hitresa i förra veckan skrifves till Stockholms Dagblad:
En af hela östersjöflottans djerfvaste sjömän är utan tvifvel kapten August Smitterberg, som för den nya vinterbåten Polhem. Han besitter dessutom ett lugn, som aldrig sviker. Ögat är säkert, handen säker, och derför har han också alltid gått med lyckan ombord.
Ett vågstycke utförde han med sin dugtiga båt, då han i torsdags natt vid tretiden kom fram till Visby. Der rådde då snötjocka och sjön gick brytande hög. Rullningen var förfärlig.
Det gälde nu, om han skulle våga sig in i hamnen eller hålla sjön, tills det lugnat på.
Inloppet är ingalunda mindre farligt än utloppet, kanske tvärt om med den då rådande vinden.
Men kapten Smitterberg kände sin båt, kände hamnen; och, framför, allt, kände sig sjelf. Ingen tvekan. Hamnfyren blinkade genom snögloppet, det hvita skummet i gattet glänste på afstånd, rorkarlarne fingo befallning att ha stadiga näfvar, full maskin, och in ränner Polhem bland bränningarna! Rodret ned, ångaren svänger upp, men i svängen doppades hela styrbordssidan, så att halfva det höga öfverdäcket låg under vatten. Passagerarne trodde att deras sista timme var slagen; men efter några minuter låg Polhem lugnt vaggande vid vår skeppsbro. Hvad kapten Smitterberg då gjorde, det skulle ej en skeppare på tusen ha vågat, och detta är långt ifrån enda gången han aflagt prof på sitt beundransvärda mod och lugn gent emot elementens raseri. Men han är ej den som med ett ord nämner, hvad han verkligen gjort; kapten Smitterberg har jämte sina öfriga goda egenskaper ännu en anspråkslöshat.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 7 Mars 1890
N:r 36