Till Gotlands samtliga bollklubbar och vänner af de gotländska folklekarne.
I ingen annan svensk provins äga de nationella folklekarne så vördnadsvärda anor som här på Gotland. Ingen annanstädes äro de heller så egendomliga som på denna ö. Det är derför vår plikt att vårda hvad vi ärft af fäderna sedan många årbundraden tillbaka.
Gotländingen gör det ock. Hvar finnes väl en bygd hes oss, der man ej redan som barn lär sig att handtera varpstenen eller bollen ? Så hedrar man förfädernas minne, på samma gång man stärker kroppen och lifvar sinnet. Måtte blott icke intresset för våra gotländska folklekar slappas under en tid, då allt synes vilja skynda förbi det gamla.
Ett verksamt sätt att lifva hågen för idrott är utan tvifvel att låta dess utötvare från skilda håll mäta sig i öppen kamp med hvarandra. Man visste detta redan i det gamla Grekland, der de »Olympiska spelen» som bekant voro nationalfester, i hvilka det var den största ära att deltaga, ja, som ägde en sådan betydelse, att man räknade sin tid med utgångspunkt från dessa folklekar.
Äfven här på Gotland ha vi i smått en tid hatt våra »Olympiska spel», våra täflingar i de nationella idrotterna. Och de ha alltid med intresse omfattats af befolkningen.
Men de dogo ut, helt visst till stor skada för den sak, de ville främja.
Visby Idrottsförening har dock tänkt sig, att ännu en gång skulle dessa täflingslekar kunna väckas till lif, ännu en gång skulle gotländske män och ynglingar kunna mötas i täflan. För sin del är föreningen lifligt öfvertygad om, att en sådan täflingsfest skulle kunna verka lyftande icke blott på idrotten utan på hela vår ö.
Samverkan mellan de för saken intresserade är dock oundgänglig. Det är derför Idrottsföreningen tager sig friheten att härmed vördsamt inbjuda alla gotländska bollklubbar, samt, enskilde, som intressera sig för saken, till ett allmänt möte i D. B. V:s paviljong fredagen 13 Juni kl. 1/2 9 e. m. för att öfverlägga och fatta beslut angående den väckta frågan
Visby 7 Juni 1890.
Idrottsföreningen.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 9 Juni 1890
N:r 87