslinierna till fält, fyrsidiga på sidopartiet, ojämnt triangulära på den öfre ytan, hvilka fält, när spännena af denna grupp äro som bäst, äro fylda med pressade och filigranprydda guldbleck. Ingalunda alltid äro de djurmotiv, som bestämma dessa filigranornament, af yppersta beskaffenhet, de förråda tvärtom mycket en begynnande upplösning, djurkroppens böjningar blifva kantiga och afbrutna, sammanhanget mellan lederna upplöses, stycken af kroppen få falla bort, under det andra, vanligen de förnämsta, bibshållas. Filigranarbetet kräfver mycken skicklighet, mycken omsorg, mycket tålamod, gullet är en dyrbar metall — man kunde då tycka, att de gamle arbetarne skulle mera, än hvad i verklighe ten skett, hafva vinlagt sig om renhet i utarbetandet af dessa ornament.
För att finna, i hvilket förhållande det ripgspännpe, som nu sysselsätter oss, står till dessa dosformiga spännen med deres guldbeläggning och filigranarbete, må vi granska de motiv, som förekomma & ringspävnets tre guldplåtar. Vi märka då snart, att & de tvänne. fyrkantiga guldblecken befinner sig bilden i full upplösning: vi se en starkt och flere gånger böjd kropp samt två ben, men intet bufvud.
Å det tredje, tresidiga guldblecket fiona vi deremot ett bättre atprägladt mönster: två långsträckta, tvåbenta, hvarandra korsande djur, hvilka öfver korsningspunkten äro sammanbundna med en ring. Hufvuodena äro endast skisserade och det bakre benet är på ett löst sätt fäst vid bålen.
Den grupp af desformiga spännen, som visar beläggning med guldbleck, visar ock talrika prof på silfverplattering och visar ej säliano I silfret niello-Inläggning.
Det är en bottenskifva till ett sådant spänne, som har de fyra silfverplatterade ormslingorna, hvika man så ofta ser afbildade såsom prof på föronordisk ornamentik, På stolpar och kantlister förekommer. äfven silfverplattering, ofta förenad med niello-inläggniog. Af de stora svinhufyudformiga späonena finnes äfven en grupp, å hvilken samma dekorationtsätt synnerligt friknitigt användes. Ännu andra forrsakegrupper fisnas, å hvilka silfverplattering, förgyllning och någon gång guldtleck med filigransirning förekomma. Jag kterkommer till dem i nästa årgång af Månadsbladet. Det är en synnerligen märklig afdelning inom den gotländska jernålderr, hvilken hittills icke varit så mycket uppmärksammad com den förtjenar.
På silfverytorna förekomma dels invecklade djur figurer med de vigtigare partierns, t. ex. bufvuden, vanstälda, dels snodd- och knutornament, korrekt och behagligt utförda.
Bakom det stora djurhufvudet och på den tresidiga förbindelsedelen förekomma rätvinkliga byglar, genom hvilka förmodligen band varit trädda.
Hans Hildebrand.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 28 November 1890
N:r 185